Om konsten att bli gammal, #019

Om konsten att bli gammal är det det samma som gamlandets lov? Eller hur kommer det sig att jag tänker på Sandro Key Åbergs dikter från 1980-talet när jag läser nygammal filosofi i Wilhelm Schmids tappning, från 2016. Boken heter Konsten att bli gammal och handlar just om den konsten. Den är också, kanske inte en lovsång, men åtminstone en kärleksfull hyllning till livets sista tredjedel.

I boken finns åldrandet beskrivet i tio korta kapitel med rubriker som Tankar om livets olika faser, Vanor som gör livet lättare och Att hantera smärta och olycka. Självklara påstående staplas ovanpå varandra, t ex: Det som åldras är människans yttre, inte hennes innersta väsen. Inget fel i sig, men frågan är om det hjälper oss att förstå konsten att bli gammal? Är det inte snarare mystiken kring det faktum att vårt yttre åldras samtidigt som vårt innesta förblir det samma, eller åtminstone är så mycket mindre förändrat, som vi bör refleketera kring.

Schmid skriver om jämnmodet (behöver verkligen äldre människor det i högre grad?) och om sexualiteten (inte sjutton är den andliga beröringen viktigare än den fysiska bara för att en människa åldras!) och om aktivitetstilltron (så tröttsamt!) och om att sjukdomarna vill lära oss något (men så är det väl inte!). Men när han uttrycker att den moderna kulturen inte förbereder oss på åldrandet, håller jag med honom. Frågan är bara hur den förberedelsen skulle se ut...

(Och ja, jag ligger en dag efter i min Blogg100-utmaning.)