MAKT - Make Malmö great again

Fint reportage i Sydsvenskan om Moomsteatern som i helgen har permiär med sin nya föreställning MAKT. Där figurerar olika maktpersoner och iscensätts olika maktsituationer. Intressant är att skådespelarna själva har valt sina roller. Makt innebär inte enbart makt över andra, utan även makt över sig själv och sitt eget liv. Makt kan se ut på så väldigt många olika sätt. Häromveckan såg jag repetition av två av scenerna, så det kommer att bli extra spännande att se föreställnigen i sin helhet.

Förresten finns Anne Lundbergs besök hos Moomsteatern i programserien Landgång att se på svtplay i ytterligare drygt en vecka.

Livläkarens besök, #022

En av mina allra bästa läsupplevelser är Livläkarens besök av P O Enquist, som utkom 1999. Mycket av romanen finns i pjäsen med samma namn, men i uppsättningen på Malmö Stadsteater är det snarast kung Christian VII som är huvudperson, och så uppysningstidens idéer, förstås. För visst berättas det också om kärlekshistorien mellan drottning Caroline Mathildes och livläkaren Struense, men det är ändå männsikorna runt kungen och deras olika försök att tillskansa sig makten som det hela kretsar kring. En intressant uppsättning just därför. Vem har makten och vem tar makten. Och vad används makten till. Det  är faktiskt riktigt bra.

Förutom Johannes Wanselows gestaltning av kung Christian VII ger jag även scenografin, kostymerna, ljuset och musiken högt betyg. Och koreografin, faktiskt. De bästa scenerna är de där skådespelarnas kroppar och rörelser berättar mer eller annat än orden.

Vill du läsa mer om uppsättningen finns Oline Stigs recension med rubriken För mycket ljus på kungen.

Lina Sandell och Emy Stahl

Häromkvällen hade jag turen att få följa med en arbetskamrat till Ödestugu, som "namnet till trots är en bygd som sjuder av liv". Ungefär två och halv mil söder om Jönköping ligger denna trakt, och varje onsdagskväll under sommaren är det Sommarkväll i Ödestugu. När jag var där bjöds bl a på Musik i sommarkväll i Ödestugu kyrka, en fina gammal kyrka med anor från medeltiden belägen högt uppe på en kulle och väl värd ett besök, om du har vägarna förbi.

Just den här kvällen fick vi uppleva Emy Stahls fina dramatisering om Lina Sandells (1832-1903) liv och sjunga hennes välkända visor tillsammans. Ni vet - Blott en dag, Bred dina vida vingar och Tryggare kan ingen vara. Visor som blivit älskade psalmer. Hon skrev ungefär två tusen visor under sitt liv och har gjort större avtryck på vår kristna tro än mången präst. Hon var förstås djupt troende och på sin dödsbädd lär hon ha sagt orden: Nu all sorg jag kastar.

Ett sällsynt lyckat teaterbesök #043

Bilderna är från teater Republiques sida. Foto: Søren Normann Hansen

Igår kväll hade jag turen att få uppleva Tiger Lillies musikaliska version av Hamlet med fem akrobatiska skådespelare och spännande scenografi på Republique i Köpenhamn. Det är svårt att tänka sig en mer helgjuten teaterföreställning och, som jag läst i en recension, Hamlet kommer aldrig mer bli sig lik. Trots att föreställningen följer originalhandlingen väldigt troget är detta en både djupare och mer reducerad uppsättning av Hamlet än jag någonsin sett/upplevt.

Musiken och musikerna berör med sångarens falsettröst, undersköna toner (såg!) och burleska varieténummer. Skådespelarnas rörelser är koreograferade in i minsta detalj och ibland fryser de till stillastående tablåer. De rör sig över hela scenen, och då menar jag i alla tre dimensioner. I en kärleksscen svävar Hamlet och Ofelia i långt över golvet, och när galenskap och självmord tränger in i handlingen skildras det i hela scenrummet. Den stora väggen mitt på scenen kan fällas både framåt och bakåt, vilket ibland ger en kuslig klaustrofobisk känsla, men används också som fönster, dörrar, luckor, gravar mm.

Så detta är en totalupplevelse där musik, ord, akrobatik, scenografi, kostym, mask mm samspelar för att berätta en världsberömd historia på ett sätt som gör att den handlar om allas våra liv. Snyggt och intressant!

Här balanserar Ofelia på kärlekens sänggavel. Foto: Søren Normann Hansen

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten

Mark Haddoks roman Den besynnerliga händelsen med hunden om natten har blivit teater. Det är en mycket bra och engagerande iscensättning av en spännande roman. Teater sagohuset i Lund har tillsammans med Helsingborgs stadsteater satt upp pjäsen, och den spelas i de båda städerna under våren. Visst finns det sådant som är mindre bra i den här uppsättningen, men det goda överväger och det var länge sedan jag blev så berörd och underhållen på teatern. Mycket är huvudrollsinnehavaren Gustav Bergs för tjänst. Han är Christopher Boone, 15 år, tre månader och två dagar, in i minsta lilla gest och ljudliga hummande. En verklig rollprestation! Läs mer om föreställningen i Sydsvenskans recension.

Mannen utan riktning

 

 

Gårdagens teaterupplevelse började på en flygplats där alla avgångar har samma slutdestination - Helvetet. Det är sannerligen ingen gullig teaterresa som sedan följer, utan mer en obehaglig, otäck och äcklig upplevelse. Och ändå är den vacker. Det är lite förvirrande, faktiskt. Jag tror att jag kanske måste se den här föreställningen med Moomsteatern en gång till.

Musik, bildprojektioner, ljus, scenografi och skådespelare tar mig i alla fall med på en oförglömlig resa. Tur att de gör det varsamt, precis som jag på scenen ser Vergilius leda Dante med varsam hand genom helvetets kretsar. Musiken är för övrigt helt fantastisk. Komponerad av Jan-Erik Sääf och inspelad med Petri sångare och Musica vitae.  

Det allra viktigaste #076

Jag hittar ett utkast till ett blogginlägg som aldrig blev av, från juli 2010. Så här står det:

En gång för flera år sedan var jag med min familj och såg pjäsen Det allra viktigaste på Unga Klara. Fortfarande är det min allra största teaterupplevelse. Någonsin. Idag, när jag har varit på besök på Gålölägrets dopgudstjänst och träffat både sonen och dottern som arbetar där som ledare, kommer jag att tänka på vad det egentligen är som är det allra viktigaste i livet. För mig är det de, förstås, de båda barnen. Och så alla andra människor som står mig nära.

Och teater också #059

Nora på Malmö stadsteater idag.
Elfride Jelinek (vilken text!)
Ett dockhem och samhällets stöttepelare.
Tyska och svenska.
Antikapitalism och schlager.
Antifascism och akrobatik.
Fångad av en stormvind och feminism.
Fullt ös och riktigt roligt.

Jag förstår långt ifrån allt men det var bra teater. Och efter att ha sett både denna föreställning och Gökboet inom loppet av ett par veckor så tycker jag att Malmö seglar upp som teaterstaden nummer ett.

Gökboet med Moomsteatern #048

Igår var jag med familjen på teater. Moomsteatern i Malmö har satt upp Gökboet, en laddad och spännande föreställning som är både konstnärligt intressant och verklighetsnära. Jag tror att det är i mellanrummet, mellan fiktionen och verkligheten, som den stora konsten infinner sig. Den som vågar tangera livsfrågor som t ex alla människors lika värde och utanförskap. Det gör den här föreställningen. Som publik blir jag medagerande till både det samhälle som är vår egen vardag och den slutna psykiatriska klinken som Gökboet berättar om. Det är oroande, roligt och snygg konstnärlig gestaltning på samma gång. Och jag inser att det var mycket länge sedan jag var på teater som berörde mig på djupet så som denna föreställning gör.

Litteraturintroduktion #036

När jag var barn så hade jag en vän vars mamma introducerade mig i litteraturens värld. Det var den sommaren som jag var 11 eller 12 år och just hade upptäckt hur fantastiskt det var att läsa. Min väns mamma försåg mig med lämplig litteratur (Barn 312) och lät mig ligga vaken till långt fram på natten för att hinna läsa färdigt den innan jag skulle åka hem dagen därpå. Vi var nog bara 11 år, för jag minns min väns förtret över att inte hon också fick ha lampan tänd till midnatt. Det var första gången jag förflyttades in i litteraturens värld på ett sådant sätt att jag glömde tid och rum. Och det var en alldeles ny upplevelse att detta med att läsa kunde få vara så viktigt att de normala reglerna inte gällde. Barn 312 var inkörsporten till den skattkista som sedan öppnade sig med bl a Lars Widdings och Per-Anders Fogelströms historiska romaner.

När jag för fyra-fem år sedan startade en ny bokcirkel och vi skulle presentera oss och berätta hur vi hade blivit läsare så var det just detta Barn 312-minne som jag berättade om. Då insåg jag att jag har min litteraturintroduktör att tacka för de starka teaterupplevelser jag hade i min ungdom också. Även dessa bär jag fortfarande med mig. Mest minns jag nog Anders Ehnmarks och P O Enquists Chez nous på Dramaten. Tänk att vi, två 15-åriga tjejer, fick se den utan vuxet sällskap.

Det är nu 35-40 år sedan dessa båda händelser. Jag hade säkert både läst böcker och sett pjäser även utan den introduktion jag fick av min väns mamma, men jag tror knappast att det hade blivit en så stor och viktig del i mitt liv. Må alla unga människor få litteratur- och teaterintroduktion av en genuint kulturellt intresserad äldre person. Och tack för att jag fick det!

Den halvfärdiga himlen

Gårdagens teaterupplevelse gick av stapeln på Strindbergs Intima Teater. Den halvfärdiga himlen består uteslutande av citat från Tomas Tranströmers dikter och brev. De fyra skådespelarna befinner sig på ett kontor/arkiv och jag tror de gestaltar delar av en person snarare än fyra självständiga individer. Spänningen i pjäsen finns mellan textfragmenten och hur dessa gestaltas, med röster och rörelser. Det är som en balett, men med ord istället för musik.

För mig, som tycker mycket om Tomas Tranströmers dikter, är detta en högtidsstund. Jag låter de olika temperamenten lotsa mig genom poesin. Den unga, rastlösa och frustrerade. Översättaren som söker efter det perfekta uttrycket. Diktaren som försöker gripa sina minnen. Och den okände som både är en framtid och ett förflutet i samma person. En av de bästa stunderna är när den okände, spelad av Ulf Eklund, läser dikten Eldklotter (ur "Det vilda torget, 1983).

/.../
Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Det sitter någon på vingen

För några dagar sedan var jag på Teater Brunnsgatan Fyra och såg Det sitter någon på vingen. Det är en föreställning som består av Kristina Lugns dikter och Allan Edwalls sånger. Jag tycker mycket om att läsa Kristina Lugns dikter och de deklamerades också väl och ibland i väldigt fin samklang med Allan Edwalls sånger. Men - de tre männen iklädda bruna överrockar och med fjädrar i hattarna, kylskåpet som de släpade runt på scenen och som fick vara både kök och badkar, de tysta tablåerna med paraplyer och fågelbur - tillförde de verkligen något? Eller är det helt enkelt så att jag inte förstår mig på teater? Eller tycker så mycket mer om poesi?

Människorna lever bara ett
känslokast
från avgrunden.
Alla vi människor lever bara ett
tankesprång
från Karlavagnen.
Jag befinner mig nu
bara en slängkyss
från begravningsbyrån.
I mitt sällskap har jag
ett barn som ropar
från jordens alla hörn.

Ur Hej då, ha det så bra! Dikter av Kristina Lugn (2003)

Silversjön (nu har jag sett den)

Ok. Så här är det. Ska du bara se en enda opera- eller teaterföreställning i Stockholm den här våren så måste det bli Silversjön. Det var länge sedan jag såg en föreställning som är så mångbottnad. Vacker musik. Rak och enkel handling. Tyskland på 30-talet. Nazismen på frammarsch. Nya lagar och regler. Fattigdom och hungersnöd. Polis (Olim) skjuter mat-tjuv (Severin) och ångrar sig. Vinner på lotto och låter Severin bo på slott. Men egentligen är det inte det som det handlar om. Utan det handlar om hur vi ofta möter människor vi inte känner, eller inte känner till, med rädsla eller våld. Vi flyr eller fäktar, istället för att gå halva vägen var och mötas. I Silversjön går Olim och Severin halva vägen var och möts i en fantastisk saga där Torkel Petersson (Olim) tar sig ner för scenografins vindlande trappor på fler sätt än Monty Pythons "silly walks" och Daniel Frank (Severin) sjunger vackrare än Aïda. Silversjön på Folkoperan är en poetisk och politisk iscensättning av Kurt Weils opera, som förstås var poetisk och politisk redan från början. Och inte bara opera utan också musikalisk kabaré och talteater. Ett allkonstverk när det är som bäst, helt enkelt.

Höstsonaten

Så är julen slut för denna gång. Maken och jag begav oss igår till Dramaten för att se Marie Göranzon och Maria Bonnevie i Höstsonaten. Minns när den kom som film med Ingrid Bergman och Liv Ullman. Källorna på nätet säger att det var 1978. Det är många år sedan. Jag såg den som ung och mina sympatier fanns helt och hållet hos dottern Eva (spelad av Liv respektive Maria). Nu är jag mer kluven och känner med den självupptagna modern Charlotte också. Marie Göranzon är fenomenal i både de stora och de små uttrycken. Det känns inte som om hon spelar teater. Hon bara är. Precis lika självklar när hon med rappa repliker berättar om sin nyinköpta kappa som när hon utan ord tar emot dotterns hatfulla beskrivning av sin barndoms mamma. En fin intervju med Marie Göranzon, som börjar med ett kort klipp från föreställningen, finns här. Ingemar Bergmans manus är fullt av stora ord och känslor. Det skulle vara roligt att läsa manuset till pjäsen/filmen i tryck, men jag tror inte att det finns utgivet. Några av de frågor jag lämnar föreställningen med skulle kunna formuleras så här: Kan någon äga sanningen? Går det att förlåta en människa som gjort illa? Vad är nåd?