På drift med Marianne Lindberg De Geer

Sommaren 2016 lyssnade jag på Marianne Lindberg De Geers sommarprogram. Det berörde mig starkt. Hon berättade om sin uppväxt i en dysfunktionell familj och om pappan som begick självmord när Marianne var i yngre tonåren. Det är inte svårt att förstå hur den känslomässiga avstängdheten som följde på denna katastrof har präglat hela hennes liv. Hon berättade också om familjens olika barnflickor som kommit att påverka henne genom livet trots att flera av dem bara fanns i familjen under en kort tid. 

När jag såg att Marianne Lindberg De Geer skrivit en roman blev jag nyfiken. Hennes konst är spännande, ofta provokativ, och ger nya tankar. Efter ungefär halva boken var jag besviken. Här berättade konstnären/författaren sin barndom och tidiga vuxenliv, eller snarare huvudpersonens Monas liv, rakt upp och ner. Och Monas liv påminde i stora drag om Mariannes eget. Jag saknade ”konstnärlig gestaltning” i texten och väntade hela tiden på de mer  ”litterära skildringarna”. 

Men så, under andra halvan av läsningen, insåg jag att det här inte är en bok skriven av en författare, utan en konstnär och människa som berättar om en bakgrund som har format henne. Så här beskriver hon sin roman: Jag försöker följa den flicka som kunde vara jag för att få grepp om vem hon var och vad som fick henne att fatta de beslut hon tog. Har jag lyckats eller har minnet korrigerat hennes berättelse? Eller ljuger hon för mig nu så här i efterhand?

Så läsningen blir intressant när jag släpper mina förväntningar. Inte minst för att det finns så många paralleller till Agneta Pleijels självbiografisk roman Doften av en man, som jag läste i våras. Intressant är också valet av titel - På drift - inte minst för att den för tankarna till Jack Kerouacs 1950-talsroman. Men jag tänker också på verbet driva, och att vara driven eller att drivas med, som ett beskrivande ord för vad som formar ett liv. Det är inte så passivt som titeln antyder.  

Jag vet allt det här, #021

Jag vet att Annika Paldanius har skrivit en alldeles utmärkt debutroman. Jag vet allt det här har underrubriken en intenmedicinsk roman och jag vet att den handlar om Hanna och hennes vänner, som kallar sig för amasonerna. Jag vet att de är läkarstudenter och det inte finns någonting som de inte vet. Jag vet att de kan allt inom internmedicinen som är säkerställt via randomiserade och kontrollerade studier. Och ändå vet de inte vad livet, vad döden, vad hoppet gör med människan. Jag vet att det är väldigt glädjande men också oändligt sorgsen läsning. Jag vet att det är som livet självt.

För det som börjar leva börjar alltid dö. En rad från en av Claes Anderssons dikter som finns med i romanen tillsammans med en mängd andra citat. Jag vet att det inte är något som stör läsningen, för jag vet inte om det förrän jag läser författarens slutord. Jag vet att jag hoppas att Annika Paldanius snart har skrivit en ny roman.

Om konsten att bli gammal, #019

Om konsten att bli gammal är det det samma som gamlandets lov? Eller hur kommer det sig att jag tänker på Sandro Key Åbergs dikter från 1980-talet när jag läser nygammal filosofi i Wilhelm Schmids tappning, från 2016. Boken heter Konsten att bli gammal och handlar just om den konsten. Den är också, kanske inte en lovsång, men åtminstone en kärleksfull hyllning till livets sista tredjedel.

I boken finns åldrandet beskrivet i tio korta kapitel med rubriker som Tankar om livets olika faser, Vanor som gör livet lättare och Att hantera smärta och olycka. Självklara påstående staplas ovanpå varandra, t ex: Det som åldras är människans yttre, inte hennes innersta väsen. Inget fel i sig, men frågan är om det hjälper oss att förstå konsten att bli gammal? Är det inte snarare mystiken kring det faktum att vårt yttre åldras samtidigt som vårt innesta förblir det samma, eller åtminstone är så mycket mindre förändrat, som vi bör refleketera kring.

Schmid skriver om jämnmodet (behöver verkligen äldre människor det i högre grad?) och om sexualiteten (inte sjutton är den andliga beröringen viktigare än den fysiska bara för att en människa åldras!) och om aktivitetstilltron (så tröttsamt!) och om att sjukdomarna vill lära oss något (men så är det väl inte!). Men när han uttrycker att den moderna kulturen inte förbereder oss på åldrandet, håller jag med honom. Frågan är bara hur den förberedelsen skulle se ut...

(Och ja, jag ligger en dag efter i min Blogg100-utmaning.)

Den okända kvinnan, #006

 

Läkaren Jenny Davin arbetar på en distriktsläkarmottagning i utkanten av Liège i Belgien. En timme efter läkarpraktikens stängning ringer en ung kvinna på dörren, men Jenny hindrar sin praktikant från att öppna. Dagen efter visar det sig att den unga kvinnan har dött under oklara omständigheter, troligtvis mord. Ingen vet vem hon var. Hon har inget namn. Jenny beslutar sig för att ta reda på hennes namn - och det är hela filmen.

Luc och Jean-Pierre Dardenne berättar med tydligt bildspråk och enkel dialog. Ibland tykcs det som om det enda personerna säger till varandra är bonjour, non, merci och au revoir. Och så den frågan som bär genom hela filmen och som Jenny ställer till alla hon möter, samtidigt som hon visar fram ett fotografi på sin mobil: Känner ni igen den här kvinnan?

Jenny drivs av sin skuld. Varför öppnade hon inte dörren? Om hon hade öppnat dörren hade kvinnan fortfarande varit i livet. Samtidigt är det som hennes äldre kollega säger: Du öppnade inte dörren, men det var inte du som dödade henne. Vi följer Jennys sökande efter den okända kvinnans namn, och på vägen skildras hennes många möten, både med sina patienter och andra människor. Det är uppenbart att Jenny tar ansvar för sin skuld, men hon låter också dem hon möter ta sitt ansvar. På något sätt blir hon min hjältinna - en människa som inte frånsvär sig sin skuld men samtidigt vägrar ta på sig någon annans. Och en männsika som förstår vikten av att alla har sitt namn.

(Inlägget finns även på filmbloggen Junofilm.)

Är demenssjukdom verkligen "de anhörigas sjukdom"?

Under årens lopp har jag träffat många personer som drabbats av demenssjukdom och deras närstående. Det är en svår situation för den som drabbas - att själv märka de förändringar som påverkar tankeförmåga och minne, att tappa fotfästet i tillvaron, kanske inte hitta som förut i välkända områden, inte förstå samspelet mellan människor eller kunna tolka det som sägs eller det man ser på samma sätt som förut. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle påverka mitt liv. Jag kan bara inse att det måste vara förfärligt skrämmande.

Det är också en svår situation för den närstående - att märka att en välkänd person inte längre är sig lik, tänker och handlar annorlunda jämfört med tidigare, kanske inte förstår vad vi pratar om, trots noggranna förklaringar, eller glömmer det vi kommit överens om. Som närstående kan det vara lätt att tänka att personen som drabbats av demenssjukdom kanske inte lider av den, eftersom han eller hon inte kan resonera om sin sjukdom, och ibland inte ens vill erkänna att den finns.

Men inget kan vara mer fel. Vi människor är komplexa varelser, och även om vi tappar såväl minne och språk som insikt i vår situation, så finns vi fortfarande som personer med allt vad det innebär. Ett lidande kan vara stort trots att det saknar ord.

Så snälla - beskriv inte demenssjukdom som "de anhörigas sjukdom". Tänk alltid på personen som drabbats. Det är hans eller hennes sjukdom, och han eller hon lider i det tysta. Naturligtvis påverkar sjukdomen de närståendes liv. Att leva med en person som har drabbats av demenssjukdomen innebär också ett lidande. Men ställ inte dessa mot varandra, utan försök istället se dem som två sidor av samma mynt, dvs den förändring av relationen som en demenssjukdom innebär för både den som drabbats och de närstående eller anhöriga.

Livstid

Vad är en livstid? Går den att beskriva eller är den som en trollsländas tid - så kort att den knappt ens låter sig fångas? Sven-Eric Liedmans bok med titeln Livstid (2013) handlar inte enbart om författarens egen livstid, utan om mångas. Den är skriven med stor humanism och gott om plats för de existentiella frågorna utanför ett religiöst sammanhang. Jag tänker hur han formats av barndomen i prästhemmet och vuxenlivet i idé- och lärdomshistoriens tjänst. Här finns en erfarenhet och klokskap som bara en gammal människa har, men också dåtid och nutid (eller kanske samtid?) och fåfängliga försök att fånga det flyktiga. Som i den här berättelsen, som i några få rader beskriver ett liv:

Som tur var överlevde sonen Allan henne, fast bara en kort tid. Efter en blöt natt i Rotterdams hamn kvävdes han i sina egna spyor. Jag var hemom från Lund när hans kvalevor återvände till Vittskövle. Far ville att jag skulle följa med på begravningen. Det var bara Allans syster och jag som var där. Far hade valt psalmen "Jag kommer av ett brusand hav". Dagen var grå och karg.
   Vilka livsval hade Allan kunnat göra?
   Ja, vad vet jag? Min inlevelseförmåga räcker inte till. Så lite man vet.

Speglingar

Speglingar av Sara Broos är en stor film. Den är som en rysk gumma, med nya berättelser inuti dem som tidigare berättats. Eller som Pandoras ask, full av sorg och smärta som flyger ut över världen när asken öppnas – och till sist återstår bara hoppet i botten av asken.  Titeln är mycket väl vald. Inte bara för att moderns Karin Broos’ liv speglar sig i dotterns Saras liv, utan lika mycket för att deras respektive konstnärskap kan ses som speglingar av livet. 

I filmen finns bilder som på många sätt liknar eller försöker efterlikna Karin Broos tavlor, ofta fyllda med vattenspeglingar och skuggspeglingar. Men Sara Broos har också ett alldeles eget bildspråk som jag gärna hade sett mer av. Och då tänker jag inte på de frekvent förekommande dubbelexponeringarna (också en form av speglingar) utan t ex slutscenen med den vitklädda familjen, som tittar på gamla familjefilmer i det gröna landskapet.

Det som berör mig mest är ändå Karin Broos ambivalenta och ärliga inställning till sitt eget åldrande, som hon uttrycker både direkt och mer symboliskt. Hennes målingar såg jag första gången för fem år sedan, och skrev om här.

Bokcirklandets fröjder, 2

Det som är roligt med en bokklubb är att den ger möjlighet till nya och oväntade läsupplevelser. Plötsligt läser jag böcker som jag aldrig hade trott att jag skulle läsa. Som t ex Ursula K Le Guins sf-klassiker The dispossessed (Shevek i den svenska översättningen). Här möter science fiction och fantasy ett mer traditionellt skönlitterärt berättande. Shevek, en känd vetenskapsman, kommer från en anarkistisk civilisation som gäst till en värld som är hierarkiskt organiserat. Trots att han inte känner igen sig och inte har några ord för de maktföreteelser han stöter på, vilket är sällsynt väl skildrat, så är det ändå personskildringen och relationerna mellan människorna som jag har mest behållning av. Vad sägs t ex om den här fina beskrivningen av Sheveks kärlek Takver?

Hennes omsorg om landskap och levande varelser var lidelsefullt. Denna omsorg, som med en svag term kallas "kärlek till naturen", tycktes för Shevek vara något mycket vidare än kärlek. Det finns själar, tänkte han, vilkas navelsträng aldrig har skurits av. De blir aldrig avvanda från världsalltet. De ser inte döden som en fiende; de ser fram emot att ruttna och förvandlas till matjord. Det var egendomligt att se Takver med ett löv i handen, eller till och med en sten. Hon blev en förlängning av den, den av henne.

Bära barnet hem

Det här är så mycket mer än enbart en bok om en vuxen adoptivson som tillsammans med sin mamma åker till Bogotá för att träffa den biologiska mamman. För mig handlar det om hur vi blir till som människor och hur vi blir till som föräldrar. Cilla Naumann skriver om hur vi blir till genom att bli sedda. Hon skriver om ögats svarta punkt på den allra första ultraljudsbilden och om tillblivelsen genom kameralinsens "öga" och betraktandet av det egna ansiktet på fotografiet. Och hon skriver om de tillfällen när vi inte blir sedda eller rent av bortglömda, som ett negativt tillblivande.

Föräldern blir till, tycks författaren mena, genom att bära barnet, och med att bära menas inte bära i sin kropp, utan snarare bära barnet med sin kropp genom det liv som kan gestaltas av vattnet som ständigt böljar fram och tillbaka. Minimalistiskt kan detta uttryckas i orden "mor ror", som faktiskt också finns med i ett kort stycke. Men också med ord som att vagga och att hålla om. Här skulle säkert också den som har tid kunna skriva något om Cilla Naumanns andra böcker, t ex Springa utan åror som jag tyckte mycket om.

Att det är en liten del av Karin Broos målning Tjärn, där hon avbildat sin dotter som bär sitt barn stående i en mörk tjärn skogen, som illustrerar omslaget är alldeles genialt. Extra roligt är det också eftersom jag just sett den aktuella utställningen med Karin Broos konstverk på Waldemarsudde.

Tillvaron är större

Mjuk, vänlig, inbjudande hänger målningen där, lite för nära de andra men ändå för sig själv. Längst bort i ett litet rum på Moderna Muséet i Stockholm. Det är något med färgen, eller färgerna även om målningen nog räknas som monokrom. Tunna lager färg målade över varandra vilket ger en känsla av öppenhet trots den stängda formen. Är det en del av västerländskt, abstrakt, modernt måleri eller är det en konsekvens av det bildförbud som säger att varken Gud eller det skapade får avbildas, en tradition som har sina rötter i en helt annan del av världen? I vilket fall hänger den där, Madhat Kakeis målning, som en påminnelse om att tillvaron är större än det vi ser.

Detta är ett gästblogginlägg av Jonas, som vanligtvis skriver om film på Juno film, och är @vardagsbibel på twitter och instagram.

Lucka 15 - Sorgen och glädjen

Sorgen har en näckros i sin sjö.

Där ska jag ansöka om uppehållstillstånd

och möta min blick

i det fridlysta landskapet

mellan min förlust 

och mig.

Och sedan ska ni ta ifrån mig vapnen

och knäppa mina händer

och sluta mina ögon

och öppna buren

och låt min fågel flyga

i verkligheten.

- Kristina Lugn

Lucka 9 - Bra boktitlar

Titeln på Tom Malmquists bok bär jag med mig. I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Den meningen beskriver själva livets under, tycker jag. Att vi är vid liv, i varje stund, är inte något som går omkring och tänker på jämt. Men det är ändå fantastiskt. En annan boktitel jag gillar är Barbro Lindgrens Även en ihålig nöt vill bli knäckt. Jag tänker att den talar om oss människor som ivriga att försöka finna meningen med livet, även om det kanske inte finns någon uttalad mening. Förutom att leva.

Igår när jag var på biblioteket för att låna nästa bok vi ska läsa i min bokklubb, och då hittade jag ytterligare två av Barbro Lindgrens böcker, även de med bra titlar. Om sorgen och den lilla glädjen och Varför inte tala såsom ett barn.

Lucka 3 - "Josef" har flyttat hem till oss

Av en lycklig slump har denna tavla signerad Lennart Rosensohn hamnat i vårt hem. Jag vet inte vad tavlan heter, men vi kallar mannen på bilden för Josef. Det är uppenbarligen en äldre judisk man, med kippa på huvudet, och han läser troligtvis i någon av de gammaltestamentliga skrifterna. Jag tror att han läser mycket, och tänker över livet. Både sitt eget och hur det blev, och det stora Livet som ibland kan vara så väldigt ogripbart. Han konstaterar kanske, som Tom Malmquist, att i varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, och att det är inget mindre än ett under. Men vad vet jag. Han kanske grubblar på något för mig helt obegripligt och mystiskt. Jag trivs i hans sällskap i alla fall. Han sprider lugn och ro omkring sig.

Lennart Rosensohn (1918-1994) föddes i Malmö och flyttade till Helsingborg på 1940-talet. I Helsingborgs stadslexikon läser jag att han var en tongivande profil i Nordvästra Skånes konstliv och att hans konst är präglad av de många arbetsresorna till södra Europa och norra Afrika. Judisk profetism och chassidism kommer ofta till uttryck i hans konstverk och han har bl a gjort den konstnärliga utsmyckningen i synagogan Malmö.

Lucka 1 - "I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv"

Att sorg och smärta är en del av livet vet vi alla. Att läsa om andras sorg och smärta kan kanske förbereda oss för vår egen. Eller hjälpa oss igenom svåra stunder. Eller göra oss mer ödmjuka inför allt det vi faktiskt har i livet. Och att vi är vid liv.

Tom Malmquists bok med den vackra titeln I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv läses nog bäst med näsduken nära till hands. Jag har bara hunnit börja, men inser att jag läser utan att andas. Det är så smärtsamt, så obegripligt svårt att förstå att en ung, gravid kvinna dör. Att en ung man blir ensam pappa till ett litet spädbarn. Att någon som alldeles nyss var frisk plötsligt blir dödssjuk och inte finns i livet efter bara några dagar. All min beundran inför författaren som kunnat skildra sin smärta och sorg så att jag får ta del av den. Vackert, välskrivet och glöm som sagt inte näsduken när du öppnar den här boken.

Vi lever på en stjärna

Bor du i Malmö eller kommer du hit på besök innan mars 2016 - gå då till Malmö Moderna och upplev Hannah Ryggens färgstarka och stora bildvävar. Det är fantastiska konstverk, som är minst lika aktuella idag som när de skapades under 1900-talets första hälft. Hannah Ryggen vävde Vi lever på en stjärna till Regeringsbyggnaden i Oslo. Hon ville att regeringsmedlemmarna skulle bli påminda om det som är viktigt i livet - kärlek och humanitet. Denna stora väv förstördes i samband med terrorattacken i Oslo och på Utöya 2011, men har nu reparerats fast med ett synligt ärr efter skadan. Hannah Ryggen berättar om sina konstverk i film som finns på utställningen. Hon var född i Malmö men levde under en stor del av sitt liv i Norge. Hennes dialekt är en fanatstisk blandning av malmöitiska och norska. Jag ska utställningen flera gånger, och se och lyssna igen.

En lång och komplicerad historia

I slutet av september utkommer Kent Sidvalls bok En lång och komplicerad historia. Den vill jag gärna läsa. För några veckor sedan såg jag del tre av dokumentär-serien Det är inte så dumt att bli gammal som handlar om Kent och hans liv. Ett liv i utanförskap och med en ständig kamp för ett värdigt liv. Här finns både en stor sorg och ett stort hopp. Kents erfarenheter är långt ifrån mina men ändå känner jag igen mig på djupet. När Kent berättar sin historia berättar han också något om mig. För det är så de stora berättelserna fungerar.

En sak som gör filmen om Kent extra sevärd för mig är att den också handlar om Medis5 och deras verksamhet, som jag känner till väl sedan mina år i Stockholm. Medis5 har jag skrivit om tidigare.

Läs mer om boken och beställ den här.
Och titta på filmen Vägen till vansinnet på svtplay t o m 1/3 2016.

Lina Sandell och Emy Stahl

Häromkvällen hade jag turen att få följa med en arbetskamrat till Ödestugu, som "namnet till trots är en bygd som sjuder av liv". Ungefär två och halv mil söder om Jönköping ligger denna trakt, och varje onsdagskväll under sommaren är det Sommarkväll i Ödestugu. När jag var där bjöds bl a på Musik i sommarkväll i Ödestugu kyrka, en fina gammal kyrka med anor från medeltiden belägen högt uppe på en kulle och väl värd ett besök, om du har vägarna förbi.

Just den här kvällen fick vi uppleva Emy Stahls fina dramatisering om Lina Sandells (1832-1903) liv och sjunga hennes välkända visor tillsammans. Ni vet - Blott en dag, Bred dina vida vingar och Tryggare kan ingen vara. Visor som blivit älskade psalmer. Hon skrev ungefär två tusen visor under sitt liv och har gjort större avtryck på vår kristna tro än mången präst. Hon var förstås djupt troende och på sin dödsbädd lär hon ha sagt orden: Nu all sorg jag kastar.

Om livets korthet #039

Jag var på begravning igår. Och döden kom nära. Försöker förstå vad det är vi är med om när vi lever vår korta stund på jorden. Tar hjälp av det några andra skrivit. Pär Lagerkvist till exempel:

En gång skall du vara en av dem

som levat för länge sedan.

Jorden skall minnas dig

så som den minns gräset och skogarna.

Så som myllan minns det multnade lövet,

och så som bergen minns vindarna.

Din frid skall vara oändlig - såsom havet.

 

Och  Dom Helder Camara:

Det kommer en dag för envar av oss

då solen går upp för sista gången.

Men finns det inget sätt för mig att veta

när min sista dag har kommit?

Men bättre är väl evangeliets råd

att leva var dag som om den vore den sista,

eller, ännu bättre,

som om den vore den första.

Olof Lagercrantz skriver så här om sorg:

 

O nej

O nej , sorgens ord dödar ingen.

Det är ordlösheten som dödar.

Talande lever vi, 

stumma dör vi.

Lyssna då till min röst,

en arm låga som lyser

på grottans väggar.

- Ingen är här,

ingenting är att frukta

så länge ordet finns

och lågan lyser.

 

Olive Kitteridge #038

Frances McDormand spelar Olive i HBO:s miniserie.

I miniserien Olive Kitteridge får vi följa Olive, henne man och deras son under 25 år. De bor i en liten stad på USA:s östkust, Olive är lärare och maken Henry apotekare. Det är fyra sällsynt välspelade och intressanta avsnitt, vilket både SvD:s och DN:s recensenter är överens om. Det är dessutom något så sällsynt som en skildring av en medelålders och äldre kvinnas liv och utveckling. Olive är omkring 45 när serien tar sin början och runt 70 när den slutar. Hon är inte särdeles sympatisk, men hon är komplex och kämpar hårt för att få till sitt liv. Det är det stora livet skildrat i det lilla. En i vissa stycken mer rafflande berättelse än den värsta äventyrsfilm.

Korskovall på konfirmationsläger

Vid gårdagens besök på Ansgarsgården, där Gålölägret pågår just nu, fann jag denna raring precis vid parkeringsplatsen. Där växte den tillsammans med några kompisar på en liten gräskulle. Korskovallen tillhör förstås kovallsläktet, tillsammans med de mer oansenliga men också fina arterna ängs- och skogskovall.

Gålölägret är ett konfirmationsläger som under många år funnits på Gålö i Stockholms södra skärgård. I sommar finns lägret i den vackra sörmländska naturen i närheten av Flen. För mig är det alltid en speciell upplevelse att vara med på en gudstjänst med Gålölägret. De präglas av enkelhet, värme och massor av sång. Just igår tyckte jag det var särskilt bra med prästen Gunillas tecken som stöd till allt hon sa och den enkla agendan med både bilder och ord. Och så konfirmandernas sång, förstås. På lägrets facebooksida finns några smakprov.