Bergmanåret

Bergmanpodden i Sveriges radio har gjort att jag fått upp ögonen för Ingmar Bergmans filmer (och att det i år är hundra år sedan han föddes). Hittills har mitt Bergmanår bestått av åtta avsnitt Bergmanpodd, sex nyinspelade kortfilmer under rubriken ”Bergman revisted” som finns på SVTplay, Bergmans anteckningsböcker från åren mellan 1955 och 1974 (i urval, utgivna i år), ”Bilder” - en bok där Ingmar Bergman berättar om sina filmers tillkomst, Leif Zerns bok ”Se Bergman”, Caroline Krooks bok ”Trolös tvivlare och rastlös sökare”, ett antal filmade teaterföreställningar i IB:s regi samt drygt trettio av hans filmer och texter om knappt tjugo av dessa på Juno film.

Dröm vidare

Idag har en riktigt bra film haft premiär - Dröm vidare med regi av Rojda Sekersöz.

Inledningsscenen, där Mirja lämnar fängelset med en bugning mot kameran, är lysande. Och likaså avslutningsscenen från taket på ett av miljonprogramhusen i Alby i Botkyrka, som vi långsamt rör oss bort från. Däremellan ryms ett liv, eller snarare många liv. Det är Mirja och hennes tre vänner, som alla befinner sig i en värld där kriminalitet ses som något normalt. Det är Mirjas lillasyster och mamma. Och det är hotellstäderskan på bilden ovan, som på ett handfast sätt introducerar Mirja i arbetslivet.

Det handlar både om att drömma sig bort och att drömma sig kvar, och under filmens gång sker flera vändningar. Vi vet inte vart Mirja och hennes vänner är på väg. Men vi vet att det handlar om klass och ekonomi, om arbete och arbetslöshet, om nära vänner och familj, och om de avtryck vi gör i varandras liv. En bra och mycket imponerande långfilmsdebut.

En liten filmfestival

Ibland inträffar en väldigt liten filmfestival hemma hos oss, eller på en biograf nära där vi är. Den allra minsta filmfestivalen jag varit med om hade bara två deltagare och två filmer. Det som gör att det blir roligare att titta på film när det är festival är att de olika filmerna så självklart kan jämföras med och kontrasteras mot varandra. Och samtalas kring.

Så i fredags och lördags var det dags igen. Lika få deltagare, men dubbelt så många filmer. Vi såg dels Miss Jean Brodies bästa år från 1969, med en suverän Maggie Smith i huvudrollen och Den okända flickan, som jag skrev om igår. I båda dessa står en ensam kvinna och hennes arbete i centrum - en lärare och en läkare. Men där slutar kanske likheterna. Det Jean Brodie saknar av medmänsklighet har Jenny Davin i stora mått. De båda andra filmerna var Under vulkanen och Sådan far, sådan son. Här handlar det om manlig ensamhet, men i övrigt är det svårt att dra några paralleller eftersom det känns som det mexikanska 1930-talet och det japanska 2010-talet är som två vitt skilda universum. Se där vilken spännande resa några få filmer kan ge upphov till.

Den okända kvinnan, #006

 

Läkaren Jenny Davin arbetar på en distriktsläkarmottagning i utkanten av Liège i Belgien. En timme efter läkarpraktikens stängning ringer en ung kvinna på dörren, men Jenny hindrar sin praktikant från att öppna. Dagen efter visar det sig att den unga kvinnan har dött under oklara omständigheter, troligtvis mord. Ingen vet vem hon var. Hon har inget namn. Jenny beslutar sig för att ta reda på hennes namn - och det är hela filmen.

Luc och Jean-Pierre Dardenne berättar med tydligt bildspråk och enkel dialog. Ibland tykcs det som om det enda personerna säger till varandra är bonjour, non, merci och au revoir. Och så den frågan som bär genom hela filmen och som Jenny ställer till alla hon möter, samtidigt som hon visar fram ett fotografi på sin mobil: Känner ni igen den här kvinnan?

Jenny drivs av sin skuld. Varför öppnade hon inte dörren? Om hon hade öppnat dörren hade kvinnan fortfarande varit i livet. Samtidigt är det som hennes äldre kollega säger: Du öppnade inte dörren, men det var inte du som dödade henne. Vi följer Jennys sökande efter den okända kvinnans namn, och på vägen skildras hennes många möten, både med sina patienter och andra människor. Det är uppenbart att Jenny tar ansvar för sin skuld, men hon låter också dem hon möter ta sitt ansvar. På något sätt blir hon min hjältinna - en människa som inte frånsvär sig sin skuld men samtidigt vägrar ta på sig någon annans. Och en männsika som förstår vikten av att alla har sitt namn.

(Inlägget finns även på filmbloggen Junofilm.)

Guldbaggenominerad

Jag läser i tidningen att Granny's dancing on the table är guldbaggenominerad i flera klasser, bl a för bästa regi (Hanna Sköld) och bästa manliga huvudroll (Lennart Jähkel). Jag hoppas att detta innebär att många kommer att se filmen, som jag hade turen att se på Göteborgs filmfestival förra året. Och om bara några veckor är det dags för detta års festival #GIFF17.

3. Långfilmer på Svtplay

Passa på att ha filmfestival hemma i TV-soffan imorgon.

Just nu och några dagar framöver finns tre alldeles utmärkta långfilmer att se på Svtplay. Jag såg just Ida (2013) - en fantastisk film från 1960-talets Polen (apropå efterkrigstiden). Tidigare har jag sett både A serious man (2009) av bröderna Coen, en film man kan se inte minst för musikens skull, och den mycket välgjorda Much ado about nothing (2012), lika svartvit som Ida och med Shakespeares ord i helt modern miljö.

1. Min pappa Toni Erdmann

Efter att ha sett trailern är det lätt att tro att det här är en burlesk komedi. Men det är i grunden en mycket allvarlig film om vad som är viktigt i livet, t ex relationen till våra närmaste. Pappa Winfried/Toni klär ut sig och wallraffar i dottern Ines konsulttillvaro i ett multinationellt oljebolag i Rumänien. Hennes lyxiga och på många sätt världsfrånvända liv kontrasteras mot fattigdomen i Bukarest på ett stillsamt och okommenterat sätt. Bl a när Ines tittar ut genom fönstret i det överdesignade konferensrummet och vi ser människor i kåkstaden nedanför. Och när Winfried/Toni träffar arbetare på ett oljefält, ett av hans i filmen många oväntade och oförglömliga möten med människor. 

Tonis taffliga försök att nå fram till sin dotter, som han är övertygad om inte mår riktigt bra, och Ines bakvända försök att hitta sig själv, bär genom hela filmen. Efter nästan tre timmar tillsammans är det till slut som att skiljas från två riktigt goda vänner. Hej Toni och Ines, jag hoppas allt är bra med er!

(Läs om fler filmer på Juno film.)

Tre filmer...

... har jag skrivit om. Om skam, skuld och svek.

Speglingar

Speglingar av Sara Broos är en stor film. Den är som en rysk gumma, med nya berättelser inuti dem som tidigare berättats. Eller som Pandoras ask, full av sorg och smärta som flyger ut över världen när asken öppnas – och till sist återstår bara hoppet i botten av asken.  Titeln är mycket väl vald. Inte bara för att moderns Karin Broos’ liv speglar sig i dotterns Saras liv, utan lika mycket för att deras respektive konstnärskap kan ses som speglingar av livet. 

I filmen finns bilder som på många sätt liknar eller försöker efterlikna Karin Broos tavlor, ofta fyllda med vattenspeglingar och skuggspeglingar. Men Sara Broos har också ett alldeles eget bildspråk som jag gärna hade sett mer av. Och då tänker jag inte på de frekvent förekommande dubbelexponeringarna (också en form av speglingar) utan t ex slutscenen med den vitklädda familjen, som tittar på gamla familjefilmer i det gröna landskapet.

Det som berör mig mest är ändå Karin Broos ambivalenta och ärliga inställning till sitt eget åldrande, som hon uttrycker både direkt och mer symboliskt. Hennes målingar såg jag första gången för fem år sedan, och skrev om här.

Nu har även jag sett den

Fram till 28 maj finns Anna Odells film Återträffen på svtplay.
Se den - om du inte redan har gjort det.
Jag tittade häromdagen och har skrivit om den här.

Tematrio - Japanska filmer

Veckans tematrio är asiatisk kultur. Asien är enormt stort och dess kultur oerhört varierad. Kanske vi i en tematrio gemensamt kan täcka in litteratur och övrig kultur från olika delar? Berätta om tre "kulturella yttringar" från Asien, litteratur, musik, dans, konst o s v. Blanda gärna friskt. Eller håll er till det som känns bekvämt. Jag väljer tre filmer från Japan. Det finns många bra att välja på, inte minst av Hayao Miyazakis, men det blir tre "otecknade".

Still the water av Naomi Kawase (2014)

Still walking av Hirokazu Koreeda (2008)

Avsked av Yôjirô Takita (2008)

Stars above

På Göteborgs filmfestival 2012 såg jag och några vänner den här filmen. Sedan dess har vi varit på ytterligare fyra filmfestivaler och sett åtskilliga filmer, men Stars above pratar vi fortfarande om. Vi tyckte den var oväntat bra. Den utspelar sig på samma plats, ett litet hus på den finländska landsbygden, och under samma stjärnhimmel, men vid tre olika decennier - 1940-tal, 1970-tal och 2010-tal. Tre kvinnors liv vävs samman och vi som ser filmen blir medvetna om hur sammanlänkade vi är med människor från andra tider än vår egen. Och hur de livsval vi gör inte enbart påverkar våra egna liv utan också dem som kommer efter oss. Ett centralt tema är också frågan om, eller snarare hur, vi kan göra våra egna val i livet. Den här filmen förtjänar mer uppmärksamhet än den fått. Den finska titeln är Tähtitaivas talon yllä.

Tematrio - Feminism

Berätta om tre bra texter med feministisk vinkel var förra veckans tema hos Lyrans noblesser. Hos Feministbiblioteket finns massor av tips i den Feministiska kanon. Jag valde tre av dem, samtliga utgivna på 1970-talet.

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen minns jag som en mycket stor läsupplevelse. Den beskrivs som en "diktroman" - och det är en bok jag gärna skulle vilja läsa om. Tyvärr saknas den i min bokhylla.

De fem härskarteknikerna av Berit Ås diskuterades livligt i olika sammanhang jag befann mig i under 1970-talets slut och 1980-talets början. Härskarteknikerna är osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning och påförande av skuld och skam. Senare utökade socialpsykologen Berit Ås listan med ytterligare två: objektifiering och våld eller hot om våld. Härskartekniker är alltid lika obehagliga att råka ut för. Jag fick t ex känna på förlöjligande vid ett möte häromveckan. Lika förvånande och obehagligt som alltid. Jag trodde inte vi pratade med varandra på det sättet på vår arbetsplats?!

Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall har jag precis sett som TV-serie (på Göteborgs filmfestival), en mini-serie i tre delar, fritt berättad efter romanen och med regi av Tova Magnusson. Den kommer visas på SVT inom kort. Se den! Kerstin Thorvall var en stor författare och konstnär, som gick sin alldeles egna väg. Om henne finns det mycket att berätta.

Ytterligare en filmatisering

En filmatisering som verkligen håller måttet är Bo Widerbergs Mannen på taket, efter Sjöwall-Wahlöös roman Den vedervärdige mannen från Säffle. Jag har precis sett om filmen från 1976 och läst om boken som utkom 1971. Båda står sig än idag, men jag tycker nog att filmatiseringen är ett strå vassare. Bo Widerberg har en sällsynt god förmåga att snabbt teckna personer och relationer. I ett par korta scener presenteras t ex kriminalpoliserna Lennart Kollberg (Sven Wollter) och Gunvald Larsson (Thomas Hellberg) samt deras inbördes relation på ett långt tydligare och mer psykologiskt trovärdigt sätt än i boken. En annan fördel är samspelet mellan den ständigt illamående Martin Beck (Carl-Gustaf Lindstedt) och den av sömnbrist lidande Einar Rönn (Håkan Serner), som f ö är min absoluta favorit. Precis som i boken är det det vardagliga polisarbetet och människornas relationer som är fokus, snarare än den thrillerartade historien om den vedervärdige mannen på taket. Men det gör det inte mindre spännande. Dessutom en fin stockholmsskildring, både i ord och bild, inte minst av sabbatsbergsområdet där jag arbetade under många år.

Tematrio - filmatiseringar

Rolig och inspirerande tematrio denna vecka - när böcker blir film, vilken är då bäst? Boken eller filmen? När jag valt mina tre inser jag att det är en film, en bok och en både ock.

1. Simon och ekarna läste jag för väldigt många år sedan och tyckte det var en fantastisk roman. Filmen såg jag ganska nyligen, fast den har några år på nacken, och fortfarande fängslas jag av berättelsen. Men skådespeleriet är alltför stolpigt i den här filmatiseringen, ibland rent ut sagt dåligt. Så läs boken istället!

2. Lawen Mohtadis bok om Katarina Taikon Den dag jag blir fri är riktigt bra, men jag tycker ändå att filmen Taikon, som bygger på boken, är ett strå vassare. Det ger en extra dimension till Katarina Taikons liv att se alla väl valda filmsekvenser från tiden då det begav sig. Men det ger också mer att få se och höra systern Rosa Taikon och dottern Angelica Ström, än att bara läsa deras utsagor.

3. A royal affair/Livläkarens besök är en utomordentlig bra filmatisering av en utomordentligt bra roman. Men jag vill minnas att det var en konflikt kring huruvida handlingen är en sorts historiskt allmängods eller faktiskt uppdiktad av PO Enquists penna. Hur som helst följer de båda konstverken varandra väl och är båda mycket värda att ta del av.

Mina tio bästa filmer 2015

Här kommer min lista över de tio bästa filmerna jag såg under 2015. Alla utom nummer 6 finns med på Juno film, men det kommer ett inlägg om den inom kort.

1. Lore (2012)

2. Call girl (2012)

3. Barnvagnen (1963)

4. Jag har älskat dig så länge (2008)

5. The circle/Der Kreis (2014)
6. Till det som är vackert (2010)

7. Stand by me (1986)

8. Birdman (2014)
9. Still the water (2014)

10. Violette (2013)

Lucka 14 - Man utan riktning

Se TV en kvart - och livet blir sig aldrig mer likt.
Just nu finns Moomsteaterns kortfilm Man utan riktning på SVT play.

Lore och Lars and the real girl

Två mycket olika filmer som jag sett den senaste tiden och skrivit om här och här.

En lång och komplicerad historia

I slutet av september utkommer Kent Sidvalls bok En lång och komplicerad historia. Den vill jag gärna läsa. För några veckor sedan såg jag del tre av dokumentär-serien Det är inte så dumt att bli gammal som handlar om Kent och hans liv. Ett liv i utanförskap och med en ständig kamp för ett värdigt liv. Här finns både en stor sorg och ett stort hopp. Kents erfarenheter är långt ifrån mina men ändå känner jag igen mig på djupet. När Kent berättar sin historia berättar han också något om mig. För det är så de stora berättelserna fungerar.

En sak som gör filmen om Kent extra sevärd för mig är att den också handlar om Medis5 och deras verksamhet, som jag känner till väl sedan mina år i Stockholm. Medis5 har jag skrivit om tidigare.

Läs mer om boken och beställ den här.
Och titta på filmen Vägen till vansinnet på svtplay t o m 1/3 2016.

Jag har älskat dig så länge #050

Häromdagen såg jag en långfilm på svtplay som jag tyckte mycket om. Tyvärr finns den inte kvar där längre, men den går förstås att få tag i på annat sätt. Jag tyckte mycket om den och jag lärde mig en ny fransk konstnär, Émile Friant. Jag har älskat dig så länge, heter filmen, och Kirsten Scott Thomas spelar huvudrollen. Jag har skrivit om den på Juno film.