Det sitter någon på vingen

För några dagar sedan var jag på Teater Brunnsgatan Fyra och såg Det sitter någon på vingen. Det är en föreställning som består av Kristina Lugns dikter och Allan Edwalls sånger. Jag tycker mycket om att läsa Kristina Lugns dikter och de deklamerades också väl och ibland i väldigt fin samklang med Allan Edwalls sånger. Men - de tre männen iklädda bruna överrockar och med fjädrar i hattarna, kylskåpet som de släpade runt på scenen och som fick vara både kök och badkar, de tysta tablåerna med paraplyer och fågelbur - tillförde de verkligen något? Eller är det helt enkelt så att jag inte förstår mig på teater? Eller tycker så mycket mer om poesi?

Människorna lever bara ett
känslokast
från avgrunden.
Alla vi människor lever bara ett
tankesprång
från Karlavagnen.
Jag befinner mig nu
bara en slängkyss
från begravningsbyrån.
I mitt sällskap har jag
ett barn som ropar
från jordens alla hörn.

Ur Hej då, ha det så bra! Dikter av Kristina Lugn (2003)