Lucka 15 - Sorgen och glädjen

Sorgen har en näckros i sin sjö.

Där ska jag ansöka om uppehållstillstånd

och möta min blick

i det fridlysta landskapet

mellan min förlust 

och mig.

Och sedan ska ni ta ifrån mig vapnen

och knäppa mina händer

och sluta mina ögon

och öppna buren

och låt min fågel flyga

i verkligheten.

- Kristina Lugn

Kan böcker läsa människor?

I väntan på mer tid, både för att skriva inlägg här och läsa andra texter än jobbrelaterade, tittar jag då och då på den här dikten av Lennart Hellsing. Suverän, i sin enkelhet. Jag hittade den på väggen utanför en av lektionssalarna på Gislaveds gymnasium. Tack, du okända lärare, som fäste den i min väg.

Poesi rad för rad #073

Jag lyssnade häromdagen på Åsa Beckman och Fredrik Lindqvist när de diskuterar Sonja Åkessons dikt Ja, tack. Det är 6,5 minuters lustfyllt poesiprat. Rekommenderas.

Men sedan tittade jag på del 2 i serien Rad för rad, där det är en Pär Lagerkvist-dikt som är i fokus, och det tycker jag inte alls är lika bra. Dessutom är det nästan enbart herr Lindström som talar. Inte mycket till samtal. Rekommenderas alltså icke.

Om livets korthet #039

Jag var på begravning igår. Och döden kom nära. Försöker förstå vad det är vi är med om när vi lever vår korta stund på jorden. Tar hjälp av det några andra skrivit. Pär Lagerkvist till exempel:

En gång skall du vara en av dem

som levat för länge sedan.

Jorden skall minnas dig

så som den minns gräset och skogarna.

Så som myllan minns det multnade lövet,

och så som bergen minns vindarna.

Din frid skall vara oändlig - såsom havet.

 

Och  Dom Helder Camara:

Det kommer en dag för envar av oss

då solen går upp för sista gången.

Men finns det inget sätt för mig att veta

när min sista dag har kommit?

Men bättre är väl evangeliets råd

att leva var dag som om den vore den sista,

eller, ännu bättre,

som om den vore den första.

Olof Lagercrantz skriver så här om sorg:

 

O nej

O nej , sorgens ord dödar ingen.

Det är ordlösheten som dödar.

Talande lever vi, 

stumma dör vi.

Lyssna då till min röst,

en arm låga som lyser

på grottans väggar.

- Ingen är här,

ingenting är att frukta

så länge ordet finns

och lågan lyser.

 

Tomas Tranströmer (1931-2015) #028

Idag läser jag som många andra om Tomas Tranströmer och gläds över att hans poesi kommer att leva vidare, även när han själv inte längre finns bland de levande. Som ni vet har jag lånat den här bloggens namn En oväntad glänta från prosadikten Gläntan. Jag har skrivit om Tomas Tranströmers poesi några gånger under årens lopp, bl a här och här och här och här.

Dagens citat är hämtat från "Preludier II", som finns i diktsamlingen Mörkerseende (1970). Det här är ett citat som också används i en av de böcker som är kurslitteratur i kursen "Personcentrerad vård vid demenssjukdom", som jag arbetar med.

Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Födelsedagspresenter

 

Jag fyllde nyligen år och fick då två fina böcker i födelsedagspresent. Fåglar i fält av Joar Tiberg innehåller poetiska betraktelser över fåglar författaren möter. De är underfundiga och ibland svårbegripliga men ofta både roliga och lite sorgliga. Varje prosadikt har en fågelsiluett, det latinska namnet och fågelsn storlek som rubrik. Grafiskt snyggt!

 

Alfabet av den danska författaren Inger Christensen (1935-2009) är en modern klassiker som utkom 1981. Nu har den nyligen kommit i svensk nyöversättning och eftersom jag ännu inte hunnit läsa den länkar jag till Karin Nykvists recension i Sydsvenskan för ett par dagar sedan. Den är mycket välskriven och upplysande. Men en snabb titt på min egen blogg får mig att inse att jag har läst åtminstone delar av Alfabet innan, om än i en äldre översättning.

Elsie Johansson och blomstren

Efter att just ha avslutat läsningen av Elsie Johanssons senaste roman Sagas bok - en trovärdig historia och den diktsamling som utkom till författarinnans 80-årsdag för några år sedan Då nu är jag, kan jag inte låta bli att rekommendera dem båda. Vilket jag härmed gör. En anledning är förstås att växtligheten och blomstren är så närvarande i Elsie Johanssons prosa och poesi. Läs bara det här utdraget från en av dikterna, där författarjaget en novemberdag hittar två Överlevare på s k skräpmark.

Ser mig omkring förstulet
Släpper greppet om Dramatens
handtag. Hukar snabbt
Skyndsamt som en tjuv
bryter jag några utmagrade kvistar
av Cirsium vulgare, vanlig vägtistel
blå-röd-violett
omgärdar försiktigt den vassa
taggigheten
med mjuka små borstar
små uppåtsträckta tassar av Trifolium arvense
harklöver, grådammig
milt rosagrå

I det dramatiska djupet
smusslar jag illistigt ner mitt sköra
tjuvgods
bland trivialiteterna från
köpcenterhyllorna ppå ICA
eller COOP

Firar #100 med vårsol och Karin Boye

Medan vårsolen flödar över det vackra landskapen och trädens löv långsamt börjar utvecklas så fortsätter jag på den inslagna vägen, med poesi. Fick på twitter syn på dessa diktrader i morse:

ty dagen är du,
och ljuset är du,
solen är du,
och våren är du,
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du!

På Litteraturbanken kan du läsa hela dikten. Och ja, Karin Boye finns också på twitter.

Elda under din vrede #099

När jag sitter med bilden från valborgsmässoelden i tisdags kväll framför mig och funderar på vad jag ska skriva dyker Ingrid Sjöstrands dikt upp. Jag har en gång hört författaren själv läsa den. Jag tror det var på hösten 1982, när jag gick på en skrivarkurs. Då var vi några kvinnor som åkte iväg någonstans, kanske till Linköping men här sviker minnet mig, och lyssnade på kvinnliga författare som läste ur sina verk, bl a Ingrid Sjöstrand. Hon har också skrivit barnböcker om Kalle Vrångelbäck och Loppa och Liten är fin, som handlar om miljöförstöring. För oss som var engagerade i Folkkampanjen mot kärnkraft i samband med folkomröstningen om kärnkraft 1980 var hon en viktig poet. Dikten Elda under din vrede minns jag som tonsatt.

Elda under din vrede med maktens nyheter. Dämpa inte din smärta över livet som stjäls ifrån oss. Trösta inte din sorg över världen som våldtas inför våra ögon. Elda under din vrede.

Första maj-poesi #098

Det var länge sedan jag demonstrerade på första maj, och i ärlighetens namn kan jag inte skriva att jag saknar det. Men det betyder inte att första maj är som vilken ledig dag som helst för mig. Jag är glad över att det finns människor som vill demonstrera, och särskilt glad är jag över att många unga människor gör det. Det handlar om rätten till arbete, som inte alls är självklar. Och om rätten att slippa slita ut sig på sitt arbete. Och om makten över arbetet. När jag läser texten till Första maj, första maj (från 1911) tänker jag att första maj-budskapet också handlar om stolthet och upprättelse. Och alla människors rätt till ett värdigt liv. Så det kanske är dags för mig att börja demonstrera igen?

Här finns hela texten till Första maj, första maj. Läs den. Det är rena poesin, med ord som älskogens vår, segrarefärd, undrenas värld och lumpen legend.

Ett svårt språk #082

Så har jag äntligen börjat läsa Jeanette Wintersons Varför vara lycklig när du kan vara normal? Titeln är fanatstisk och själva boken griper tag i mig. Den är verkligen mycket bra. Författaren för bl a ett intressant resonemang kring lycka och att vara lycklig är inte alls samma sak som att sträva efter lycka. Och så skriver hon om ordens sprängkraft. Så bra att jag måste citera.

Så när folk säger att poesi är en lyx, eller ett val, eller något för den bildade medelklassen, eller att den inte borde läsas i skolan eftersom den är irrelevant, eller någon annan av de konstiga och idiotiska saker som sägs om poesin och dess plats i våra liv, misstänker jag att människor som framför dessa åsikter har haft det ganska lätt i livet. Ett svårt liv kräver ett svårt språk - och det är det som poesin ger oss - ett språk som är kraftfullt nog att säga som det är.
   Det är inget gömställe. Det är ett hittställle.

Långsam läsning

Hur läser en den dikt som är 416 sidor lång? Går det att hitta sammanhanget? Jo, det gör det nog. Men jag läser på annat sätt. Den avslutande dikten i Göran Sonnevis Bok utan namn - som heter just det "Disparate sin nombre" - läser jag mycket långsamt och sällan. Några sidor varannan vecka eller så. För mig är det nödvändigt att läsa på det viset. Jag kan inte ta emot mer. Sammanhanget har jag sedan länge tappat, men inte orden, inte meningarna som griper tag och inte vill släppa:

"Då kallar någon på mig, ur sitt sår"

 "Mäniskoblivandet saknar alla fogar, alla sömmar"

"Inser att under min livstid har jag sett förändringen
Jag är då en av dem som ska göra beskrivningen - "

- Gästbloggande maken

Dagens citat

Ett bra citat gör mig glad. Tyvärr har jag ingen vidare bra förmåga att bevara de citat jag tycker är minnesvärda. De små notisböckerna med andras kloka ord är för många och alltför utspridda i olika delar av mitt hem. Kanske är bloggen en bättre plats? Dagens citat kommer från Theodor Kallifatides bok Det gångna är inte en dröm, och orden är den grekiska poeten Dionysios Solomos (1798-1857).

Alltid öppna,
alltid vakna min själs ögon.

Sju ord. De kanske jag skulle kunna memorera? Men hur ska jag kunna erinra mig dem vid rätt tillfälle?

Var stolt!

Jag tycker om Tomas Tranströmers poesi. Och jag tycker om ord och bilder. Ungdomar, tycker jag också om. Den här videon har allt!

Se och lyssna!

Ur Inger Christensens Alfabet

hösten finns; eftersmaken och eftertanken
finns; och enrum finns; änglarna,
änkorna och älgen finns; enskildheterna
finns, erinran, erinrans ljus;
och efterljuset finns, ekträdet och almträdet
finns, och enbärsbusken, enheten, ensamheten
finns, och ejdern och etterspindeln finns,
och ättikan finns, och eftervärlden, eftervärlden

Det är bokstaven E, på danska börjar dikten "efteråret findes".

Den halvfärdiga himlen

Gårdagens teaterupplevelse gick av stapeln på Strindbergs Intima Teater. Den halvfärdiga himlen består uteslutande av citat från Tomas Tranströmers dikter och brev. De fyra skådespelarna befinner sig på ett kontor/arkiv och jag tror de gestaltar delar av en person snarare än fyra självständiga individer. Spänningen i pjäsen finns mellan textfragmenten och hur dessa gestaltas, med röster och rörelser. Det är som en balett, men med ord istället för musik.

För mig, som tycker mycket om Tomas Tranströmers dikter, är detta en högtidsstund. Jag låter de olika temperamenten lotsa mig genom poesin. Den unga, rastlösa och frustrerade. Översättaren som söker efter det perfekta uttrycket. Diktaren som försöker gripa sina minnen. Och den okände som både är en framtid och ett förflutet i samma person. En av de bästa stunderna är när den okände, spelad av Ulf Eklund, läser dikten Eldklotter (ur "Det vilda torget, 1983).

/.../
Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Om kontinuitet

kontinuitet, dvs obrutet sammanhang i tid eller rum

I tider av förändring funderar jag på vad det är som ger mig kontinuítet i livet. Hur kommer det sig att jag kan känna mig som en och samma person, fast jag faktiskt ändrar mig så mycket genom åren? Det beror förstås på de människor jag möter och hur de uppfattar mig. Men också utan alla mina relationer har jag en känsla av mig själv som finns där genom årens förändringar.

Tomas Tranströmer beskriver det så här i Minnena ser mig från 1993:
Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ”jag”. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner alla mina tidigare.

Inom psykologin finns en riktning som kallas självpsykologi, främst representerad av Heinz Kohut (1913-1981). Denna avser just upplevelsen av mig själv som en person, dvs ett sammanhållet själv som följer med i tid och rum, i olika skeden av livet. En självkänsla, vilket är någonting helt annat än det ibland mycket bräckliga självförtroende som många av oss bär på.

Och apropå detta med att vara själv - så länkar jag till mitt eget inlägg för nästan precis ett år sedan: Semesterdag i eget sällskap.

Den som har de svarta sandalerna är du

Jag tog den här bilden igår när maken och jag satt på båten på väg hem från en fin friluftsdag på Grinda. Vi var mätta och belåtna efter en middag med ångbåtsbiff och rött vin. Solen bröt fram mellan molnen, som den hade gjort av och till under hela dagen. S/s Norrskär gled stilla fram över vattnet. Om en liten stund skulle vi vara framme vid Strömkajen.

När jag tittar på bilden kommer jag att tänka på en dikt av Werner Aspenström. Den heter "Du och jag och världen" och finns i diktsamlingen Trappan (1964).

Fråga inte vem du är och vem jag är

och varför allting är.

Låt professorerna utreda,

de har betalt.

Ställ hushållsvågen på bordet

och låt verkligheten väga sig själv.

Sätt på dig kappan.

Släck ljuset i tamburen.

Stäng dörren.

Låt de döda balsamera de döda.

Här går vi nu.

Den som har de vita gummistövlarna

är du.

Den som har de svarta gummistövlarna

är jag.

Och regnet som faller över oss båda

är regnet.

Jag skriver om dikten för att passa bättre in på makens och min dag. En dag när verkligheten vägde sig själv.

Här sitter vi nu.

Den som har de svarta sandalerna

är du.

Den som har de vita skorna

är jag.

Och vattnet som vi färdas över

är vattnet.

Lugn igen

Återkommer då och då till Kristina Lugns diktsamling Hej då, ha det så bra! från 2003. Den är så bra! Ikväll fastnade jag för den här dikten:

Jag behöver tystnad
och ensamhet
och en språkdräkt med god passform.
Jag behöver en hemlighet
och ett slitstarkt verklighetsunderlag.
Min arbetsuppgift just nu
är att försöka ta mig ut
ur mina egna formuleringar.

Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad.

En annan av dikterna finns här.

Queen Anne's lace

Just nu läser jag boken Se blomman av amatörbotanisterna Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson. För att vara amatörbotanister är de väldigt kunniga och Gunnar Eriksson är dessutom idé- och lärdomshistoriker. I boken läser jag bl a att vår vanliga hundloka (eller hundkäx) och dess släktingar som vildmorot och körvel, kallas för Drottning Annes spets i England. Visst är väl det ett fint namn på en vacker ört, vars blommar är som skyar av vit spets. Men nordisk till sinnet som jag är, tycker jag ändå att Gunnar Ekelöf har beskrivit hundlokornas blomning allra vackrast:

Havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnattsdunklet

Strofen är hämtad från dikten ”Eufori” (ur diktsamlingen Färjesång som kom 1941).