1. Min pappa Toni Erdmann

Efter att ha sett trailern är det lätt att tro att det här är en burlesk komedi. Men det är i grunden en mycket allvarlig film om vad som är viktigt i livet, t ex relationen till våra närmaste. Pappa Winfried/Toni klär ut sig och wallraffar i dottern Ines konsulttillvaro i ett multinationellt oljebolag i Rumänien. Hennes lyxiga och på många sätt världsfrånvända liv kontrasteras mot fattigdomen i Bukarest på ett stillsamt och okommenterat sätt. Bl a när Ines tittar ut genom fönstret i det överdesignade konferensrummet och vi ser människor i kåkstaden nedanför. Och när Winfried/Toni träffar arbetare på ett oljefält, ett av hans i filmen många oväntade och oförglömliga möten med människor. 

Tonis taffliga försök att nå fram till sin dotter, som han är övertygad om inte mår riktigt bra, och Ines bakvända försök att hitta sig själv, bär genom hela filmen. Efter nästan tre timmar tillsammans är det till slut som att skiljas från två riktigt goda vänner. Hej Toni och Ines, jag hoppas allt är bra med er!

(Läs om fler filmer på Juno film.)

Speglingar

Speglingar av Sara Broos är en stor film. Den är som en rysk gumma, med nya berättelser inuti dem som tidigare berättats. Eller som Pandoras ask, full av sorg och smärta som flyger ut över världen när asken öppnas – och till sist återstår bara hoppet i botten av asken.  Titeln är mycket väl vald. Inte bara för att moderns Karin Broos’ liv speglar sig i dotterns Saras liv, utan lika mycket för att deras respektive konstnärskap kan ses som speglingar av livet. 

I filmen finns bilder som på många sätt liknar eller försöker efterlikna Karin Broos tavlor, ofta fyllda med vattenspeglingar och skuggspeglingar. Men Sara Broos har också ett alldeles eget bildspråk som jag gärna hade sett mer av. Och då tänker jag inte på de frekvent förekommande dubbelexponeringarna (också en form av speglingar) utan t ex slutscenen med den vitklädda familjen, som tittar på gamla familjefilmer i det gröna landskapet.

Det som berör mig mest är ändå Karin Broos ambivalenta och ärliga inställning till sitt eget åldrande, som hon uttrycker både direkt och mer symboliskt. Hennes målingar såg jag första gången för fem år sedan, och skrev om här.

Swedish dads

På Malmö museer pågår just nu fotoutställningen Swedish dads. Här kan man fram t o m 24 april se Johan Bävmans ömsinta porträtt av svenska pappor som gör det som svenska mammor alltid har gjort. Inget märkvärdigt med det egentligen, och kanske just därför så bra. Och fina fotografier av föräldrar och barn.

Att älska Sussy

Kerstin Thorvalls ungdomsroman Att älska Sussy utkom 1976, dvs samma år som den uppmärksammade Det mest förbjudna. När jag läser den så minns jag precis hur det var att som nybliven tonåring läsa andra av Kerstin Thorvalls romaner för unga människor, t ex Vart ska du gå? Ut! och Thomas - en vecka i maj. Här finns massor av situationer som det var/är lätt att känna igen sig i: ensamheten i skolan, den sköna känslan när någon plötsligt behöver en, konflikter med föräldrar, utsattheten i gymnastikens omklädningsrum, ungdomsfylleriet och vuxenvärldens oförstående blickar. På ett enkelt och uttrycksfullt sätt, precis som teckningen av Sussy, skildrar författaren Leif som går i åttan och som vet precis hur det är att älska Sussy.

Bära barnet hem

Det här är så mycket mer än enbart en bok om en vuxen adoptivson som tillsammans med sin mamma åker till Bogotá för att träffa den biologiska mamman. För mig handlar det om hur vi blir till som människor och hur vi blir till som föräldrar. Cilla Naumann skriver om hur vi blir till genom att bli sedda. Hon skriver om ögats svarta punkt på den allra första ultraljudsbilden och om tillblivelsen genom kameralinsens "öga" och betraktandet av det egna ansiktet på fotografiet. Och hon skriver om de tillfällen när vi inte blir sedda eller rent av bortglömda, som ett negativt tillblivande.

Föräldern blir till, tycks författaren mena, genom att bära barnet, och med att bära menas inte bära i sin kropp, utan snarare bära barnet med sin kropp genom det liv som kan gestaltas av vattnet som ständigt böljar fram och tillbaka. Minimalistiskt kan detta uttryckas i orden "mor ror", som faktiskt också finns med i ett kort stycke. Men också med ord som att vagga och att hålla om. Här skulle säkert också den som har tid kunna skriva något om Cilla Naumanns andra böcker, t ex Springa utan åror som jag tyckte mycket om.

Att det är en liten del av Karin Broos målning Tjärn, där hon avbildat sin dotter som bär sitt barn stående i en mörk tjärn skogen, som illustrerar omslaget är alldeles genialt. Extra roligt är det också eftersom jag just sett den aktuella utställningen med Karin Broos konstverk på Waldemarsudde.

Lucka 11 - Middag med samtal

Kvällens middag avlöpte väl. Våra gäster fick god mat och vi som var värdpar behövde inte tillbringa hela kvällen i köket utan hann också delta i samtalen. Ett av dem handlade om en person som haft stor betydelse i våra liv. Plötsligt blev vi dubbelt så många runt bordet, och Rut, John, Lasse, Kerstin, Thomas och Anna-Lena tog också plats.

Korskovall på konfirmationsläger

Vid gårdagens besök på Ansgarsgården, där Gålölägret pågår just nu, fann jag denna raring precis vid parkeringsplatsen. Där växte den tillsammans med några kompisar på en liten gräskulle. Korskovallen tillhör förstås kovallsläktet, tillsammans med de mer oansenliga men också fina arterna ängs- och skogskovall.

Gålölägret är ett konfirmationsläger som under många år funnits på Gålö i Stockholms södra skärgård. I sommar finns lägret i den vackra sörmländska naturen i närheten av Flen. För mig är det alltid en speciell upplevelse att vara med på en gudstjänst med Gålölägret. De präglas av enkelhet, värme och massor av sång. Just igår tyckte jag det var särskilt bra med prästen Gunillas tecken som stöd till allt hon sa och den enkla agendan med både bilder och ord. Och så konfirmandernas sång, förstås. På lägrets facebooksida finns några smakprov.

Tematrio - syskon

Veckans tematrio är systrar och bröder och Lyran skriver "berätta om tre böcker som handlar om syskon". Jag ansluter mig lite sent, men här kommer mina tre:

1. Aprilhäxan (1997) av Majgull Axelsson är den första jag tänker på. Här finns en komplicerad relation mellan Desirée, som p g a sitt handikapp placerades på instition på 1950-talet, och hennes systrar Birgitta, Christina och Margareta som inte vet om att hon finns.Tills en dag när det kommer ett brev...

2. Ta hand om min mor av den sydkoreanska författaren Kyung-Sook Shin har jag bara hunnit läsa början på än. Men det verkar vara en fin roman som skildrar några syskons bedrövelser och sorg när deras mamma plötsligt försvinner.

3. Min tredje bok är Lucke och Lull av Björn af Kleen. Det är ingen roman, men intrigen känns som något som kunde ha utspelat sig på 1800-talet fast det är en arvstvist som pågår i vår tid. Den mellan Lukas Bonniers och Margareta Toss dotter Anna Toss (född utom äktenskapet) och Annas halvsyskon Bonnier (födda inom äktenskapet). Björn af Kleen skriver otroligt bra om en samtida arvstivist som verkligen har ett allmänt intresse. Läs mer på luckelull.se.

Mina vardagshjältar

Han bodde på ett gruppboende för personer med demens och hade nästan glömt vem han var. Satt oftast inbunden och passiv i väntan på nästa måltid. Hon jobbade på samma gruppboende och hade en intuitiv förmåga att förstå hur gamla minnen kan lockas fram ur glömskans vrår.

De tog en kort promenad till en bänk vid kanten  av skogen. Det var en solig vårvinterdag. Hon hade en kaffekorg där hon även hade lagt ner hans väl använda flora, för hon visste att han tidigare hade varit intresserad av botanik. De njöt av kaffet i solskenet. Hon plockade några blommor och han som inte mindes så mycket kunde plötsligt säga namnen på dem. Eller var det några andra rara blommors namn som han kom ihåg? Det spelade ingen roll för de var där tillsammans. Han, som nästan hade slutat ta några initiativ, hällde upp kaffet till henne. De småpratade lite, men tyckte det var skönt att vara tysta tillsammans också. Solen sken, fåglarna kvittrade försiktigt, vinden rufsade deras hår. Sen gick de tillbaka till hans hem och hennes arbetsplats. Han var trött för han orkade inte gå så långt längre. Han fick stödja sig lite på hennes arm.

Dagen efter berättade han om den botaniska exkursionen för henne. Han kom inte ihåg att det var hon som varit med honom, men han kom ihåg hur fint det var och att han inte var ensam. Solen sken, fåglarna kvittrade, de plockade blommor som han visste namnen på. Hon lyssnade och hjälpte honom att minnas mera av vad de pratat om och vilka växter de tittat på. Hon var stolt och glad över att ha gjort något tillsammans med honom som han kunde minnas. Han som aldrig tycktes komma ihåg något och sällan fann glädje i dagen.

Respektfullt möte #090

Den här bilden av ett respektfullt möte mellan två människor tycker jag om. Jag ser den som ett motargument mot de idéer om lydnad och underkastelse som av och till är starka när det gäller relationer till barn, barnuppfostran och den svenska skolan. Bildtexten lyder: Göran Annerén vid Akademiska barnsjukhuset i Uppsala undersöker en ung patient och den fanns i en tidningsbilaga om sällsynta diagnoser för några år sedan. Jag tycker bilden ger uttryck för ett respektfullt undersökande och lyssnande förhållningssätt, något som borde vara självklart vid mötet med människor i alla åldrar. Men för mig speglar bilden inte bara ett möte mellan en läkare och hans patient. Det skulle lika gärna kunna vara en förälder och ett barn, en lärare och en elev, eller för den delen två vuxna där den ena arbetar inom sjukvården. Tänk om man istället för att fokusera på metoder för att få barn att lyda talade om respektfulla möten med barnet och samtal där vi lyssnar på varandra.

Maria Norberg Barkman är fotografen bakom denna bild.

Det allra viktigaste #076

Jag hittar ett utkast till ett blogginlägg som aldrig blev av, från juli 2010. Så här står det:

En gång för flera år sedan var jag med min familj och såg pjäsen Det allra viktigaste på Unga Klara. Fortfarande är det min allra största teaterupplevelse. Någonsin. Idag, när jag har varit på besök på Gålölägrets dopgudstjänst och träffat både sonen och dottern som arbetar där som ledare, kommer jag att tänka på vad det egentligen är som är det allra viktigaste i livet. För mig är det de, förstås, de båda barnen. Och så alla andra människor som står mig nära.

Det som händer oss emellan #017

Fotograf: faster Berit



Det här är en av de finaste bilder jag vet. Det är min farfar och farmor på lagårdsbacken en solig dag i början av 1960-talet. I norra Östergötland. Jag vet egentligen inte hur deras relation var, men jag tror att de tyckte om varandra. Jag tycker om att titta på fotografiet inte bara för att det är mina farföräldrar utan också för att det som sker mellan dem är så levande. Relationen. Den syns liksom där i mellanrummet mellan deras blickar. Det är inte alltid så lätt att få fatt i relationen mellan oss människor. Att förstå den och att "se" den. Men vi känner ändå hela tiden att den finns där och ibland blir den extra tydlig. Eller synlig, som på det 50 år gamla fotot.

Dagens utsikt (eller insikt)

Jag har varit förkyld i några dagar och för att inte störa maken med min hosta på nätterna har jag sovit i gästrummet. Där finns den delen av boksamlingen som återstår efter alla våra flyttar. Bokryggarna är välbekanta. Precis som gamla vänner finns de där. Även om vi inte haft kontakt med varandra på länge så går det bra att fortsätta samtalet.

Vad i världen är det som består?

Kom på en sak. Det var när jag för några veckor sedan läste ett uttalande av en gymnasiepräst i Malmö. Han berättade att han i ungdomars ögon idag ser frågan: Finns det något som håller i allt detta som svischar förbi? Då tänkte jag att den frågan kan de som har levt lite längre kanske svara på. Vi kan komplettera det vanliga resonemanget om att ungdomar är vårt framtidshopp, med en tvärtomtanke. Att gamla människor kan ge ungdomar hopp om framtiden. Ja, det finns något som består i en snabbt föränderlig värld. Allt flimrar inte förbi på en smartphone eller en dataskärm. Och även det som svischar förbi oss i den digitala världen kan vara sådant som består. Om det hjälper oss att bygga relationer till andra människor.

A perfect day

Jag lyssnar på Lou Reeds A perfect day och diskar. Tänker på vad som är en perfekt dag. I söndags, kanske? Maken och jag tog tåget till Uppsala och mötte dottern på stationen. (Vi möts på olika stationer, för några veckor sedan var det Malmö C.) Vi åt en sen lunch tillsammans och samtalade en stund om vad som var viktigt för oss just då. Sedan tog hon tåget tillbaka till Malmö och maken och jag gick till konserthuset ett stenkast från stationen.

Il Giardino Armonico spelade Händels Concerto Grossi så taket lyfte sig. Vilken musik! Vilken ensemble! Alla violinister stod upp och spelade. De gungade med i den taktfasta barockmusiken. Jag kan bara skriva som SvD:s recensent: stående ovationer.

Efter konserten åt vi på Stationen, alltså i den gamla stationsbyggnaden i Uppsala. Det var god mat, men det bästa var ändå det som händer när man bryter vardagen och möts i en ny miljö. Plötsligt blir samtalen annorlunda och handlar om det som är viktigt i livet. Just nu. Vi satt kvar länge, även efter det att den goda maten tagit slut, och mötte varandra om och om igen. Sedan tog vi tåget hem. Det var kanske en perfekt dag.

Röd boll i träd

Sedan vi träffades för 29 år sedan har maken och jag skrivit små meddelanden till varandra. Förr var det papperslappar i olika storlekar som låg på köksbordet när han eller jag kom hem. Jag vet att jag har sparat en del av den där korrespondensen, men jag vet inte var någonstans. Jag är inte säker på att jag kommer hitta de där små lapparna någon gång. Och om jag hittar dem är jag inte säker på att jag kommer att läsa dem. De var meddelanden i stunden, precis som våra dagars sms, men mer förankrade i rummet.

Nu för tiden skickar vi många sms till varandra istället för att skriva lappar. Och jag blir alltid lika glad när det kommer ett meddelande från maken. Han är bra på att uttrycka kärlek i vardagen. Läs bara de här orden, som följde med bilden ovan: Kärleken sitter inte i träden. Den rör sig mellan oss.

Happy Happy

Nej, jag är inte så imponerad. Jag tycker om att Maria Sveland och Katarina Wennstam bjuder in till en antologi om skilsmässor som speglar en annan sida av skilsmässan än den som vanligtvis möter oss - "oj, så sorgligt" "stackars dig" "hur ska det nu gå". Och som utmanar vår föreställning om att en skilsmässa alltid är en tragisk katastrof. Men jag tycker texterna är alltför likartade och ofta innehåller nästan exakt samma ordvändningar. Kanske är erfarenheterna så lika, men jag skulle ändå velat ha dem mer filtrerade genom vars och ens person. Och då menar jag inte bara vad som faktiskt hände utan också hur det gestaltas.