Andersson Dance och Scottish Ensemble

Detta är en av de finaste, konstigaste, roligaste och vackraste föreställningar jag har sett på länge.
Bachs Goldbergvariationer som du aldrig sett (eller hört) dem.


Goldberg Variations - ternary patterns for insomnia: The film from Scottish Ensemble on Vimeo.

Official mini-documentary on Goldberg Variations - ternary patterns for insomnia, a project by Andersson Dance and Scottish Ensemble.

_____________________________________________

Lina Sandell och Emy Stahl

Häromkvällen hade jag turen att få följa med en arbetskamrat till Ödestugu, som "namnet till trots är en bygd som sjuder av liv". Ungefär två och halv mil söder om Jönköping ligger denna trakt, och varje onsdagskväll under sommaren är det Sommarkväll i Ödestugu. När jag var där bjöds bl a på Musik i sommarkväll i Ödestugu kyrka, en fina gammal kyrka med anor från medeltiden belägen högt uppe på en kulle och väl värd ett besök, om du har vägarna förbi.

Just den här kvällen fick vi uppleva Emy Stahls fina dramatisering om Lina Sandells (1832-1903) liv och sjunga hennes välkända visor tillsammans. Ni vet - Blott en dag, Bred dina vida vingar och Tryggare kan ingen vara. Visor som blivit älskade psalmer. Hon skrev ungefär två tusen visor under sitt liv och har gjort större avtryck på vår kristna tro än mången präst. Hon var förstås djupt troende och på sin dödsbädd lär hon ha sagt orden: Nu all sorg jag kastar.

Sibelius och monumentet #047

 

Jag fortsätter med lite helsingforsiana. På konstmuséet Ateneum visades t o m mars en stor utställning om Jean Sibelius (1865-1957), eftersom det är 150 år sedan Finlands store tonsättare föddes. Även om jag inte har lyssnat så mycket på hans musik så var den tematiserade utställningen om hans liv och verk intressant. Här blandades historiska fakta och fotografier med konst från förra sekelskiftet och Sibelius tonsättningar som man kunde lyssna till.

 

Många av målningarna var intressanta tidsskildringar, särskilt de mer modernistiska, och musiken, inte minst Finlandia, imponerade. Men det var ändå beskrivningen av Sibeliusmonumentets tillkomst och iscensättningen av monumentet som främst gjorde mig mest fascinerad. I installationen Passio Musicae Open Source kunde man kliva rakt in i Sibeliusmonumentets värld av toner. På golvet i ett rum var själva monumentets "orgelpipor" uppritade som större och mindre cirklar. När någon gick över golvet spelades en symfoni av toner och pauser, starkt och svagt, högt och lågt, fort och sakta. Den som gick i rummet kunde inte själv höra sin komposition utan det gjorde museibesökarna i det angränsande rummet.

 

Självklart promenerade vi sedan i snålblåsten till själva monumentet i Sibeliusparken i Bortre Tölö. Detta är en av Helsingfors största turistattraktioner, men vi kom i mellanrummet mellan turistbussarna. Fotografierna därifrån ser svartvita ut p g a gråvädret, men de är faktiskt i färg.

 

Ett sällsynt lyckat teaterbesök #043

Bilderna är från teater Republiques sida. Foto: Søren Normann Hansen

Igår kväll hade jag turen att få uppleva Tiger Lillies musikaliska version av Hamlet med fem akrobatiska skådespelare och spännande scenografi på Republique i Köpenhamn. Det är svårt att tänka sig en mer helgjuten teaterföreställning och, som jag läst i en recension, Hamlet kommer aldrig mer bli sig lik. Trots att föreställningen följer originalhandlingen väldigt troget är detta en både djupare och mer reducerad uppsättning av Hamlet än jag någonsin sett/upplevt.

Musiken och musikerna berör med sångarens falsettröst, undersköna toner (såg!) och burleska varieténummer. Skådespelarnas rörelser är koreograferade in i minsta detalj och ibland fryser de till stillastående tablåer. De rör sig över hela scenen, och då menar jag i alla tre dimensioner. I en kärleksscen svävar Hamlet och Ofelia i långt över golvet, och när galenskap och självmord tränger in i handlingen skildras det i hela scenrummet. Den stora väggen mitt på scenen kan fällas både framåt och bakåt, vilket ibland ger en kuslig klaustrofobisk känsla, men används också som fönster, dörrar, luckor, gravar mm.

Så detta är en totalupplevelse där musik, ord, akrobatik, scenografi, kostym, mask mm samspelar för att berätta en världsberömd historia på ett sätt som gör att den handlar om allas våra liv. Snyggt och intressant!

Här balanserar Ofelia på kärlekens sänggavel. Foto: Søren Normann Hansen

bob hund på Malmö Opera #009

Tyvärr missade jag konserten med bob hund på Malmöoperan, men jag har nu sett den som Veckans föreställning via svtplay (till 30/3) och lyssnat på live-inspelningen via Spotify. Det är en riktigt bra konsert! Bara att rekommendera. bob hund dör i slutet

Mannen utan riktning

 

 

Gårdagens teaterupplevelse började på en flygplats där alla avgångar har samma slutdestination - Helvetet. Det är sannerligen ingen gullig teaterresa som sedan följer, utan mer en obehaglig, otäck och äcklig upplevelse. Och ändå är den vacker. Det är lite förvirrande, faktiskt. Jag tror att jag kanske måste se den här föreställningen med Moomsteatern en gång till.

Musik, bildprojektioner, ljus, scenografi och skådespelare tar mig i alla fall med på en oförglömlig resa. Tur att de gör det varsamt, precis som jag på scenen ser Vergilius leda Dante med varsam hand genom helvetets kretsar. Musiken är för övrigt helt fantastisk. Komponerad av Jan-Erik Sääf och inspelad med Petri sångare och Musica vitae.  

En fantastisk funkispärla

Veckoslutet har jag tillbringat i Göteborg, bl a med kammarkonsert och räkmacka i Göteborgs konserthus foajé. Där njöt jag mest av den vackra byggnaden, trots både fin musik och goda räkor. Göteborgs konserthus stod färdigt 1935 och är en rikrig funkispärla. Byggnaden är välkomnande och inomhusmiljön är vacker och genomtänkt in i minsta krok att hänga kappan på. Dessutom lär det vara ett av de bästa konserthusen i världen, men det har jag ingen uppfattning om eftersom jag inte var inne i konsertsalen vid det här besöket.

De konstnärliga utsmyckningarna är också mycket fina. Inte minst gobelängen "Melodier vid torget" vars förlaga är gjord av Sven Erixon och som det sedan tog Barbro Nilsson och hennes sex "flinka väverskor" två år att tillverka. Det är ett enastående arbete och hur stor den faktiskt är framgår av bilden nedan. Någonstans läser jag att det är sveriges största väv och kanske stämmer det. Den är nära 59 kvadratmeter!

Det är för lite musik i mitt liv... #058

... men den senaste tiden har jag i alla fall lyssnat en del på David Bowies senaste skiva The next day. Den är bra. Bowie är bra. Han är en av de få som jag följt sedan jag var ung. Gränsöverskridande långt innan det blev comme-il-faut. Med en underbar sångröst och spännande, alldeles egen musik. Min favorit från den nya skivan (finns på Spotify) är Where are we now?

På Victoria and Albert Museum i London öppnar en utställning om David Bowie på lördag. Det kanske vore något att besöka?!

hjärta hjärta #023

På mitt 50-årskalas i augusti förra året hade jag glädjen att ha dessa skönsjungande kvinnor som musikanter. De spelade och sjöng egna låtar, men också covers som jag hade önskat t ex 60-talshiten It's my party, jämngammal med mig. Nu finns två nya låtar med Tulpanerna på Spotify och Youtube. Den ena av dem, My heart, finns även i klippet här ovan. Den andra heter Beating up och är också riktigt bra.

Popstad Lund

Mellan åren 1971 och 1996 var Lund en musikstad, och nu pågår en utställning på Kulturen i Lund som speglar dessa musikår. Kanske spännande för den som var med, men känns märkligt dammigt för att vara så pass samtida. Kanske är det svårt för oss att värdera vår egna livstid som historisk tid. Men foton, kläder, möbler, mat osv är mossigt antikverat, medan musiken förstås fortfarande lever. Och är du vansinnigt intresserad av musikrörelsen under 1970-talet och musik- och konsertlivet i Lund under 1980- och 1990-talen, är det säkert en perfekt utställning med all sin detaljrikedom. Roligast känns ändå den scen som kan bokas under Kulturens öppettider och där du själv kan vara din egen popstjärna.

Uuno Klami

Känner du till den finländske tonsättaren Uuno Klami? För några dagar sedan gjorde inte jag det, men i söndags var jag på en konsert och fick höra hans Kalevalasvit. Uuno Klami levde de 61 första åren på 1900-talet och är unik. Han deltog nämligen i fem krig, vilket säkert är mycket ovanligt för en kompositör. Men det berättar ju mer om Finlands historia än om Uuno Klami.

Sannolikt berättar Kalevalasviten också en hel del om både Finlands historia och folksjäl. Det kan jag dock inte redogöra för. Vad jag däremot med säkerhet vet är att jag tyckte mycket om musiken. Den var lätt att följa, även för ett otränat öra som mitt, och hela sviten var berättande på ett nästan filmiskt vis. Som om musiken skapade bilder och berättelser i min hjärna, och det har jag faktiskt aldrig varit med om på samma tydliga sätt. Åtminstone inte när det gäller s k klassisk musik.

Tre bra julklappar

I år fick maken och jag tre mycket bra julklappar av dottern. Årets julklapp är tydligen en matkasse och den vi fick är från Stockholms stadsmission och ger förhoppningsvis en rejäl måltid till någon som inte har råd att köpa mat.

I vår familj har årets julklapp alltid varit böcker och boken vi fick hjälper oss att fördjupa samtalen om manligt och kvinnligt, patriarkatets struktur, feminismen och traditionens makt över könsrollerna. Liv Strömquist är inte bara rolig utan också mycket påläst och kunnig. Hennes Prins Charles känsla är en fröjd att läsa. Text och bild i ljuvligt samspel. Och ett viktigt innehåll.

Och så var det musik-klappen, som är den näst vanligaste julklappen hemma hos oss. I år fick vi First Aid Kit som jag faktiskt har hört talas om även om jag inte är så musikaliskt bevandrad. Lyssnat på dem hade jag inte, förrän igår kväll. Och det kommer bli fler lyssningar på dessa unga, urmusikaliska kvinnor. Gudomligt vackert.

A perfect day

Jag lyssnar på Lou Reeds A perfect day och diskar. Tänker på vad som är en perfekt dag. I söndags, kanske? Maken och jag tog tåget till Uppsala och mötte dottern på stationen. (Vi möts på olika stationer, för några veckor sedan var det Malmö C.) Vi åt en sen lunch tillsammans och samtalade en stund om vad som var viktigt för oss just då. Sedan tog hon tåget tillbaka till Malmö och maken och jag gick till konserthuset ett stenkast från stationen.

Il Giardino Armonico spelade Händels Concerto Grossi så taket lyfte sig. Vilken musik! Vilken ensemble! Alla violinister stod upp och spelade. De gungade med i den taktfasta barockmusiken. Jag kan bara skriva som SvD:s recensent: stående ovationer.

Efter konserten åt vi på Stationen, alltså i den gamla stationsbyggnaden i Uppsala. Det var god mat, men det bästa var ändå det som händer när man bryter vardagen och möts i en ny miljö. Plötsligt blir samtalen annorlunda och handlar om det som är viktigt i livet. Just nu. Vi satt kvar länge, även efter det att den goda maten tagit slut, och mötte varandra om och om igen. Sedan tog vi tåget hem. Det var kanske en perfekt dag.

Pina Bausch och Madredeus

Första adventsljuset får brinna en liten extra stund, så inte det andra hinner i kapp. Ur högtalarna strömmar Madredeus "Ainda" som jag inte har spelar på flera år. Men jag känner igen alla melodier och sångerskans ljusa och klara röst. Den får mig förstås att tänka på Wim Wenders "Lisbon story", där den portugisiska fado-gruppen spelar en viktig roll. Det var när jag såg den filmen som jag först fick höra deras musik. Att samtidigt se dem spela och sjunga, gav en extra dimension.

Igår såg jag och maken filmen "Pina" av samme Wim Wenders - en nästan två timmar lång hyllning till dansaren och koreografen Pina Bausch, som dog 2009. Dansa, dansa - annars är vi förlorade. Titta gärna på filmklippen som finns här.

Se blomman och oväntad cover

Skogen mellan Hallsberg och Katrineholm är mest skräpig, men vacker ändå i majkvällsljuset. Jag längtar hem till skönaste läsfåtöljen. Har köpt mig en bokpresent - Se blomman av Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson. Efter en fin dag med en kär vän Slottslogen och Botaniska trädgården i Göteborg, känns det som helt rätt kvällslektyr. I väntan på att tåget ska nå Stockholm lyssnar jag på oväntade covers, t ex när Thomas di Leva sjunger The winner takes it all. Den är faktiskt värd att lyssna på.

Underground för en äldre publik

Igår kväll. I den råa och ohyfsade källarlokalen på Sigtunagatan 14, nära S:t Eriksplan, samlas en företrädesvis något äldre skara människor för att lyssna på Marika Lagercrantz som läser den fjärde av T S Eliots Fyra kvartetter - Little Gidding. Fram på "scenen", som bara består av några mattor och fyra stolar, träder recitatören och de fyra musikerna i Weberkvartetten. Diktläsning inleder:

Midvintervåren är en årstid för sig,
ändlös fastän våt mot solnedgången,
en parentes i tiden, mellan pol och tropik.

Och varvas med musik som är både lågmäld och högstämd, tyst och bullrande, allvarstyngd och (faktiskt) humoristisk, och som visar sig vara Beethovens Stråkkvartett nr 13 Bb-dur op 130. Även om jag aldrig, åtminstone inte så vitt jag minns, har hört detta stycke förr så vet jag att det är mycket väl framfört av Weberkvartetten. Jag kan se det på publikens ansikten också. Många blundar, både under diktläsningen och musiken, några ler igenkännande. Applåderna är varma och uppskattande.

När jag och maken sedan köar för att ta oss upp för den branta källartrappan och ut i den vårkalla kvällen, tänker jag att detta är en kulturupplevelse utöver det vanliga. Jag är glad att maken tog mig med, men samtidigt lite sorgsen över att jag missade de tre tidigare kvartetterna på FORUM - Nutidsplats för kultur.

Fjärde adventshelg i staden

Det är ju ingen större idé att beklaga sig över vädret. Snöar det så snöar det. Men dessa dagar, när snödjupen blir mer och mer svårforcerade, har jag lite svårare än annars att finna de oväntade gläntorna utomhus. Då är det skönt att komma inomhus. Även om det var ganska kyligt inne i Johannes kyrka, så gjorde Juloratoriet med Johannes kammarkör och delar av Kungliga hovkapellet att värmen spred sig inombords. Så vackert, mäktigt, häftigt, maffigt. Med pukor och trumpeter och den 35 röster starka kören. Det var söndagens bästa, helt klart.

En upplevelse i mindre skala var det att på lördagen promenera på Tavastgatan på Södermalm och plötsligt upptäcka en nyöppnad liten boklåda. "Dina och mina böcker" slog upp portarna i september i stillsamma kvarter inte långt från Mariatorget. Bokurvalet är sparsmakat men inbjuder, precis som lokalen, till en längre stunds botanisering bland hyllorna.

Fem i topp (klassisk musik)

Så här låter det hemma hos mig, just nu:

5 - Händels Messias
Kommer starkt och når sin bästa placering på juldagens morgon.

4 - Schuberts Forellkvintetten
Piano och stråkar när de är som bäst.

3 - Vivaldis De fyra årstiderna med Il Giardino Armonico
En lite rockigare inspelning, som får de mer traditionella att blekna.

2 - Bachs Goldbergvariationerna med Glenn Gould
Spännande läsning om den världsberömda kanadensiska pianisten i en artikel från Läkartidningen och i Susanne Bejerots kommentar till artikeln, också Läkartidningen.

1 - Bachs Juloratorium
Vad annars? Jag tar gärna emot förslag på bästa inspelning. På min är det John Eliot Gardiner som dirigerar.

Svarta gummistövlar

I morse regnade det mycket i Stockholm. Jag tog mina svarta gummistövlar när jag gick till arbetet. De är riktigt snygga och dessutom sköna att promenera i. När jag skulle gå hem hade det slutat att regna, men det fanns massor av vattenpölar att plaska i. Tur att stövlarna är höga, jag blev inte alls våt om fötterna. Vattnet stänkte när jag plaskade hemåt och nynnade på den finaste stövelsången jag vet. Någon gånglåt av Thomas och Jujja Wieslander.

Någon gång ska jag ut och gå i mina nya stövlar
Någon gång ska det bli vår, då får man gå med stövlar
Tur att dom* bara pussa och släckte
Tur att dom bara trodde jag sov
Tur att dom inte lyfte på täcket
och såg att jag låg med stövlarna på

* Dom är i det här fallet föräldrarna. Jag tycker det är en sån bra hemlis, att ligga i sängen med stövlarna på. Tur att dom inte lyfte på täcket!

Den bästa julklappen

Den bästa julklappen är den som jag och maken gav till sonen, dottern och dotterns pojkvän. Vi inbjöd dessa tre unga vuxna till en dag tillsammans med oss, och alla tre tackade ja! Ett tag såg det ut som om dagens först programpunkter skulle få ske utan dottern, för hon kom med flyg från London på förmiddagen, men det ordnade sig och hon anslöt till brunchen hemma hos oss. Sedan hastade vi till Victoria på Götgatan och såg "The imaginarium of doctor Parnassus", som fick tre prickar av SvD och en trea även av DN. (Så småningom skriver säkert sonen, maken eller jag om denna fantasifulla och roliga film på vår filmblogg Juno film.)

Efter filmupplevelse och en stilla stund i soffan med korsord och kaffe begav vi oss till restaurang Sjögräs för en rejäl middag som avslutades med romprovning. Låter kanske mer exklusivt än det är, men faktum är att vi alla fem provade tre sorters rom (en-två cl av varje) med två olika sortera valrhona-choklad till. En riktigt god avslutning på en kaloririk middag.

Sedan begav vi oss till Dramaten och en historisk händelse, dvs [ingenting]s konsert och första gången ett popband någonsin intog Dramatens scen. Hoppas det blir fler tillfällen. Det var en mycket bra konsert, där särskilt de båda trumslagarna gjorde strålande insatser. Jag kan tänka mig att även andra popband skulle kunna inta Dramatens scen med den äran. Det är alltid bra när skilda kultursfärer möts. Jag kände mig rätt hemma på Dramaten, de unga vuxna i mitt sällskap kände sig rätt hemma med musiken. Tillsammans hade vi en trevlig stund som tyvärr slutade med att brandlarmet gick och alla fick utrymma lokalen. Troligen utlöstes det talande brandlarmet av [ingenting]s rökmaskiner, men det vet jag inte säkert. Vi gick hem innan räddningsledaren från Brandförsvaret hade avblåst utrymningen. Tröttnade på att frysa om fötter och öron på Dramatens trappa.

Men en bra julklapp var det!