Lucka 21 - Sommarminnen, juli

Vandring i väldigt varm tallskog, på en sandig ås i naturreservatet Tolmon.

Gålölägret på Vängården

I söndags hade jag glädjen att få vara med på Gålölägrets gudstjänst på Vängården i Follökna. Konfirmationslägret som många somrar har funnits på Gålö i Stockholms södra skärgård, finns fr o m i år på Vängården i Follökna utanför Malmköping, mitt i den vackra sörmländska naturen. Lägret har en speciell plats i mitt hjärta och du kan läsa mer om det här och här.

Vandring i hjortarnas och mufflonfårens hägn #035

Längst ut på Enhörnalandet, den spetsiga halvö i Mälaren som även är mitt Barndomsland, finns Horns säteri. Där finns ett stort vilthägn med bl a dovhjortar och mufflonfår. På icke jaktdagar kan man vandra i hägnet och ta del av Mälardalsnaturen. Jag hade nog aldrig vågat mig över den höga stättan och in bakom det otillgängliga stängslet om inte några mig närstående personer varit med. Men vandringen vi gjorde på långfredagen gick genom mjuk, mossbelupen granskog, över berghällar och sankmark, fram till en punkt där Mälarens blå vatten kunde beskådas från hög höjd, på slingriga grusvägar och förbi vackra gamla hus, över åkermark med tranpar i parningstagen och längs ekbackar med rast i solsken. Vi gick även  förbi den magnifika röda herrgårdsbyggnaden och fick vi stifta närmare bekantskap med mufflonfåren och deras lammungar samt hjortarna med de imponerande kronorna.

Morgonhälsningar

Ibland när jag håller på och fipplar med min mobiltelefon undrar jag varför jag egentligen gör det. Men andra gånger tänker jag snarare: ja visst, det är ju för det här! Som i morse under frukosten när jag hade boksamtal via sms om Hägring 38 och fick den här fina ringblommebilden med hälsningar från torpet i Sörmland. Tack för en god start på lördagen!

Korskovall på konfirmationsläger

Vid gårdagens besök på Ansgarsgården, där Gålölägret pågår just nu, fann jag denna raring precis vid parkeringsplatsen. Där växte den tillsammans med några kompisar på en liten gräskulle. Korskovallen tillhör förstås kovallsläktet, tillsammans med de mer oansenliga men också fina arterna ängs- och skogskovall.

Gålölägret är ett konfirmationsläger som under många år funnits på Gålö i Stockholms södra skärgård. I sommar finns lägret i den vackra sörmländska naturen i närheten av Flen. För mig är det alltid en speciell upplevelse att vara med på en gudstjänst med Gålölägret. De präglas av enkelhet, värme och massor av sång. Just igår tyckte jag det var särskilt bra med prästen Gunillas tecken som stöd till allt hon sa och den enkla agendan med både bilder och ord. Och så konfirmandernas sång, förstås. På lägrets facebooksida finns några smakprov.

Konst på åsen

 

En av sommarens allra varmaste dagar åkte vi på en liten natur- och konstutflykt till Konst på åsen, på Jägernåsen när Floda i Sörmland. Jägernåsen är naturreservat sedan 1957 och i den vackra naturen vid sjön Jägern visas konst, olika utställningar varje år. Ett bildspel från sommaren finns nedan.

 

En favoritplats

Brötjebols soldattorp #077

I början av 1960-talet köpte min morfar Brötjebols soldattorp i Lerbo socken. Det då ganska fallfärdiga huset monterades ner stock för stock och flyttades till en sommarstugutomt nära sjön Valdemaren i Sörmland. Där har jag tillbringat kortare eller längre delar av mina somrar sedan jag föddes. När det nu äntligen börjar bli vår så längtar jag dit.

En annan vintersaga #007

För tre år sedan skrev jag ett inlägg som jag kallade En vintersaga och illustrerade med en bild från Vasaparken i Stockholm. Då var det en fantastisk vinter i staden. För ett par veckor sedan upplevde jag en otroligt vacker vinterdag på landet i Sörmland. Det var gnistrande kallt, dimma på morgonen och sedan sol som bröt igenom dimman- Klarblå himmel och rimfrost på alla träden. Vackert som om Kung Bore själv hade varit på besök.

Ytterenhörna kyrka i snö och solsken

 

Så här fint hade jag det igår i Enhörna utanför Södertälje. Jag promenerade i mitt barndomslandskap längs min cykelväg till skolan till min barndomskyrka. När jag är på besök tycker jag om att gå in i den gamla medeltidskyrkan och förlora mig i minnen från skolavslutningar och julottor. Men det minne som lyser starkast för mig är från en varm augustilördag för drygt 15 år sedan. Då vigdes maken och jag här och känslan av att gå in i kyrkan (som då var överfull av våra familjer, släktingar och vänner) kommer jag alltid att bära med mig som ett av mitt livs finaste minnen. 

Se mig!

Bilden ovan är hämtad från årets sommarutställning på Säfstaholms slott, Se mig! Det är konstnären Brita af Klercker (1906-2001) som en gång målade av sina föräldrar i trädgården. Det ser fridfullt och skönt ut där de sitter, i halvskuggan tror jag. Målningen är stor och färgerna klara.

Hela utställningen är uppbyggd kring porträtt utförda i olika tekniker och av många olika svenska konstnärer från det senaste seklet. På porträtten finns både små barn och riktigt gamla människor. Och alla åldrar där emellan. Åk till Vingåker och se den! Vandra runt bland porträtten och fundera över vad det är som gör ett porträtt till ett bra porträtt. Är det den yttre likheten eller försöken att gestalta något som ryms där bakom, en del av människans inre?

Kyrkklockorna vid Lerbo kyrka

I trakten kring Lerbo kyrka är landskapet kullrigt. På en gräsbevuxen sluttning betar fåren och på den smala vägen mellan åkrarna står den varma juliluften stilla. I den svalkande skuggan på kyrkogårdens möts vi av en vänlig vaktmästare som gärna visar kyrkklockorna i det magnifika tornet. Att klocktornet vid Lerbo kyrka ser ut som ett försvarstorn är ingen tillfällighet, arkitekten som ritade tornet var nämligen överstelöjtnant Hoppe. Inuti finns kyrkklockorna, den till vänster på bilden är äldst och från 1200-talet och den till höger är störst, väger ett ton, och tillverkades 1501. Ytterligare en klocka ryms i det vida, runda och ganska unika tornet. Många gånger har deras klang ljudit i det vackra landskapet. Och de fortsätter troligen klinga och klanga evinnerligen.

Södertörn

Igår hade jag lyckan att bli bjuden på en tur genom det vackra Södertörn. Det är en naturskön trakt med en blandning av vilda berg, hav och skogar och välmående jordbruksbygd. Turen gick från Tumba station via Vårsta och Grödinge kyrkby, förbi Näs och såsmåningom till färjan vid Skanssundet och över till Mörkö. Det är svårt att tänka sig en vackrare dag för en södertörntur. Små lätta sommarmoln på himlen, trädgårdarna kring de röda stugorna översållade med fruktträdens vita blommor, slånbärsbuskarna som skummande vita vågor i åkerkanten, gullviveängar med bedövande fågelkvitter och på Mörkön fullt av rovfåglar som ryttlade över gärdena. Djupa östersjövikar dyker upp bakom snart sagt varje kurva och segelbåtarna kryssade fort fram i den kraftiga vinden. Avslutningsvis fick vi beundra odlingsprakten vid Nibble trädgård utanför Järna.

Vårsådd

Förra veckan tillbringade jag två dagar med att sätta potatis och så diverse frön. På den ena platsen var jorden tung och lerig, och på den andra (den som syns på bilden) lätt och sandig. Nu hoppas jag på lagom mycket sol och regn, så potatisarna och de små fröna gror och det blir en fin skörd till sommaren. Det är alltid lika roligt att öppna fröpåsarna och se hur olika fröna är. De fjäderlätta sallatsfröna som nästan blåser bort innan jag hinner täcka över jorden och de små bruna senapskornen som ska bli ruccola. De bågformade ringblomsfröna och de raka, mörka som ska bli rosenskära. Och så de knöliga rödbetsfröna och blåklintens frön som ser ut som rakborstar i miniatyr.

Den här bilden har jag lånat från Runåbergs fröer. Ett bra ställe att köpa fröer från.

En tomathistoria

Från min barndom kommer jag ihåg en tomathistoria som min morfar berättade. Den utspelade sig en sommar i slutet av 1920-talet när morfar och några jämnåriga pojkar arbetade i den stora trädgården som hörde till det stora sörmländska godset. De röda tomaterna mognade ine i ett av växthusen och varje dag slog ynglingarna sina lovar kring dem och målade upp de härligaste fantasier om hur sött och gott dessa varmröda frukter skulle smaka. Till sist kunde de inte bärga sig utan pallade varsin tomat. Detta trots att de visste att trädgårdsmästaren vårdade de varma och röda frukterna ömt och att han skulle bli mycket vred om han upptäckte deras tilltag. Förväntansfulla satt de sedan lutade mot ett av äppelträden och provsmakade sin pallfrukt. Gissa om besvikelsen var stor! De smakade inte alls så sött och gott, som morfar och hans vänner hade föreställt sig. Så istället för att äta upp tomaterna användes de till att kasta prick med. Och morfar, han kunde aldrig riktigt med tomater efter det.

Lite mera reklam

Warbro kvarn odlar, förädlar och säljer ekologiska spannmålsprodukter av kulturspannmål som t ex dinkel, nakenhavre och emmer. Jag brukar köpa dinkelmannagryn från Warbro kvarn. Det är lite mer fiberrikt än vanligt mannagryn. Några deciliter i degen gör brödet saftigt och smakrikt. Nu verkar det som Warbro kvarn håller på att växa och de utökar sin verksamhet i en ny kvarn vid Linds gård utanför Sköldinge. Men det gamla kvarnhuset vid Warbro kommer att finnas kvar.

Bilden lånad från Warbro kvarns henmsida.

Minette

Rosen på bilden heter Minette och kallas även Svearnas ros. Den är mycket härdig, vilket innebär att den kan odlas i nästan hela Sverige. Det är bara i fjälltrakterna som den inte trivs. Igår och idag har jag suttit och ätit i den fina doft som denna Jungfruros sprider. Och så har jag sovit i den lilla röda stugan som skymtar bakom. Somliga har tur!

Fin försommarfredag

Blir hämtad av god vän vid pendeltågsstationen.
Hetsig trafik i storstadens utkant.
Så lämnar vi motorvägen och åker in i stor skog med höga berg och djupa sjöar.
Kommer fram till huset på landet, vid en annan sjö.
Här väntar vändotter med litet barn och gammaldags trädgård.
Solen flödar. Grönskan frodas.
Rosenhagtorn, kaprifol, och syrén i trädgården.
Rödblära, skogsstjärna och blåbär i skogen.
På sjöns vattenyta ser vi skräddarna (eller vattenlöparna) som parar sig.
Värmen är het, nästan som högsommar.

Här på landet pratar man med dem man möter, även oväntade besökare på motorcykel.
Det lilla barnet söker kontakt och vill också prata.
Han är bara några månader, men hela hans kropp vet hur man gör.
Fast det är svårt för honom att forma ljuden.
De kommer stötvis och ackompanjeras av små leenden.

Sen tar jag bussen och pendeltåget hem till storstaden igen.
Varm av glädje och sommarsol och ett litet barns leende.

Vårvandring

Ekensberg och Lurberget i Överenhörna är nog en av mina favoritplatser, men det hade jag nästan glömt. Tur att jag fick komma dit igen igår, en av den tidiga vårens allra finaste dagar. Ekensbergs säteri ligger nära Mälaren och har urgamla anor. Den vita herrgårdsbyggnaden i italiensk stil, som skymtar bakom träden, är från 1700-talet. I en artikel från SvD läser jag att det finns 26 fönster, bara på framsidan av huset. Nuvarande ägaren till byggnaden är Lars Sjöberg och Ekensberg är ett av de hus som finns beskrivna i hans bok Nio hus och en kyrka.

Med sakkunnig guide går vi upp på Lurberget. Maken, som läser fantasyböcker, tänker sig att den alldeles raka kanonvägen leder in till en annan värld. Jag som har varit här förut vet att den leder upp på utsiktsberget. Här drog man upp kanoner under 1800-talets andra hälft och så sköt man salut när sällskapsföreningarna från Stockholm anlände med båt. Sedan vandrades det upp på berget och sällskapets emblem i gjutjärn borrades ner i stenen. En del av dessa skyltar står fortfarande kvar.

I en skrift om Enhörna kommun från 1960-talet, författad av Ivar Schnell, läser jag om de lustresor som  företogs till Ekensberg: Man kom med fanor och musik ombord på någon mälarbåt. Så defilerade man förbi huvudbyggnaden där tal växlades mellan godsägaren och föreningsordföranden, och så sattes upp en gjutjärnsskylt på Lurberget, där årtal för utfärden samt föreningens emblem vittande om vad som skett.

Än så länge är det båtfritt på Mälaren. Isen ligger delvis kvar i Hornboviken, turkosgrön in mot strandkanten. Om ett par veckor är berget översållat av styvmorsvioler. Det är bara att åka dit igen. Buss 787 från Södertälje centrum går ända fram till Överenhörna kyrka, några hundra meter nedanför Lurberget.

Tjugesta skans

Oj, vilken stor längtan efter sommarskog den här bilden skapade. Och just idag, när det har regnat och regnat och regnat i Stockholm, och aldrig blivit riktigt ljust. Svårt att vara på gott humör och energisk en regnig dag i november. Tur att det finns andra dagar på ett år, att drömma om.

Det här var i juli och jag provgick mina nya vandringskängor dit pilen pekar, dvs upp till Tjugesta skans som är resterna av en fornborg från järnåldern, skulle jag tro. Det var solsken och insektssurr och alldeles för varmt med dubbla strumpor i kängorna. Och blöt om fötterna, det blev jag bara inifrån.