Bära barnet hem

Det här är så mycket mer än enbart en bok om en vuxen adoptivson som tillsammans med sin mamma åker till Bogotá för att träffa den biologiska mamman. För mig handlar det om hur vi blir till som människor och hur vi blir till som föräldrar. Cilla Naumann skriver om hur vi blir till genom att bli sedda. Hon skriver om ögats svarta punkt på den allra första ultraljudsbilden och om tillblivelsen genom kameralinsens "öga" och betraktandet av det egna ansiktet på fotografiet. Och hon skriver om de tillfällen när vi inte blir sedda eller rent av bortglömda, som ett negativt tillblivande.

Föräldern blir till, tycks författaren mena, genom att bära barnet, och med att bära menas inte bära i sin kropp, utan snarare bära barnet med sin kropp genom det liv som kan gestaltas av vattnet som ständigt böljar fram och tillbaka. Minimalistiskt kan detta uttryckas i orden "mor ror", som faktiskt också finns med i ett kort stycke. Men också med ord som att vagga och att hålla om. Här skulle säkert också den som har tid kunna skriva något om Cilla Naumanns andra böcker, t ex Springa utan åror som jag tyckte mycket om.

Att det är en liten del av Karin Broos målning Tjärn, där hon avbildat sin dotter som bär sitt barn stående i en mörk tjärn skogen, som illustrerar omslaget är alldeles genialt. Extra roligt är det också eftersom jag just sett den aktuella utställningen med Karin Broos konstverk på Waldemarsudde.