8. Ett märkligt bygge

Plötsligt dyker en bildserie upp på en märklig skapelse - en kyrka byggd av tomma mjölkkartonger. Mycket är en med om i livet - och mycket är det som faller i glömska. Men när jag fann de här bilderna kom ett fint minne från fem-sex år sedan tillbaka.

En sällsamt vacker dag #067

Det var den första maj. Efter regnet kom solen. Träden höll på att slå ut. Gräset grönskade. Uppe på kullen var utsikten ned över parken öppen och vidsträckt. Jag tog ett djupt andetag.

Möte med 1878 #065

Vid helgens besök på Thorvaldsens museum (se föregående inlägg) tog jag ett foto från ett fönster på övervåningen ner mot gården, där Thorvaldsens grav finns. Eftersom ljuskontrasterna var så stora syns inte graven på gården, men däremot framträder på bilden en namnteckning och ett årtal - E. Madsen 5/7 1878. Detta kunde jag inte se när jag tittade ut genom fönstret utan signaturen blev synlig först via fotot. Sannolikt är att E Madsen ristade in sin signatur i glaset för 137 år sedan. Men frågan är om hen månne var glasmästaren som bytte en trasig ruta eller enbart en vanlig museibesökare som ville göra avtryck i eftervärlden?

Thorvaldsens museum #064

Jag har besökt Köpenhamn många gånger men aldrig varit i närheten av att besöka Thorvaldsens museum. Detta museum, som är en hyllning till den store danske skulptören Bertel Thorvaldsen (1770-1844), är både Danmarks första konstmuseum och ett mausoleum över konstnären. Han är begravd på den kringbyggda gården. Men det är också en synnerligen väl genomförd arkitektonisk skapelse, byggd i nyklassicistisk stil för att på bästa sätt kunna visa Thorvaldsens skulpturer. Missar du öppettiderna är friserna på fasaden värda att stanna upp vid. De berättar hur Thorvaldsen som gammal återvänder till Köpenhamn efter många decennier i Rom, och hur hans tunga skulpturer lastas av det stora fartyget, packas upp ur stora paket och under stor ansträngning bärs in i museet. Interiören är fantastiskt genomförd med olika takmålningar och golvmosaiker i de många salarna. Här är några smakprov.

Ett sällsynt lyckat teaterbesök #043

Bilderna är från teater Republiques sida. Foto: Søren Normann Hansen

Igår kväll hade jag turen att få uppleva Tiger Lillies musikaliska version av Hamlet med fem akrobatiska skådespelare och spännande scenografi på Republique i Köpenhamn. Det är svårt att tänka sig en mer helgjuten teaterföreställning och, som jag läst i en recension, Hamlet kommer aldrig mer bli sig lik. Trots att föreställningen följer originalhandlingen väldigt troget är detta en både djupare och mer reducerad uppsättning av Hamlet än jag någonsin sett/upplevt.

Musiken och musikerna berör med sångarens falsettröst, undersköna toner (såg!) och burleska varieténummer. Skådespelarnas rörelser är koreograferade in i minsta detalj och ibland fryser de till stillastående tablåer. De rör sig över hela scenen, och då menar jag i alla tre dimensioner. I en kärleksscen svävar Hamlet och Ofelia i långt över golvet, och när galenskap och självmord tränger in i handlingen skildras det i hela scenrummet. Den stora väggen mitt på scenen kan fällas både framåt och bakåt, vilket ibland ger en kuslig klaustrofobisk känsla, men används också som fönster, dörrar, luckor, gravar mm.

Så detta är en totalupplevelse där musik, ord, akrobatik, scenografi, kostym, mask mm samspelar för att berätta en världsberömd historia på ett sätt som gör att den handlar om allas våra liv. Snyggt och intressant!

Här balanserar Ofelia på kärlekens sänggavel. Foto: Søren Normann Hansen

Träden, de stora och små

Den sagolika naturen och de sagolika djuren - dovhjortarna med sina stora skovelhorn.
De stora träden och de mycket små människorna (kan ni se dem på bilden ovan?)
Den savannliknanden Hvidtjørnesletten med sina uråldriga hagtornsträd, som betats knotiga av hjortarna under flera hundra år.
En fin lördagspromenad i Dyrehaven, helt enkelt.

Konstrunda i København

Fredagens københavnsbesök gav två vitt skilda konstupplevelser - den fina utställningen Degas' metode på Glyptoteket (tyvärr sista dagen idag) och den retrospektiva utställningen med Roger Ballens fotografier i Nikolaj kirke. Dessutom fick jag möjlighet att umgås och samtala med dottern. Fint!

 

 Utställningen med Edgar Degas' (1834-1917) konst är både pedagogisk och snygg. Dottern och jag fascineras linjer, rörelser, bilder tecknade med kolstift och pastellkrita, målningar inspirerade av andra stora konstnärer och så förstås den fina statyn av en balettflicka som har sin hemvist på Glyptoteket och som jag beundrade vid mitt förra besök. Denna gång var hon placerad mitt i ett bronsmålat rum, utan glasbur men med en rund träsoffa omkring sig som hindrade besökarna att komma allt för nära.

 

 Utställningen med Roger Ballens fotografier är förstås något helt annat. Men som konstupplevelse är hans tablåer ändå en värdig motvikt till Degas tavlor. Bilderna är kraftfulla knytnävsslag i solar plexus. Jag förstår inte allt, även om jag förstår att de är symboltyngda. Jag tycker inte om allt, det är för obegripligt och stundtals alltför otäckt. Men jag berörs och omskakas, så jag tror inte jag är riktigt den samma när jag lämnar den gamla kyrkobyggnaden med anor från 1200-talet och beger mig ut i det ljumma duggregnet. Mer om Roger Ballens fotorgrafier finns här.

Sensommarsöndag i Jägersborg Dyrehave

För mig som kommer norrifrån är landskapet i Dyrehave som i en saga - de böljande ängarna som sträcker sig ner mot det blå Öresund, de många (lite för tjocka) hjortarna med sina jättehorn, Eremitaget på den högsta kullen, de enorma bokträden... I sensommarsolen gjorde vi som massor av köpenhamnare, dvs promenerade i Dyrehaven. Från tivolit Bakken i söder till den gamla hantverksbyn Raadvad i norr. Här, i fonden på övre bilden, kan trötta fötter vila och hungriga magar få mat på kroen.

I sydvästra hörnet, nära Klampenborgs galoppbana, finns Ordrupgården med sitt gamla hus (ovan) med samlingar av 1800- och 1900-talskonst och sin moderna tillbyggnad med tillfälliga utställningar. Vid gårdagens besök upptäckte vi även Finn Juhls hus (nedan) där de smäckra möbelklassikerna visas i sitt rätta sammanhang. Ett vackert och genomtänkt hus med spännande konst på väggarna. Helt klart värt ett besök, om du har vägrna förbi.

Arken #096

Efter ett besök på Arken - Museum for Moderne Kunst söder om København funderar jag och mitt sällskap på varför det är så få som hittar dit. Antalet besökare igår (en lördag) var en promille av Louisianas besökare (förra lördagen). Och det är faktiskt svårt att förstå. Visst är Louisiana en magisk plats - vackert belägen vid Öresund med en fin park och låga byggnader som smyger sig in i landskapet. Louisiana öppnade redan 1958 och som haft många år på sig att bli den välrenommerade konstinstitution som det är idag. Arken slog upp portarna nästan 40 år senare och är också naturskönt beläget vid en lång och bred sandstrand, Ishøj strand. Promenaden dit från stationen går inte främst genom pittoreska villakvarter med blommande trädgårdar, utan över förortstorg och längs halvtråkiga cykelvägar. Byggnaden är stor och utställningssalarna lämpar sig väl för gigantiska installationer och jättekonstverk. Tyvärr har inte exteriören åldrats med värdighet, men interiören är det inget fel på. Vackra trägolv, högt i tak, fönster ut mot naturen. Konstupplevelsen är minst lika omvälvande som på Louisiana.

Just nu pågår bl a en stor utställning med Carl-Henning Pedersens konst och en utställning med en Damien Hirst verk. Det är uppenbart att Arken har en mycket stor och intressant samling samtida konst och den kommer säkert att locka många fler besökare i framtiden.

Och här, en bild från Ishøj strand, där sanden är mjuk och vit och badvattnet klart och rent.

Familjen Hirschsprung #068

Sommaren 2010 besökte jag och dottern Den Hirschsprungske Samling i København. Jag minns att vi gick länge i salarna i det alldeles lagom stora museet och samtalade om tavlorna. Det kändes som om vi förstod något om den danska 1800-talskonstens utveckling och skagenmålarnas storhet. Vi köpte vykort av de bilder vi tyckte mest om och samtalade om motivval och olika konstnärliga temperament. En av de tavlor vi stannade längst framför var P S Krøyers målning av familjen Hirschsprung, med fadern tobaksfabrikanten Heinrich H, modern Pauline, de fyra sönerna och dottern.

 

Det är en rolig bild att studera. Familjen är samlad på terrassen. Kvinnfolket till höger, in mot hemmet och mansfolket till vänster ut mot världen, i alla fall de yngre sönerna som längtansfullt tittar ner i trädgården och den äldste sonen som läser tidningen. Pappa H var konstsamlare och det är hans och hustruns stora konstsamling som utgör Den Hirschsprungske samling. Nåväl, Herr H står och bläddrar i ett skissblock och det är konstnären Krøyers. Den tredje kaffekoppen på bordet är Krøyers. Och dottern Ellen Frederikke blickar rakt ut ur tavlan med en blinkning till betraktaren 130 år efter konstverkets tillblivelse, men i själva verket är det P S Krøyer hon tittar på. Så även konstnären finns tydligt med på sitt verk. Kanske en av anledningarna till att det är en så intressant bild. Eller också är det helt enkelt så att det ser ut som en ganska trivsam familjestund.

 

Huruvida konstnärerna själva finns med på de tre verk som just nu visas på utställningen Blomstringstid och som alla visar bilder av våren (foråret), vet jag inte. Men de filmer som ingår i utställningen och som beskriver just dessa tre tavlor från 1890-talet berättar en hel del annat om deras bakgrund och tillblivelse.

Parkmuseerne #066

I København har sex museer runt de tre parkerna Kongens have, Botanisk have och Østre anlæg gjort en gemensam satsning kring något de valt att kalla Parkmuseerne. Hur inspirerad du kan bli av att besöka dessa museer visas i en kort film. För mig är det de aktuella utställningarna om blommor i konsten som lockar till besök. Mer om detta imorgon...

Oavslutade resor

Just nu pågår utställningen Unfinished journeys på Kunstforeningen Gammel Strand i Köbenhavn. Här kan du ett par veckor till se konstnärer från hela världen som gestaltar både den faktiska, konkreta resan och resan som en symbol för ett inre tillstånd. Det är en spännande utställning, väl värd ett besök både för de innovativa konstverkens skull och för de tankar dessa väcker om vår värld, vår kultur och våra likheter som människor. Vi kanske tror att det finns mer gränser emellan oss än gemensamhet? Ett besök på utställningen Unfinished journeys tar ifrån oss den villfarelsen. Härutöver är besöket i huset på Gammel Strand en upplevelse i sig. Det gamla 1700-talshuset är vackert renoverat och de breda golvtiljorna, de gamla fönstren och den vackert svängda trappan inbjuder också till en fantastisk tidsresa. Läs mer om arkitekten Philip de Lange här.

Om konsten att titta på konst

Jag har tillbringat några inspirerande dagar i Köpenhamn, på den 21:a Nordiska kongressen i gerontologi. En av föreläsarna, Michael Bird, berättade om en studie i samarbete med National Gallery i Canberra, Australien, där personer med demens fick samtal om konst tillsammans med konstpedagoger. Deltagarna blev mycket engagerade och en man med stora svårigheter att tala (och som tidigare hade varit lärare i konst) kunde plötsligt beskriva ett konstverks komposition och konstnärens bakomliggande intentioner. Han pratade om detta i flera minuter.

Konstvisningarna uppskattades av deltagarna som var mycket engagerade och kände sig intelligenta, men hade knappast några kvarstående effekter. Trots detta upplevdes de som mycket meningsfulla av både deltagare, vårdgivare och konstpedagoger. En vårdgivare konstaterade att "du gör det för stunden". Och konstpedagogerna lärde sig att fokusera på upplevelsen och att inte vara så inriktade på fakta när de visar konst.

Se där - vi lär av varandra.

En liten paus

En liten paus vid detta vatten i Köpenhamn just nu. Återkommer snart med några berlinupplevelser från förra veckan. Tills dess - allt gott, kära läsare.

Brumleby

I lördags promenerade maken och jag igenom Brumleby, ett bostadsområde i Österbro som byggdes under 1850-1870-talen av pengar insamlade av Läkarföreningen. Syftet var att bygga sunda och billiga bostäder till arbetarklassen, eftersom bostadsförhållandena inte var de bästa i Köpenhamn på den tiden. Vill du läsa mer om Köpenhamn under 1800-talets andra hälft rekommenderas Pelle Erövraren av Martin Andersen Nexö. Idag är Brumleby en liten oas i skuggan av jättearenan Parken.

Tillbaka igen

Sitter just nu i bottenvåningen i detta ståtliga hus (fönstret skyms av träden på bilden) och tittar ut över det bruna, stillastående vattnet som omger kastellet i Köpenhamn. Det är sommarvärme i solen, men fortfarande lite kyligt i vind och skugga. Inte riktigt lika grönt som på bilderna, men visst har träden större löv här och det blommar mer. Snart blir det promenad till Faelledparken. Roligt att vara tillbaka!



På väg söderut...

På väg söderut, till sonen och släkten i Malmö och träff med vännen M på Moderna museet där. Alice Neels "målade sanningar" tror jag kan vara tavlor i min smak. Imorgon vet jag om det är så. På söndag blir det ett besök i borgen på bilden. Där bodde maken hela sommaren, och även jag var där i flera veckor. Nu känns det avlägset, men då var det  som hemma. Finast i sommarhemmet var utsikten över dammens vatten och de grönskande träden. Nu kommer det att vara höst även där.

Dronningegården och Dronningeofret

På promenad genom staden, en av mina sista dagar i Köpenhamn denna sommar, öppnade sig plötsligt gatorna för ett fantastiskt bostadsområde från 1940- och 50-talen. Det visade sig vara Dronningegården. Just nu läser jag Dronningeofret (Drottningoffret, på svenska) av Hanne-Vibeke Holst och längtar tillbaka till Köpenhamn. Men bara lite grand. Boken är en perfekt välskiven underhållningsroman, för att inte säga en "slukarroman", som beskriver den danska samtiden och ger inblick i politiskt maktspel bakom kulisserna. Jag kommer plötsligt ihåg vad det var jag uppskattade med Kronprinsessan när jag läste den för några år sedan. Så nu fortsättar jag att sluka den 600-sidiga romanen.

På hög höjd

För att kunna komma upp i Högalidskyrkans norra torn (Ansgarstornet, det med en tupp högst upp) måste man känna någon med tillgång till nyckel. Man kan gå över kyrkans mittskepp och vidare upp på en spiralformad trätrappa inuti det stora tornet. Sista biten klättrar man på stegliknande trappor. När man kommer upp och öppnar dörren är det södra tornet (Olaus Petri-tornet, det med korset högst upp) så enormt stort. Då först förstår jag hur högt upp jag är. Och Stockholm ligger där för mina fötter. För att komma upp i Vor Frelsers kirke i Köpenhamn räcker det att kolla upp öppettiderna till tornet. Sedan går man först på insidan och sedan i en spiraltrappa på utsidan av tornet. Och även om trappan på tornets utsida är mycket välarbetad och i koppar, så är det faktiskt inte utan en viss känsla av svindel som jag stegar upp för den. Men när jag väl är uppe ligger Köpenhamn där för mina fötter.

Kvällsljus över Sankt Jörgens sjö

Många vackra kvällar har det varit i Köpenhamn, men inte just ikväll när regnet hänger i luften efter en mulen och småregnig dag. På bilden lyser dock kvällssolen över Skt Jörgens sö, en konstgjord sjö nära Tivoli och Planetariet. Om man vill veta mer om de fem jättebassängerna som kallas "de indre söer" och som avgränsar centrala Köpenhamn från Nörrebro och Österbro, så kan man läsa här.