En kulturell förmiddag i Lund

Dagen börjar med väder som är själva sinnebilden av skånevinter. Det är fuktigt i luften, mitt emellan dimma och duggregn, och det blåser snålt. Fukten kryper innanför vinterjackorna på maken och mig när vi promenerar till nybyggda Domkyrkoforum bredvid Domkyrkan. Som en jättestor mässingsstrut tittar den ut och upp på Domkyrkans fasad. Ganska oväntat, men också ett nytt och lite spännande inslag i den gamla stadsmiljön runt den gamla domen. Ett spännande möte mellan det urgamla och det nya. Mellan den gråmurriga stenen och den mässingsglänsande fasadplåten.

Vi går vidare mot Lunds konsthall, en byggnad som säkert väckte en del starka känslor då den tillkom i slutet av 1950-talet. Nu står den som en vacker klenod på det gamla torget och det är svårt att tänka sig vackrare entrédörrar och ett mer ändamålsenligt utställningsrum. Behållningen av den utställning som pågår just nu (Möte med Hill. Malmö konstmuseum i urval) tycker jag är Ann-Sofi Sidéns videokonstverk Mitt land. Det beskriver den 38 dagar långa resa till häst mellan Stockholm och Wanås i Skåne som konstnären gjorde för några år sedan. Varje resdag finns med som en minuts film, så efter 38 minuter börjar det om. Vilsamt och spännande på samma gång. Resans långsamma tempo gör att även jag som konsthallsbesökare får syn på nya sidor av mitt eget land.

Annandag

Det går inte att bortse ifrån att annandagen är den bästa av juldagarna, i alla fall när det kommer till förväntningarna. Julaftonen och juldagen har jag ganska klart för mig hur de ska firas, men annandagen är oftast ett oskrivet blad. Den får bli som den blir, utan att något alldeles speciellt måste ske. Och så har det varit idag.

Promenad. Lunchsmörgåsar med julmatsrester. Vila i läsfåtöljen. Bio med maken och dottern. God middag i stearinljusens sken. Och nu, en snabb packning inför morgondagens resa söderöver. Den får ni säkert höra mer om.

God fortsättning! Imorgon är det tredje dag jul.

Tre bra julklappar

I år fick maken och jag tre mycket bra julklappar av dottern. Årets julklapp är tydligen en matkasse och den vi fick är från Stockholms stadsmission och ger förhoppningsvis en rejäl måltid till någon som inte har råd att köpa mat.

I vår familj har årets julklapp alltid varit böcker och boken vi fick hjälper oss att fördjupa samtalen om manligt och kvinnligt, patriarkatets struktur, feminismen och traditionens makt över könsrollerna. Liv Strömquist är inte bara rolig utan också mycket påläst och kunnig. Hennes Prins Charles känsla är en fröjd att läsa. Text och bild i ljuvligt samspel. Och ett viktigt innehåll.

Och så var det musik-klappen, som är den näst vanligaste julklappen hemma hos oss. I år fick vi First Aid Kit som jag faktiskt har hört talas om även om jag inte är så musikaliskt bevandrad. Lyssnat på dem hade jag inte, förrän igår kväll. Och det kommer bli fler lyssningar på dessa unga, urmusikaliska kvinnor. Gudomligt vackert.

Nu är det julledigt

Var stolt!

Jag tycker om Tomas Tranströmers poesi. Och jag tycker om ord och bilder. Ungdomar, tycker jag också om. Den här videon har allt!

Se och lyssna!

Morgonbetraktelse

Så har ytterligare en arbetsvecka snart förflutit. Och jag som långpendlar ska om några timmar bege mig hem till Stockholm igen. Visst är det en Mauro Scocco-låt, Hem till Stockholm igen. Mörkret är kompakt, men vid köksbordet där jag sitter med mitt morgonkaffe ser jag ljusen från Huskvarna. Jag tror det regnar idag också. Jag är ingen vän av snö, men nu skulle det vara fint med lite vitt på marken.

Just som jag tänker den tanken hör jag en man som arbetar med bygget av nya Karolinska sjukhuset i Stockholm uttrycka sin lättnad över den milda vintern och att han slipper skotta sig fram till sin byggarbetsplats varje morgon. Jag ändrar mig genast och tänker att jag står ut med mörkret ett tag till. Och medan jag skriver detta far en massa andra tankar också igenom min hjärna. Så kommer jag ihåg en spännande artikel som jag läste i DN för ett par veckor sedan, Så fungerar hjärnan i en modernistisk roman. Våra tankar som fladdrar och far hit och dit kan berätta något om hur vår hjärna fungerar, och om vilka vi är.

A perfect day

Jag lyssnar på Lou Reeds A perfect day och diskar. Tänker på vad som är en perfekt dag. I söndags, kanske? Maken och jag tog tåget till Uppsala och mötte dottern på stationen. (Vi möts på olika stationer, för några veckor sedan var det Malmö C.) Vi åt en sen lunch tillsammans och samtalade en stund om vad som var viktigt för oss just då. Sedan tog hon tåget tillbaka till Malmö och maken och jag gick till konserthuset ett stenkast från stationen.

Il Giardino Armonico spelade Händels Concerto Grossi så taket lyfte sig. Vilken musik! Vilken ensemble! Alla violinister stod upp och spelade. De gungade med i den taktfasta barockmusiken. Jag kan bara skriva som SvD:s recensent: stående ovationer.

Efter konserten åt vi på Stationen, alltså i den gamla stationsbyggnaden i Uppsala. Det var god mat, men det bästa var ändå det som händer när man bryter vardagen och möts i en ny miljö. Plötsligt blir samtalen annorlunda och handlar om det som är viktigt i livet. Just nu. Vi satt kvar länge, även efter det att den goda maten tagit slut, och mötte varandra om och om igen. Sedan tog vi tåget hem. Det var kanske en perfekt dag.

Något helt skilt från det vardagliga

Ett tips för dig som julhandlar i Stockholm:

Smit in i entrén till Hötorgshuset närmast konserthuset (adressen är Sveavägen 17) och beundra Olle Beartlings färgglada vinklar medan julruschen pågår utanför. Fundera också över konstnärens och arkitekten David Helldéns ord:

Detta rum ska ge de förbipasserande människorna en kort glimt av något som är helt skilt från det vardagliga.

Entréhallen är fortfarande något utöver det vardagliga, trots att det är över 50 år sedan den skapades.

Läs sedan mer om de båda herrarna på Arkitekturmuseets hemsida.

Fredagseftermiddag...

... och jag sitter vid arbetet medan snöregnet slår mot fönsterrutan. Ser inte fram emot att gå ut i vätan, men längtar förstås efter de två lediga dagarna som snart tar sin början. Ändå märker jag att jag inte skyndar mig på, utan istället låter arbetet som kvarstår ta den tid det tar. Det är något alldeles speciellt med ett arbete timmarna innan en ledighet tar sin början. Fredagseftermiddagar är helt enkelt den bästa tiden på jobbet. Eller dagen före en längre ledighet eller semester. Det är skönt att ha hela ledigheten framför sig. Jag njuter mycket av det, och har ingen brådska hem.

Pina Bausch och Madredeus

Första adventsljuset får brinna en liten extra stund, så inte det andra hinner i kapp. Ur högtalarna strömmar Madredeus "Ainda" som jag inte har spelar på flera år. Men jag känner igen alla melodier och sångerskans ljusa och klara röst. Den får mig förstås att tänka på Wim Wenders "Lisbon story", där den portugisiska fado-gruppen spelar en viktig roll. Det var när jag såg den filmen som jag först fick höra deras musik. Att samtidigt se dem spela och sjunga, gav en extra dimension.

Igår såg jag och maken filmen "Pina" av samme Wim Wenders - en nästan två timmar lång hyllning till dansaren och koreografen Pina Bausch, som dog 2009. Dansa, dansa - annars är vi förlorade. Titta gärna på filmklippen som finns här.

Amaryllistid

Tycker du som jag om amaryllisar, kan du i väntan på att de egna lökarna ska börja blomma njuta av bilderna som finns här.

Själv är jag strax hemma hos min amaryllis, som än så länge bara är en decimeterlång grön stängel. Men när den blommar lovar den att bli mörkt, mörkt vinröd, nästan violett. Det ser jag fram emot.

Huskvarna by night

Mörkret faller under den korta tågresan från Jönköping. När jag kliver av i Huskvarna är det alldeles mörkt, men stadens alla ljus glimrar. Efter att ha följt tågets väg mot Nässjö en kort sträcka, bär det av nerför den första backen. Staden ligger under mina fötter och en annan årstid skulle ha givit mig en vacker vy över Vättern. Nog har jag förstått att Huskvarna backigt, men de branta backar jag går nedom och uppom är mer än jag kunnat föreställa mig.

På en betydligt lägre nivå än jag nyss befann mig passerar jag plötslig Zinkensdamm. Det ser ut att vara en idrottsplats, men helt säker är jag inte. Den trivsamma bebyggelsen med små flerfamiljshus från 1940- och 50-talen har tagit slut och plötsligt befinner jag mig på en stadsgata från 1700-talet, med låga trähus. Aha, Smedbyn. Tur att det finns skyltar. De nu röda husen var från början bostäder för hantverkarna vid gevärsfaktoriet vid Huskvarnafallen, det som sedemera blev Husqvarna AB.

Vandringen fortsätter uppför igen. Och uppför. Och uppför. Märklig stad, tänker jag. Undrar hur det är på vintern, med snö och is. Hur håller sig bilar och bussar på vägen? Och går det att gå upp och ner för backarna? Men vackert är det. Med alla de glimrande ljusen på bergssluttningarna runt om staden och på Vätterns västra sida. Bankeryd? Jag kanske åker dit en annan dag och tittar på Huskvarna därifrån.

Röd boll i träd

Sedan vi träffades för 29 år sedan har maken och jag skrivit små meddelanden till varandra. Förr var det papperslappar i olika storlekar som låg på köksbordet när han eller jag kom hem. Jag vet att jag har sparat en del av den där korrespondensen, men jag vet inte var någonstans. Jag är inte säker på att jag kommer hitta de där små lapparna någon gång. Och om jag hittar dem är jag inte säker på att jag kommer att läsa dem. De var meddelanden i stunden, precis som våra dagars sms, men mer förankrade i rummet.

Nu för tiden skickar vi många sms till varandra istället för att skriva lappar. Och jag blir alltid lika glad när det kommer ett meddelande från maken. Han är bra på att uttrycka kärlek i vardagen. Läs bara de här orden, som följde med bilden ovan: Kärleken sitter inte i träden. Den rör sig mellan oss.

Delar blir helt

En fin kväll i källaren under Högalidskyrkan igår. Vi var omkring tjugo personer från olika sammanhang och med olika erfarenheter som samlades för att göra en gemensam bild. Delar blir helt var kvällens tema och några av Ateljé Inuti2:s konstnärer ledde oss i skapandet av collage. De bilder var och en av oss gjorde satte vi sedan samman till en gemensam bild. Det var spännande att se våra olika bilder komma tillsammans och skapa en ny bild av en välkänd. Delar blir helt.

Uppdatering 28/11: här kan man läsa mera - collage

Ur Inger Christensens Alfabet

hösten finns; eftersmaken och eftertanken
finns; och enrum finns; änglarna,
änkorna och älgen finns; enskildheterna
finns, erinran, erinrans ljus;
och efterljuset finns, ekträdet och almträdet
finns, och enbärsbusken, enheten, ensamheten
finns, och ejdern och etterspindeln finns,
och ättikan finns, och eftervärlden, eftervärlden

Det är bokstaven E, på danska börjar dikten "efteråret findes".

På Liljeholmsbron

En skylt eller ett tecken?

Första e-boken

Så, då har jag läst min första e-bok, Vägar i sorgen av Lars Björklund och Göran Gyllenswärd. En lånebok från Stockholms stadsbibliotek dessutom, som på ett litet kick laddades ner på min surf- och läsplatta. Det är en liten nätt bok på 78 sidor. Bra att börja med. Dessutom lätt att läsa men ändå innehållsrik och fint skriven, om möten med sorgen i livet.

Men för mig hänger ändå läsupplevelsen intimt samman med att det är första gången jag läser en hel bok digitalt. Inte på datorn utan på en läsplatta som är lätt och bekväm att hålla i knäet, precis som en bok.

Jag läser mycket på datorn - journaltexter, långa mejl, artiklar, blogginlägg... Men att läsa en hel bok på läsplatta, kan det verkligen fungera? Ja, det gör det. Riktigt bra dessutom. Det finns fördelar. Bra ljus och tydlig text gör att jag kan hålla boken på lite längre avstånd från ögonen än en vanlig bok och ändå se bra.

För någon vecka sedan träffade jag en kvinna vars man har drabbats av en demenssjukdom. Han hade fått en surfplatta av sin son i födelsedagspresent men det var mest hon, hustrun, som hade använde den. Att surfa på internet var för komplicerat för hennes make. Men så kom hon på att hon kunde låna e-böcker på biblioteket och laddade ner några biografier som hon visste skulle intressera honom. Och nu sitter han och läser. Hon tror att det är på samma sätt för honom som för mig, tydligheten och ljuset hjälper honom att hålla fokus.

Läslust

Biblioteket i P1 gör mig alltid så full av läslust. Idag handlar programmet om två romaner som utgår från Carl Jonas Love Almqvists författarskap och hans romanfigur Tintomara. Det är Anna-Karin Palms Snöängel och Eva-Marie Liffners Lacrimosa. Jag hoppas få möjlighet att läsa båda två inom kort (kanske när det är julledigt)för de verkar mycket spännande. Var och en på sitt sätt.

Utsikt från mitt nya arbete

Annorstädes

Fick privatvisning av konstverket Annorstädes, Elsewhere, Ailleurs av Tania Ruiz Guitierres i Citytunneln vid Malmö central igår. Videokonst när den är som bäst. Om du står på perrongen i tio-femton minuter kommer du med teknikens hjälp ha förflyttat dig till fem, sex eller sju olika platser i världen. De filmade sekvenserna far förbi på betongväggen, projicerade så det ser ut som du ser ut genom stora tågfönster. Medan du väntar på tåget till Kastrup eller Lund kan du samtidigt se okända eller kända landskap och städer fara förbi. Resandet blir en verklighet redan innan du kliver på tåget.

Vill du läsa mer om konstverket finns bra information på Statens konstråd.

Genom dimmiga landskap

Tåget rullar genom dimmiga landskap. Det gör inget att fönsterplatsen till största delen är skymd av väggen. Det finns ändå inget att se där utanför. Men det gör inte heller så mycket. I novembersverige ryms vårlängtan och sommardrömmar ändå. Men först ska hösten och vintern ha sin gång.

Jag funderar över resandet, som så ofta när jag är på väg. Den där speciella känslan som infinner sig när jag är mitt emellan två platser, just nu mellan Stockholm och Malmö. Det är som en parentes i livet, som ett alldeles eget tillstånd. Inga krav, inga måsten. Bara resan. Att förflytta sig. Jag tror jag ska försöka låta bli att arbeta när jag åker tåg och bara ägna mig åt de tankar och känslor som resan väcker.

Om några timmar möter kulturvetardottern mig och maken på Malmö C. Hon har lovat en konstvisning av videoinstallationen i stationens nedre plan. Sedan blir det ett annat kulturellt evenemang innan middagen serveras hemma hos sonen och hans flickvän. Troligtvis är det för att målet med dagens resa känns så glädjande och förväntansfullt som även resan gör det.

Lite mera reklam

Warbro kvarn odlar, förädlar och säljer ekologiska spannmålsprodukter av kulturspannmål som t ex dinkel, nakenhavre och emmer. Jag brukar köpa dinkelmannagryn från Warbro kvarn. Det är lite mer fiberrikt än vanligt mannagryn. Några deciliter i degen gör brödet saftigt och smakrikt. Nu verkar det som Warbro kvarn håller på att växa och de utökar sin verksamhet i en ny kvarn vid Linds gård utanför Sköldinge. Men det gamla kvarnhuset vid Warbro kommer att finnas kvar.

Bilden lånad från Warbro kvarns henmsida.

Happy Happy

Nej, jag är inte så imponerad. Jag tycker om att Maria Sveland och Katarina Wennstam bjuder in till en antologi om skilsmässor som speglar en annan sida av skilsmässan än den som vanligtvis möter oss - "oj, så sorgligt" "stackars dig" "hur ska det nu gå". Och som utmanar vår föreställning om att en skilsmässa alltid är en tragisk katastrof. Men jag tycker texterna är alltför likartade och ofta innehåller nästan exakt samma ordvändningar. Kanske är erfarenheterna så lika, men jag skulle ändå velat ha dem mer filtrerade genom vars och ens person. Och då menar jag inte bara vad som faktiskt hände utan också hur det gestaltas.

Rosenlunds rosarium

En tidig morgon i november. Dimman ligger över Vättern, som skymtar mellan de bronsgula, stora bokarna. Det är ljummet i luften och mellan rosenbuskarnas nypon flyger småfåglarna pilsnabbt och i ögonhöjd. Vid en spaljé rensas torra löv och kvistar bort. Annars är det väl ansat i alla rabatter och perennerna nedklippta. Men rosorna blommar! Det är inte bara enstaka ros här eller där, utan många av rosenbuskarna är fortfarande i full blomning. Ja, inte som på våren och sommaren förstås, men det kan ändå beskrivas som blomsterprakt. Nöjd med min lilla morgonutflykt promenarar jag raskt till nya jobbet och arbetsdagen kan börja.

Läs mer om Rosenlunds rosarium här och här.



Halloween?!

Jag gissar att man på många arbetsplatser i dessa dagar diskuterar halloween. Så ock på min nya. När är rätta dagen att "fira" denna något osvenska företeelse? Hur mycket påhälsning har det varit av spökgubbar och häxor? Glömde du kanske köpa godis och blev utsatt för något bus? Det är förstås handlarna som bestämt att vi nu har två helger med anledning till kalas, både halloween och alla helgons dag, eller? Och så vidare. Själv är jag inte uppvuxen med halloween, men har ändå uppmärksammat den vid några tillfällen för flera år sedan när mina barn var yngre. Men egentligen var jag nog aldrig så speciellt intresserad eller engagerad. Så läste jag Elin Engströms blogginlägg för några dagar sedan Halloween kom tillbaka! och ändrade faktiskt uppfattning.

Konstvisning i Riksdagshuset

I Riksdagshuset finns det cirka 4 000 konstverk. Några av dessa kan man titta på när det är konstvisning sista helgfria måndagen varje månad. Konstvisningen börjar kl 18:00 och är gratis, som alla visningar av Riksdagen. Förresten är både gamla Riksdagshuset och nya Riksdagshuset i gamla Riksbanken på Helgeandsholmen värda att besöka. Spännande när gamla byggnader möter ny arkitektur.

Den halvfärdiga himlen

Gårdagens teaterupplevelse gick av stapeln på Strindbergs Intima Teater. Den halvfärdiga himlen består uteslutande av citat från Tomas Tranströmers dikter och brev. De fyra skådespelarna befinner sig på ett kontor/arkiv och jag tror de gestaltar delar av en person snarare än fyra självständiga individer. Spänningen i pjäsen finns mellan textfragmenten och hur dessa gestaltas, med röster och rörelser. Det är som en balett, men med ord istället för musik.

För mig, som tycker mycket om Tomas Tranströmers dikter, är detta en högtidsstund. Jag låter de olika temperamenten lotsa mig genom poesin. Den unga, rastlösa och frustrerade. Översättaren som söker efter det perfekta uttrycket. Diktaren som försöker gripa sina minnen. Och den okände som både är en framtid och ett förflutet i samma person. En av de bästa stunderna är när den okände, spelad av Ulf Eklund, läser dikten Eldklotter (ur "Det vilda torget, 1983).

/.../
Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Nu blir det reklam!

Behöver du garner till bebiskoftan eller tonårsmössan?

En ny sjal att värma dig med i höstkylan?

Färgglada mattor eller brickor som piggar upp vardagen?

På textilkonstnär Mia Perssons

alldeles nya hemsida finns allt detta.

Karin Broos

På Sven-Harrys konstmuseum pågår just nu en utställning med målningar av Karin Broos. Från Vasaparken och genom glasfönstren i konsthallen ser målningarna ut som stora färgfotografier, men när man kommer in och ser dem på nära håll kan varje penseldrag urskiljas. Små nyansskillnader i färg och ljus skapar vattenspeglingar och vardagsinteriörer. Men Karin Broos konst påminner inte om foton bara för att de är detaljerade återgivningar utan även motivvalet har något av snapshot över sig. Kvinnorna på bilderna är fångade mitt i vardagslivet, framför laptopen eller med mobiltelefonen. Ögonblicksbilder som säkert tar flera veckor att måla. En rynkad panna och ett bett på nagelbandet, och så samtidigt detta detaljerade måleri. Där finns något som gör Karin Broos tavlor spännande att betrakta.

En bondtös

Är du på väg till Oskarshamn? Kanske inte just nu, men om du någon gång kommer dit vill jag passa på att rekommendera det nyligen renoverade Döderhultarnmuseet. Jag var där i somras och fick en helt ny syn på träsnideri. Många av skulpturerna är placerade i grupper så att en hel scen uppstår mitt framför ögonen, t ex hos militärläkaren vid mönstringen eller på dansbanan. Axel Petersson (1868-1925), även kallad Döderhultarn, skulpturade i grova drag. Ändå har hans människor, och djur också, mycket tydliga uttryck. Som den här bondtösen.

Tanketrängsel

Ett nytt arbete med många nya tankar både kring nya arbetsuppgifter och organisation.
En ny stad att lära känna och hitta i.
En nyligen timad semester med massor av intryck från nya miljöer och den inre resan (som alltid följer med den yttre).

Det är tanketrängsel i mitt huvud.

Men det jag mest av allt tänker på är hur det går till när hjärnan sorterar alla nya intryck och upplevelser, och införlivar dem med mina gamla erfarenheter. Och att det alls är möjligt.

Turist i min egen stad

Morgonens promenad genom Gamla stan kastade mig raskt tillbaka till semestern för några veckor sedan. Många var de morgnar när maken och jag gick genom labyrintiska gränder med våra rullväskor mullrande bakom oss. Vi mötte människor som var på väg till skola och arbete, som var ute och rastade hunden, som levererade varor till de lokala butikerna och som hämtade soporna. Det som för mig var en främmande stad var för dem en mycket hemtam och alldeles vanlig stad. Och jag kände en stillsam glädje över det vanliga, vardagliga livet som pågår på så många platser samtidigt.

I morse fick jag en glimt av den där känslan igen, kanske inte så konstigt med tanke på att Gamla stans stenlagda gränder liknar semesterresans städer. Den här gången hade jag ingen rullväska med mig, utan jag var en av alla dem som var på väg till jobbet. Men känslan av att vara turist i min egen stad hjälpte mig att få fatt i den märkliga känsla som bäst låter sig beskrivas som en förundran över det alldeles vanliga, vardagliga livet som pågår hela tiden. 

"Håpas du trifs bra i fengelset"

Jag hör till dem som inte var så imponerad av Susanna Alakoskis Svinalängorna, blev mer berörd av filmen. Därför hade jag inte tänkt att jag skulle läsa Håpas du trifs bra i fengelset av samma författare, men så låg den plötsligt framför mig på bokbyteshyllan på arbetet och då tyckte jag att jag ändå skulle ge den en chans. Och jag ångrar mig inte!

Det här är en bok jag varmt kan rekommendera. Liksom boken jag skrev om i förra inlägget är den fantastiskt väl och spännande skriven. Själva läsningen är en njutning. I denna roman är det syskonen Anni och Sami vi får följa. Anni lever på samhällets framsida och Sami på dess baksida. Han blir tidigt beroende av droger och kommer som en följd av detta att tillbringa en stor del av sitt liv i fängelse. Men perspektivet i boken är Annis och när jag läser berättelsen om henne kan jag förstå lite grand av hur det är att vara anhörig till en person som är kriminell. Hur ilska, uppgivenhet, bottenlös sorg och stor kärlek kan leva sida vid sida.

"Att föda ett barn"

Jag har läst en bok förut av Kristina Sandberg, Ta itu, men jag har inget direkt minne av den. Jo, jag tror att jag tyckte den var bra, men jag kan inte alls säga varför eller vad den handlade om. Att föda ett barn kommer jag nog inte att glömma. Det har inte främst med innehållet i romanen att göra, även om den handlar just om att föda ett barn, utan snarare är det själva läsupplevelsen och sättet boken är skriven på som gör den till en absolut favorit. Jag sugs liksom in i Majs värld, både hennes yttre (dvs Örnsköldsvik 1938-39) och inre. Framför allt är det gestaltningen av hennes inre värld som fascinerar. Sällan får man så ocensurerat följa med i en annan människas tankar och känslor.

Vill du läsa mer om Att föda ett barn rekommenderar jag Bokmanias och Bokhoras recensioner. Eller lyssna på ett avsnitt av Biblioteket (från 2010-11-01) där författaren, som även är psykolog, berättar vad som gjorde att hon började skriva just den här boken och vad hon vill berätta med den.

Gårdagens överraskning

Skövdes kulturhus, med konsthall, konstmuseum, bibliotek, teater mm, sägs vara det första "riktiga" kulturhus som byggdes i Sverige. Det invigdes 1964 och speglar tidsandan med tankar om ett kulturens vardagsrum som är till för alla medborgare under en tid då, enligt texten på kommunens hemsida, "kulturell demokrati och och delaktighet" var vägledande.

Huset, en stor mörk tegelbyggnad, känns slutet från utsidan, men man anar att mycket ryms där. Jag har sett det förut, när jag bytt från tåg till buss på Skövde station. Och igår när jag bytte jag tåg hade jag en liten stund över, precis så länge att jag hann gå tvärs över gatan och beundra kulturhusets arkitektur. Jag läser vidare om huset. Arkitekten Hans-Erland Heineman ville skapa ett mångfunktionellt kulturhus och han hade två bärande tankar, dels att bryta ner gränserna mellan de olika konstnärliga uttrycksformerna, dels att omskapa kulturlokalerna från uppvisningsrum till aktivitetsmiljö.

Jag var så fångad av själva byggnadens både yttre och inre miljö att jag helt missade Siri Derkerts betongrelief Senapsträdet och himlens fåglar. Så jag hoppas det snart blir dags för tågbyte i Skövde igen. Då ska jag beundra Siri Derkerts verk och titta en längre stund på konstmuseets fina utställning och kanske hinner jag även med Elisabet Ohlson Wallins utställning Jerusalem, som pågår till 26 oktober.

S E M E S T E R

Ja, jag vet. Det är orättvist. Men jag har semester nu. Och jag kommer inte att skriva på bloggen igen förrän i oktober. Allt gott tills dess!

Vad gör du när du kommer till en vägg?

1. Springer in i den?
2. Sätter dig ner med ryggen mot väggen och funderar?
3. Provar att gå runt den?
4. Hoppar förgäves för att komma över den?
5. Vänder om?
6. Något annat alternativ?

Jag har två alternativ som passar bäst in på mig. Hur är det för dig?

Fortsättning följer...

De bruna är nu borta och en grön har kommit istället. Fortsättning följer... Under tiden beundrar jag utsikten från utsiktstornet precis bredvid, nära nya Årstabrons södra fäste. Tänk så litet Stadshuset är.

"Rosen på Tistelön"

På min väg till och från arbetet har jag läst "Rosen på Tistelön". Det är en roman skriven på 1840-talet av Emilie Flygare-Carlén. Jag har haft lust att läsa den ända sedan den var radioföljetong i P1 för fyra år sedan. Och nu har det äntligen blivit av. Efter avslutad läsning kan jag konstatera att det är en roman som heter duga, och jag rekommenderar den varmt till alla som tycker om äventyrsromaner, romantiska romaner, idéromaner, relationsromaner, utvecklingsromaner, hämndromaner, naturlyriska romaner, psykologiska romaner... För det ryms mycket mellan pärmarna. Jag fascineras mest av de psykologiskt trovärdiga personporträtten och relationerna mellan människorna.

Ett exempel är skildringen av gubben Askenbergs långsamma insjuknande i en demenssjukdom, troligtvis den sjukdom som vi idag benämner Alzheimers. Från början har han bara en känsla av att allt inte är riktigt som det brukar. Sedan börjar hans minne bli lite dåligt och han har svårt att hålla fokus när fru Katrina högläser sonen Arves långa brev. När hon kommer till slutet har han redan glömt början. Så småningom klarar han sig inte längre själv, men då har redan många år förflutit. Men han är inget vårdpaket för det. När fru Katrina öppnar handelsbod sitter han och tittar på alla människor som passerar förbi och känner sig delaktig i livet som pågår. Och hon förmår att se gubben Askenberg som den människa han är, trots sjukdomen och det myckna vårdandet. Se där en tydlig parallell till Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom, som med största tydlighet rekommenderar personcentrerad omvårdnad.

Ovanstående exempel är bara ett bland många på hur modern Emilie Flygare-Carlén är i sina tankar.

Än finns det tid kvar...

... att se utställningen Jag minns dig nog på Kulturhuset i Stockholm, med Stig "Slas" Claessons porträtt, landskapsbilder, teckningar, collage, bokomslag, filmer och berättelser. Men på söndag 11/9 är sista dagen, så skynda dit. Hemma har vi en hylla med Stig Claessons romaner och jag har alltid betraktat honom mest som författare, även om jag visste att han illustrerade sina böcker också. Utställningen råder bot på min okunskap och jag trivs bland porträttens breda penseldrag, de klara färgfälten i landskapen och teckningarnas precisa linjer. Vill du läsa mer om utställningen rekommenderar jag det här inlägget på bloggen Marias meningsbyggnad - "Saklighetens pris"

På hög höjd, 2

Utsikt över Riddarfjärden, Långholmen och Stadshuset.

Finns det något vackrare väder än en solig och varm dag i september?
(På hög höjd finns även här.)

Del av Västra Södermalm och Västerbron.

Skansen

Jag har beslutat mig för att återuppta mitt gamla intresse för Skansen. Efter en fin skanseneftermiddag igår, tillsammans med tre mig närstående personer, kan jag bara instämma i en viss Helenas ord om att Skansen är det finaste Stockholm har. Nåväl, det finns förstås mycket annat som är fint i Stockholm också. Och jag tycker att t ex både vargar och berguvar har alldeles för små hägn. Men att få se dem på så nära håll! Och förundras över hur stora björnen och älgaen är, hur smidigt lodjuret och järven rör sig och hur vacker fjäderdräkt lappugglan har. Men även naturen på Skansen är värd att beskåda. Och de olika miljöerna, som visar olika tidsepoker och delar av Sverige. Jag tror jag ska satsa på ett årskort 2012!

Det är alldeles för få små flickor i mitt liv

Sensommarmognad

När jag var yngre drabbades jag alltid av vemodskänslor så här års. Att sommaren tog slut och hösten började nalkas kändes sorgesamt och vemodigt. Numera uppskattar jag sensommaren och den tidiga hösten. Egentligen finns det nog inget väder som jag tycker så mycket om som den lite klara luften i slutet av augusti och september när solen fortfarande värmer. I Stockholm har det varit två fantastiskt fina dagar och jag undrar varför jag inte har semester just nu.

För många år sedan hade jag en kollega som då var i samma ålder som jag är nu. När hon beskrev hösten som sin favoritårstid blev jag avundsjuk och önskade att jag också skulle kunna njuta av den tid på året som för mig mest var förknippad med avsked från sommaren. Jag minns att hon sa att när jag skulle vara i hennes ålder så skulle jag också kunna njuta av hösten. Jag undrar hur hon kunde veta det?

Nya bloggar att följa

Jag söker nya bloggar att följa. De jag har på min lista just nu räcker inte. Några uppdaterar för sällan. Andra har jag tröttnat på. Tips mottages tacksamt! (För visst finns det väl massor av intressanta bloggar att läsa??)

För ett år sedan

Då: Strålande sol. Klar fjälluft. Hisnande liftfärd. Oändliga vyer. Vandring upp på fjället. En förtrollande dag.
Idag: Trångt på tunnelbanan. Asfalt och betong. Arbete hela dagen. Men det kanske blir alldeles underbart det också?!

Lyckligt lottad

Knappt har sommarsemestern gått ur kroppen så börjar planerna för nästa ledighet. I mitten av september tar maken och jag tåget söderut för att så småningen komma till Umbrien i Italien. Det känns som en bra plan.

Uppfylld semesterlängtan

Den första juli skrev jag om min semesterlängtan. Nu har jag arbetat i två dagar och kan se tillbaka på fyra veckors semester som till stor del uppfyllde min längtan. Jag har lagat och ätit god mat. Jag har plockat väldigt lite blåbär och lite mer kantareller. Jag har cyklat desto mer. Den bästa turen var kanske den upp på Hallandsåsen i motvind. Lön för mödan fick jag när jag susat nerför en av backarna (fortfarande motvind, så egentligen är "trampat ner för en av backarna" en bättre beskrivning). Och där stod jag med cykeln i den kraftiga vinden och drack alldeles för söt läsk och åt alldeles för söt sockerkaka. Och då kom de. Fem steglitser i bågformig flykt. Först hörde jag deras karaktäristiska läte, stickelitt, och sedan såg jag dem. Och de var precis som i fågelboken, landade på tiselbollarna i diket, som om de visste att deras latinska namn "carduelis" betyder just tistel.

Några goda böcker har jag också läst. Den som fångade mitt intresse under den sista semesterveckan är Hjärtblad av Aino Trosell. En poetisk historisk roman om en vandrande dalkullas uppväxt i hungersnödens Sverige, bara några generationer bort. Och om hennes utveckling till en självständig ung kvinna i takt med att samhället runt omkring växer till den värld vi känner igen oss i, med bl a postgång och järnvägar.

Dags att börja jobba igen

Det är märkligt och jag tror varje år att det inte kommer att inträffa, men efter nästan fyra veckors semester känner jag rastlösheten komma krypande i kroppen och jag längtar faktiskt tillbaka till arbetet. Inte egentligen efter arbetsuppgifterna och inte heller efter att vara instängd hela dagarna, men efter en meningsfull sysselsättning. Det är svårt att själv ge sina dagar meningsfullhet och det finns ett begränsat värde i att bada, fika, cykla på utflykter, läsa romaner mm. Tro det eller ej!

En ny festklänning

Jag tycker om att tänka på saker som ska hända långt i förväg. Just nu tänker jag en hel del på mitt 50-årskalas, som kommer att gå av stapeln om ungefär ett år. Jag planerar, men vänder och vrider också på planerna och ändrar mig. Det är nog bra, för jag är snabb på att få idéer och det är inte alltid de första idéerna är de bästa.

Häromdagen när jag var i orangeriet i Sofieros slottsträdgård fick jag nya idéer om hur en bra festklänning kan se ut. Låt vara att dessa kreationer av Agneta Spångberg är tillverkade i keramik och inte lämpliga att ikläda sig, men färgrikedomen och mönsterprakten inspirerar i alla fall.

Galleri Arnstedt i Östra Karup

Gårdagens stora överraskning var Galleri Arnstedt i Östra Karup. Östra Karup ligger precis vid E6:ans infart mot Båstad, på gränsen mellan Skåne och Halland. Det är ett mycket litet samhälle, med en affär och en låg- och mellanstadieskola. Mitt emot kyrkan, precis vid en forsande bäck, ligger det oväntade galleriet. Förutom flera olika utställningar finns även en fantastisk skulpturträdgård. Lite grand som Wanås skulpturpark, fast i miniatyr. Titta bara på de här drygt meterlånga tallbarren i rostigt järn!

Någon guckusko lär jag inte få se under semestern

Den här semestern känner jag mig nöjd över mitt resande till olika landskap i Sverige. Sörmland, Östergötland, Småland och Uppland hittills, och nu på väg mot Västergötland för att sedan landa på gränsen mellan Halland och Skåne. Det är alltid roligt att komma till nya platser och målet med dagens resa är Kinnekulle. Där har jag aldrig vari tidigare. När jag letar information på internet möts jag av en bild av en guckusko. Denna fantastiska orkidé, som även kallas venustofflan och gökens sko, trivs tydligen väl på den kalkhaltiga marken vid Kinnekulle. Tyvärr har jag aldrig sett den blomma i naturen, och lär inte få göra det i år heller eftersom dess blomningstid är förbi. Men kanske kan jag få någon växtplats på Kinnekulle utpekad för mig, precis som jag igår fick veta guckuskons växtplats på Gräsö i Roslagen.

Händer

På Virserums konsthall i Småland kan man just nu beskåda flera hundra avgjutna händer, alla tillhörande virserumsbor. Att stillsamt vandra bland dessa och förundras över både likheten och olikheten, är en sällsam upplevelse. På Virserums konsthall vill man att utställningarna ska berätta om människors liv. Kanske finns det inget som så tydligt berättar om våra liv som våra händer.

Semesterstiltje

... kommer det att bli här på bloggen i några veckor framöver. Men om jag kommer åt en dator och har något att berätta om, så kanske det blir ett och annat inlägg i alla fall. Under tiden önskar jag allt gott i sommaren!

Om kontinuitet

kontinuitet, dvs obrutet sammanhang i tid eller rum

I tider av förändring funderar jag på vad det är som ger mig kontinuítet i livet. Hur kommer det sig att jag kan känna mig som en och samma person, fast jag faktiskt ändrar mig så mycket genom åren? Det beror förstås på de människor jag möter och hur de uppfattar mig. Men också utan alla mina relationer har jag en känsla av mig själv som finns där genom årens förändringar.

Tomas Tranströmer beskriver det så här i Minnena ser mig från 1993:
Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ”jag”. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner alla mina tidigare.

Inom psykologin finns en riktning som kallas självpsykologi, främst representerad av Heinz Kohut (1913-1981). Denna avser just upplevelsen av mig själv som en person, dvs ett sammanhållet själv som följer med i tid och rum, i olika skeden av livet. En självkänsla, vilket är någonting helt annat än det ibland mycket bräckliga självförtroende som många av oss bär på.

Och apropå detta med att vara själv - så länkar jag till mitt eget inlägg för nästan precis ett år sedan: Semesterdag i eget sällskap.

Blåbär är gott!

Vinkandets konst, och regnbågen

Dagens bästa inträffar i ica-affären runt hörnan, dit jag går på lunchen för att köpa lite frukt. Framför mig i kassan sitter ett litet barn i sin vagn. När jag stoppar ner min frukt i påsen vinkar hen. (Jag använder det könsneutrala pronomenet eftersom jag inte vet om det är en liten pojke eller en liten flicka som vinkar till mig, och könet spelar heller ingen roll i det här sammanhanget). Jag vinkar i alla fall tillbaka till henom i vagnen. Och så vinkar vi åt varandra en lite stund. Att vinka är en klart underskattad sysselsättning, åtminstone hos oss som är äldre än ett år.

Med lätta steg går jag sedan tillbaka till arbetet. Och när jag vandrar hemåt, ganska många timmar senare, ser jag den mest fantastiska regnbåge som går från Kaknästornet över hela city och Södermalm. Det är dagens näst bästa.

Dagens citat

"Jag var som en vetebulle rent själslig."

Så sa Kristian Lundberg i Biblioteket i P1 alldeles nyss. Inget eftersträvansvärt tillstånd. Bäst att passa sig och odla sin själ medan tid är.

Minette

Rosen på bilden heter Minette och kallas även Svearnas ros. Den är mycket härdig, vilket innebär att den kan odlas i nästan hela Sverige. Det är bara i fjälltrakterna som den inte trivs. Igår och idag har jag suttit och ätit i den fina doft som denna Jungfruros sprider. Och så har jag sovit i den lilla röda stugan som skymtar bakom. Somliga har tur!

Semesterlängtan

Jag har ännu två veckor kvar att arbeta innan det är dags för semester. Varje dag tänker jag på vad jag vill göra under mina fyra lediga veckor. Igår kväll såg listan ut så här:

Laga och äta god mat.
Läsa goda böcker.
Åka på cykelturer.
Plocka blåbär och kantareller.

Än så länge nöjer jag mig med det. Jag vet att jag kommer bli rastlös och vilja ge mig ut på längre utflykter för att se och upptäcka mer än det som finns på cykelavstånd. Men just nu är det bara detta som jag längtar efter. Vad har du för semesterlängtan?

"Intet mänskligt är mig främmande"

Terentius (195-159 f Kr) lär ha sagt så här: Jag är människa, intet mänskligt är mig främmande. Hur det var med den saken kan ju ingen veta säkert, men jag gillar citatet. Det är bra att tänka så ibland när man möter människor som har annorlunda erfarenheter. Idag lyssnade jag på P1 när jag lagade mat. Det brukar jag göra ganska ofta. Och ganska ofta är det någon som säger något tänkvärt. Idag är Kulturradion på spaning efter vad som är nytt. Louise Epstein och Anna Tullberg åker till Kårsta, en plats där de aldrig varit förut. Men innebär det att Kårsta är nytt? Lite längre fram i programmet talar Louise Epstein med Roy Andersson, som påstår att hans filmer är både gamla och nya. Men hur kan de vara både gamla och nya samtidigt, frågar Louise Epstein på sitt lite naiva sätt. Och Roy Andersson svarar med att citera Terentius.

Den som har de svarta sandalerna är du

Jag tog den här bilden igår när maken och jag satt på båten på väg hem från en fin friluftsdag på Grinda. Vi var mätta och belåtna efter en middag med ångbåtsbiff och rött vin. Solen bröt fram mellan molnen, som den hade gjort av och till under hela dagen. S/s Norrskär gled stilla fram över vattnet. Om en liten stund skulle vi vara framme vid Strömkajen.

När jag tittar på bilden kommer jag att tänka på en dikt av Werner Aspenström. Den heter "Du och jag och världen" och finns i diktsamlingen Trappan (1964).

Fråga inte vem du är och vem jag är

och varför allting är.

Låt professorerna utreda,

de har betalt.

Ställ hushållsvågen på bordet

och låt verkligheten väga sig själv.

Sätt på dig kappan.

Släck ljuset i tamburen.

Stäng dörren.

Låt de döda balsamera de döda.

Här går vi nu.

Den som har de vita gummistövlarna

är du.

Den som har de svarta gummistövlarna

är jag.

Och regnet som faller över oss båda

är regnet.

Jag skriver om dikten för att passa bättre in på makens och min dag. En dag när verkligheten vägde sig själv.

Här sitter vi nu.

Den som har de svarta sandalerna

är du.

Den som har de vita skorna

är jag.

Och vattnet som vi färdas över

är vattnet.

Fina skärgårdsbåtar

Waxholmsbolagets båda ångbåtar var lövade och iklädda sina finaste flaggspel. Festkläderna hängde kvar från midsommaraftonens utsmyckning. Det var tydligen så att Norrskär vann tävlingen som snyggast smyckad. När vi klev på i Grinda fick vi gå genom en björklövsportal, men under resan till Stockholm hade matroserna tagit bort all lövutsmyckning så bara flaggspelet återstod när vi nådde hamn.

Ut till Grinda åkte vi med Storskär. Hon är några år äldre än sin syster och firade 100 år 2008.

Lugn igen

Återkommer då och då till Kristina Lugns diktsamling Hej då, ha det så bra! från 2003. Den är så bra! Ikväll fastnade jag för den här dikten:

Jag behöver tystnad
och ensamhet
och en språkdräkt med god passform.
Jag behöver en hemlighet
och ett slitstarkt verklighetsunderlag.
Min arbetsuppgift just nu
är att försöka ta mig ut
ur mina egna formuleringar.

Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad.

En annan av dikterna finns här.

Kreativ kollektion

Det är verkligen färgglatt under Årstabron just nu. På södermalmssidan av den västra brons fundament står en hel rad skrikrosa föremål placerade. Snyggt och oväntat mot den grå betongen. Och visst är väl de utskjutande socklarna som gjorde för utställningsföremål?! Ändå höll jag på att missa det hela, eftersom jag var inbegripen i ett samtal och helt fokuserad på annat när jag passerade. Tur att en person i sällskapet hade blicken med sig. Jag tror att föremålen försvinner då och då och ersätts med nya. De som fanns för några veckor sedan och som syns i länken ovan var i alla fall inte kvar häromkvällen.

En dröm i uppfyllelse

Igår gick en av mina drömmar i uppfyllelse. Jag fick åka med en liten fin träbåt i Årstaviken och Liljeholmsviken, genom Långholmskanalen och Pålsundskanalen, över Riddarfjärden (i ösregn, just det har jag faktiskt inte drömt om, det var en bonus), genom Klara sjö, på Barnhusviken och Karlbergssjön, genom Karlbergskanalen och på Ulvsundasjön, genom Tranebergssund och vidare på Mälarens vatten tillbaka till Årstaviken.

Eftersom jag gillar broar roar jag mig med att räkna upp dem jag åkte under medan jag beundrade Stockholm från vattnet - Östra och Västra Årstabron, Liljeholmsbron, Långholmsbron, Västerbron, Pålsundsbron, Stadshusbron, Klarabron, Blekholmsbron, Kungsbron, Barnhusbron, S:t Eriksbron (men där såg jag inget för regnet), Ekelundsbron, Karlbergsbron (Essingeleden), Tranebergsbron, Alviksbron, Gröndalsbron (Essingeleden) och sedan återigen Liljeholmsbron, som faktiskt öppnade sig just när vi passerade, samt Västra och östra Årstabron.

Sommarkväll på Södermalm

Det doftar fläder i staden och maken och jag stämmer träff på Söderbokhandeln. Medan jag väntar på honom hör jag dagens roligaste replik. Det är en yngre man som frågar: Har du Strindbergs Inferno i någon smidig utgåva? Jag fnissar lite och tänker att Strindbergs Inferno knappast kan vara smidig, även om bokbandet är lätt och följsamt.

Så kommer maken och vi hinner precis till Chokladfabriken innan regnet är över oss. Där smakar vi på pralinerna och ett låg-alkoholigt Muscat-vin, som är alldeles för sött för mig. Men festligt är det i alla fall. I Anna Lindhagens täppa vid Stigbergsgatan har allt blommat över, utom pionerna och en ynklig stjärnflocka. Om det inte hade varit så blött på de blå stolarna på lusthusets altan så hade vi suttit där en stund och beundrat staden och dess vatten från hög höjd.

Efter att ha passerat Stig Claessons park, som vi inte visste fanns, blir det middag på en närbelägen restaurang och sedan promenad hemåt. Vi går längs Årstaviken och gör som alla vi möter, dvs pratar i våra mobiltelefoner och fotograferar det vi ser. Bl a en stor balsampoppel som står precis vid vattnet.