måndag 24 december 2012

God jul


 
Önskar dig en god jul - vem du än är, var du än är.

tisdag 18 december 2012

Sommaren utan män

Det var länge sedan jag läste en roman som roade mig så mycket. Men Siri Hustvedts Sommaren utan män liknar inte något annat jag har läst. Egentligen är den lite fånig. Men på största allvar ändå. Fast en kan aldrig veta när författaren, som ju säkert gjort väldigt mycket efterforskningar till sin bok, hittar på och när det hon beskriver är sant. Det är ett läsäventyr som jag gärna hade velat få mer av. Och ändå är det nog en alldeles lagom lång bok. Inte lik något annat jag läst.

söndag 16 december 2012

Midvintertid

Liksom de flesta människor är jag väldigt anpassningsbar. Så här års, när vi går in i årets mörkaste vecka, så är jag alldeles tillvand vid bara några få timmars dagsljus varje dag, om ens det. Det känns konstigt att tänka på att om bara några månader så kommer det att vara ljust även sent på eftermiddagarna och kvällarna. Jag har inga problem att stå ut under den här allra mörkaste tiden på året, men precis som många andra är jag trött. Jag tänker på hur det skulle vara om vi vore årstidsanpassade på samma sätt som vi är dygnsanpassade. Om vi helt enkelt levde ett lugnare liv och inte krävde så mycket prestation av oss så här års, precis som vi tar det lugnt och vilar nattetid. Just när det lackar emot jul är det ju snarare tvärtom. Prestationskraven ökar. Så vad gör jag? Går in i sista arbetsveckan innan julledighetens och försöker hålla mig lugn och fin? Ja, jag försöker.

Ett spännande tak


Vädret idag var inte det bästa, så det blir inga bilder på utsikten, men platsen känns ändå spännande och jag kommer säkert att återvända till takparken på det stora köppalatset Emporia i Hyllie (läs mer om den här och här). Jag är inte speciellt intresserad av den shopping som detta tempel erbjuder, men det jag ser av takparken väcker onekligen mitt intresse. När maken och jag kommer upp och ut på taket möts vi av ett stort och oöverblickbart, kuperat landskap. Här finns - när årstiden och vädret är det rätta - en sinnenas trädgård, ett vilt område, solterasser, sedumkullar, stigar, "utsiktsberg" och möjligheter för allehanda insekter och fåglar att leva och bo. Förutom att det är grönt och vackert är all växtlighet på taket även bra för miljön. Det bullerdämpar, renar luften och tar hand om regn- och smältvatten. Jag ser fram emot att få återvända hit framåt våren. Bilden här ovanför är en stiliserad karta över takparken, där "höjdkurvorna" är markerade.

måndag 10 december 2012

Jag är besviken


I lördags var jag till Louisiana. Som nybliven malmöbo är det fint att kunna ta Öresundståget och på drygt en timme hamna på den vackra platsen i utkanten av Humlebaek där konstmuseet Louisiana är beläget. Och själva platsen levde som vanligt upp till mina förväntningar. Dessutom var det en vacker vinterdag med blekt blåvitt ljus över sundet, där Ven och Glumslövs backar framträdde tydligt. Även smörrebröden i restaurangen var goda.

Men utställningen Selvportraet levde inte upp till mina förväntningar. Utställningen är stor och rymmer mängder av självporträtt utförda av konstnärer från slutet av förra sekelskiftet fram till idag. De är intressanta var och en för sig och många av tavlorna kan en stanna vid en stund för att möta konstnärens blick när han, nästan alltid han, blickar tillbaka mot betraktaren. (F ö har Karl Ove Knausgård skrivit väl om utställningen i DN: Ett självporträtt i speglarnas tid.) Men när anrika Louisiana nu har så väldigt många fina konstverk till sitt förfogande hur kommer det sig då att de hänger dessa på ett så traditionellt, tråkigt och könsstereotypt sätt? Först och främst i de största salarna - alla manliga konstnärer i sina ateljéer, med eller utan stafflier, med eller utan hattar. Här finns ett fåtal självporträtt av kvinnor, så att ingen ska kunna säga att kvinnorna inte finns med. Men den manliga dominansen är pinsamt stor. Som om det inte fanns kvinnliga konstnärer ö h t under modernismens genombrott. Men snälla nån, det var väl länge sen vi trodde att kvinnor inte målade självporträtt under 1900-talets första hälft??
 
De flesta kvinnliga konstnärer vars självporträtt visas är samtida och dessa är samlade i en sal med rubriken Exhibitionism på väggen. Där hade t ex ett av Odd Nedrums självporträtt passat bra. Men han är inte representerad här för exhibitionsim är exklusivt för de kvinnliga konstnärerna, trots att många av deras självporträtt lika väl hade kunnat placeras i någon av de andra salarna. Varför inte i den där det påstås att de (manliga) konstnärerna undersöker sin identitet och identitetsupplösning??
 
Jag kan inte sluta tänka på den utställning som jag hade velat se, där de stilmässigt olika självporträtten hade placerats bredvid varandra och på så sätt öppnat betraktarens ögon för nya sätt att uppleva människan och konstnären, mannen och kvinnan. F ö tycker jag att det här självporträttet som heter Doubts (Tvivel) och är målat av Maria Lassnig (f 1919) var ett av de mest intressanta. Kanske tycker Louisianas utställningskurator det också för Doubts hänger, tillsammans med en annan stor målning av samma konstnär, helt för sig själv och har sluppit undan rubricering.

fredag 7 december 2012

Bloggadventskalendrar

Jag tycker om adventskalendrar. Och eftersom jag bor på två ställen för tillfället så följer jag ett par bloggar med trevliga och intressanta adventskalendrar istället för att ha traditionella i papper. Det är ju roligt kunna "öppna en lucka" varje dag.

Det här är mina favoriter för året:

Bokläsning i konsten med fina konstbilder på läsande människor, hittills enbart kvinnor vilket ju är ett faktum att begrunda.

Jesu stamtavla, som kan låta lite trist, men med bloggaren Elin Engström hjälp minns jag de bibliska berättelserna som jag lyssnade på under lågstadiets kristendomsundervisning och ser bilderna som jag ritade till. Dessutom ger Elin berättelserna ett ständigt aktuellt innehåll, så här ryms även mina livsfrågor för dagen. Varje "lucka" har också sin egen symbol i form av en julgransprydnad. Fint, intelligent och kreativt!

måndag 3 december 2012

Helene Schjerfbeck i mitt liv

Hösten 1987 såg jag en utställning på Waldemarsudde med den finlandssvenska konstnären Helene Schjerfbecks målningar. Igår var jag återigen på samma plats för att se den nya stora utställningen. Jag minns inte så mycket av utställningen 1987, men jag har kvar den boken som trycktes då och flera av målningarna har följt mig sedan dess, bl a hennes sena självporträtt. Helene Schjerfbecks (1862-1946) konst är enkel och lätt att ta till sig, även för en som inte är konstintresserad. Det är också lätt att förstå att hon blivit en av de stora nordiska konstnärerna. Att se hennes tavlor är att följa konstens utveckling från 1880-talets naturalism via modernismens genombrott på tidigt 1900-tal och till en åldrande kvinnas alldeles egen målarkonst. Vackert, stillsamt och levande.

lördag 1 december 2012

Barbro Lindgren i mitt liv

Just nu läser jag en liten och mycket vacker bok som heter Även en ihålig nöt vill bli knäckt. En underbar titel! Det är Barbro Lindgrens senaste bok och i den får läsaren följa författarinnan i hemmet på Öland under några månader. Det som framförallt uppehåller henne under tiden är läsningen av diverse filosofiska texter. Några av dem tycker hon har tankar att ta till sig, andra förkastar hon. Inte sjutton blir meningen med livet mer uppenbar för att den delas med de stora filosoferna, men även om nöten är ihålig så vill den ju bli knäckt. Första gången jag läste Barbro Lindgren var jag tonåring och fick av en lycklig tillfällighet fatt i Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner. Jag läste böckerna om Sparveln som ung vuxen, bara för att Jättehemligt-triologin var så fantastisk. Sedan fick jag läsa om Sparvel-böckerna när barnen var små. Det jag alltid tyckt om när jag läst Barbro Lindgrens böcker är att livets stora frågor ryms i den vanliga och vardagliga världen. Och så är det förstås också i den lilla bok jag läser just nu. Humlor räddas från en säker död och det promeneras med hunden Mimmi samtidigt som försöken att knäcka den ihåliga nöten fortgår. Fint och mycket Barbro Lindgrenskt.

måndag 26 november 2012

November är en krävande månad

 Somliga dagar kräver helt enkelt lite mer av oss. Idag var en sådan dag. Mörkt ända från morgonen. Regn hela dagen. Svart som natten klockan fyra. Och blötsnö på stationen i Nässjö vid lunchtid. En kan bara önska att eländet tar slut och att det blir en nyans ljusare imorgon.

lördag 24 november 2012

Vad människor främst ångrar med sina liv

Förra året utkom boken The top five regrets of dying av Bronnie Ware. Den australienskans författarinnan har arbetat med döende människor i många år och gjort sina egna observationer. Hon summerar fem saker som människor nära döden ofta ångrar med sina liv. Du kan läsa vilka dessa är här. Idag ska jag se till att jag verkligen inte arbetar (det har varit alldeles för mycket arbete de senaste veckorna) och så ska jag tillåta mig att vara lycklig över mitt liv. Om jag börjar träna nu kanske jag slipper ångra att jag jobbade för mycket och inte tillät mig vara lycklig, när mitt liv går mot sitt slut.

lördag 17 november 2012

Hemma!

Det är spännande hur snabbt en anpassar sig till ett nytt hem. Inte många dygn, och så känns det alldeles självklart att bo någon annanstans. Så klart att det underlättar om en själv valt var en ska bo, som det är i makens och mitt fall. Men jag tänker ändå att människan är anpassningsbar och att det är något gott i det. Här där jag bor nu är det lätt att trivas. Det är en fin lägenhet i ett vackert gammalt hus. Jag tycker om gamla hus, både för att de ofta är vackra i sina proportioner och för att människor har bott här före mig. Men, jag trivdes bra där jag bodde förut också. Och de spretiga pelargoniorna är de samma.

fredag 16 november 2012

Döden twittrar

Jag vet inte om ni som läser den här bloggen twittrar. Jag vet inte om ni alls vet vad twitter är, eller om ni är sunt skeptiska till sociala medier. Jag gillar i alla fall twitter och har ett twitterkonto som förstås heter @ovantadglanta. På twitter måste en skriva kort (max 140 tecken) och det gör att det blir många tweets (inlägg på twitter) på kort tid. En del av dem jag följer på twitter (här följer en dem en vill, och vem som helst kan följa dig, om du inte spärrat ditt konto) är suveräna på att formulera sig kort och slagkraftigt. En av dem är @liekvinnan som twittrar som Döden. Hon presenterar på det här sättet: Ja, döden twittrar. Du får leva med det. Vi ses! Drygt tusen tweets har hon skrivit och de kan vara ungefär så här: På förekommen anledning. Nej, jag utför inga beställningsjobb eller Och till dig som just avföljde döden säger jag: Nice try! Jag skrattar gott och undrar varifrån alla kreativa uppslag kommer.

Världsmästardans

Igår hade jag turen att bli uppmanad att gå till Biografen Spegeln kl 20:00 för att se när Nederlands Dans Theater uppförde fyra dansstycken på sin hemmascen i Haag. Det var en mäktig upplevelse att sitta i den tyvärr ganska tomma biosalongen och följa dessa mästardansare på nära nåll. Liveföreställningar från bl a Metropolitanoperan i New York och National Theater i London är fantastiska och kan bara rekommenderas. Och just modern dans lämpar sig synnelrigen väl för film. Det kan vara svårt att sitta långt ifrån dansarna och uppleva att en kanske inte riktigt förstår vad som pågår på scenen. Med filmkameran till hjälp blir dansen enklare att ta till sig. Bildval och närbilder hjälper mig som åskådare att förstå vad som händer på scenen. Dessutom framträder minspel och musklernas rörelser mycket tydligt. Det är fantastiskt att se vad den mänskliga kroppen är förmögen till och med vilken lätthet de till synes omöjliga rörelserna kan utföras. En ny chans att uppleva detta är 20/12 då tre andra föreställningar från NDT visas. Missa inte världsmästardans på en biograf nära dig, via Folkets hus och parker.

fredag 9 november 2012

Se staden i nytt ljus (by light 12)


Ikväll har jag varit på en annorlunda stadsvandring i min nya hemstad. Kvarteren runt Drottningtorget i Malmö är under tio dagar fulla av ljusinstallationer. Det är passande så här år för den största delen av dygnet är det som bekant mörkt och då syns ljuset extra tydligt. Installationerna är grupperade kring teman som Stadens ljus och Konstens ljus. Det sist nämnda är skapat av fem malmökonstnärer och en ljusdesigner. Här ryms olika konstverk med namn som Bläck, www, Gigantomaten och Väldigt stort objekt. Det är spännande att i stadens mörker (för visst är det väldigt mörkt även i en stad så här års) tillsammans med många andra uppleva ljuset när t ex bilden av en själv projiceras i jätteformat på en vit fasad (Gigantomaten) eller när en stor spindelväv plötsligt växer fram på en annan husfasad (www). Förresten är en del av installationerna under rubriken Stadens ljus och Sättet ljus också rena rama konstverk, och då är de ändå tänkta som permanenta ljussättningar i det offentliga rummet, som t ex Snöstorm. Vill du uppleva detta måste du skynda dig. Sista dagen är på söndag, och sedan dröjer det fyra år till nästa gång.

Nationalmuseum stänger snart för renovering

I söndags var jag på Nationalmuseum och såg utställningarna Slow art, Ljus och mörker och Det moderna livet - fransk 1800-talskonst ur muséets samlingar. I februari stänger muséet för renovering i minst tre år. Men katalogerna finns i behändigt pdf-format att ladda ner från hemsidan. Så nu sitter jag och läser om konsten jag såg och upplever konstverken på nytt. Utställningen Slow art var inspirerande. Konstnärer som med sina hantverk hyllar långsamheten måste vara utrustade med obegripligt mycket tålamod. Särskilt fin tycker jag Malin Lagers maskinbroderade bild Skuggor är. Som ett svartvitt fotografi med skuggor och ljus, men "målat" med symaskinsfot och sytråd. Titta på sidorna 35 och 36 i katalogen

fredag 2 november 2012

Mina danska vänner


På måndag tar jag bort mina danska vänner från väggen. Då får Karen Blixen, Michael Ancker och Wilhelm Hammershøi finna sig i att packas ner i en flyttlåda. Kanske kommer de inte att sättas upp på någon ny vägg. Men om du vill möta Karen Blixen kan jag rekommedera ett besök i det som var hennes hem i Rungstedlund. Wilhelm Hammershøi har du goda chanser att upptäcka på t ex Statens museum for kunst eller Den Hirschsprungske samling i København. Michael Ancher ses nog bäst i Skagen.

För ett år sedan

Tittar tillbaka på bloggen och hittar det här. Tänk så mycket som händer under ett år - och så lite vi vet om det just nu.

lördag 27 oktober 2012

Oavslutade resor

Just nu pågår utställningen Unfinished journeys på Kunstforeningen Gammel Strand i Köbenhavn. Här kan du ett par veckor till se konstnärer från hela världen som gestaltar både den faktiska, konkreta resan och resan som en symbol för ett inre tillstånd. Det är en spännande utställning, väl värd ett besök både för de innovativa konstverkens skull och för de tankar dessa väcker om vår värld, vår kultur och våra likheter som människor. Vi kanske tror att det finns mer gränser emellan oss än gemensamhet? Ett besök på utställningen Unfinished journeys tar ifrån oss den villfarelsen. Härutöver är besöket i huset på Gammel Strand en upplevelse i sig. Det gamla 1700-talshuset är vackert renoverat och de breda golvtiljorna, de gamla fönstren och den vackert svängda trappan inbjuder också till en fantastisk tidsresa. Läs mer om arkitekten Philip de Lange här.

torsdag 25 oktober 2012

Det svenska tungsinnet


Snart, mycket snart, kommer jag att vara malmöbo. Det ser jag fram emot. Ibland kommer jag att gå längs Södra promenaden och hälsa på Gösta Ekman. Där står han staty, men inte som sig själv utan snarare som en symbol för "Det svenska tungsinnet", vilket också är konstnären Marie-Louise Ekmans namn på konstverket. Han gråter ständigt. Tårarna rullar ner för hans kinder. Jag tycker mycket om att titta på hans sorg och vemodiga tungsinne. Det är befriande att få titta på någon som gråter utan att behöva känna att en borde trösta eller lindra sorgen. Tårarna trillar oavsett om jag är där eller inte. Det finns mycket att gråta över, men det går ju inte att gråta hela tiden. Då är det gott att veta att någon aldrig slutar gråta.

onsdag 24 oktober 2012

En färgrik oktoberlördag

Jag övar på att vara skåning. Härom lördagen övade jag i Skanör-Falsterbo. Det var en fantastisk oktoberdag, med strålande sol och hög klarblå himmel. Det blåste rejält, så det kändes skönt med mössa i motvinden. Men på stranden, med vinden i ryggen, var det varmt. Naturens färger var vackra. Det blågrågröna havet med sjögräset i vågorna, den beigegula stranden, de brunsvarta vissna skräpporna (eller vad det nu var för ört som stod kvar på stranden som bruna, lurviga spröt), det vitgröngula gräset, alla vresrosorna med fortfarande djupgröna blad och röda nyponprickar i de sticksiga buskagen. Och till det de färgglada badhytterna.

onsdag 3 oktober 2012

En annan bra Almodóvar-film

Nu har jag sett en till bra Almodóvar-film som jag inte sett förut. Köttets lustar heter den och jag har skrivit om den här.

söndag 23 september 2012

Två bra Almodóvar-filmer

Och igår såg jag två bra Almodóvar-filmer som jag skrivit om på Juno film - Tala med henne och Kika.

lördag 22 september 2012

En annan film

Jag fortsätter med lite mer filmbloggande. Läs här vad jag tycker om The future av Miranda July.

tisdag 18 september 2012

En mycket absurd film

Idag länkar jag till Juno film, där jag skrivit om Den siste mammuten.

fredag 7 september 2012

Jo, det var en annan sak...

... jag skulle skriva, men så kom fest i varda'n-bilden emellan.
Jag tar lite bloggpaus ett tag. Kan inte säga hur länge. Men jag återkommer.

Allt gott!

Fest i varda'n

Har jag skrivit om det fantastiska uttrycket "fest i varda'n" förut? Jag minns faktiskt inte. Och det spelar kanske inte så stor roll eftersom det är så väldigt bra. Det var lille G som då kanske var fem år och som sa till sina föräldrar en alldeles vanlig vardagskväll om hösten: Mamma, pappa, vi kan väl ha fest i varda'n!? Det som han då åsyftade var en skål med glass toppad med strössel och chokladsås. Jag tänker snarare på ett glas bubbel och något salt och gott att tugga på till det. Som på bilden från i somras, när maken hade tillverkat fantastiskt tilltugg av det som fanns i kylskåpet på landet.

söndag 26 augusti 2012

Artipelag

Främsta anledningen till ett besök på Artipelag är nog själva platsen, och det fantastiska huset som smälter in bland träden och berghällarna som om det alltid har funnits där. Konstutställningarna behöver kanske några år på sig för att växa in i de mycket stora lokalerna.

Men åk dit ändå. Titta på Candida Höfers fantastiska fotografier från flera decennier, bl a Borgarna i Calais av Auguste Rodain som hon har fotograferat på olika platser runt om i världen. Skulpturgruppen finns i en mängd länder och dess placering gör att betraktaren ser dem på olika sätt. Eller hennes många fotografier från olika djurparker. Att titta på dem är som att gå på zoo. Samma känsla av sorg och smärta över de instängda vilda djuren infinner sig. (Jag återkommer med ett inlägg om huvudutställningen Platsens själ.)


Här ovan syns en del av sedumtaket och en som är på väg att hoppa ner på spången som leder till båtbryggan. Ska du åka till Artipelag rekommenderar jag verkligen båt. Det är fint att komma dit sjövägen, och båtresan från stan är varierande och vacker.

onsdag 22 augusti 2012

Ett oväntat bord

Det regnar mycket i Jönköping dessa dagar. När jag tar en kvällspromenad måste jag skyla för regnet under taket till Högskolan för lärande och kommunikation. Då hittar jag ett oväntat bord. Det är stort och fullt av Lena Cronqvists mini-skulpturer. Små flickor med flätor och hästsvans gör grimaser i regnet. Vilket fint sällskap!

Jag har bloggat om större Lena Cronqvist-skulpturer tidigare, här och här. Flickorna som hoppar hopprep står numera på taket till Sven-Harrys konstmuseum, och har ibland sällskap av livs levande flickor.

onsdag 15 augusti 2012

Liljorna på ängen

På Gunillabergs äng har Tage Andersen planterat tusentals liljor. När jag var där för ett par veckor sedan hade de precis börjat blomma. Det var en märklig känsla att vandra runt bland de stora liljorna, som finns i blomsteraffärer, och samtidigt se den alldeles vanliga ängen med dess mängd av oansenliga gräs och örter. Jag vet inte om jag tycker det är vackert, men spännande är det. Det blir som kullerbytta i hjärnan när liljorna som inte alls hör hemma i den småländska floran plötsligt finns där, helt i samklang med naturen.

tisdag 14 augusti 2012

Den lilla flickan som var jag

För tillfället tänker jag en del på åren som går. Ibland känns det bra, ibland känns det svårt att förstå. Då tittar jag på den lilla flickan som var jag, och säger "dä". Hon hjälper mig att förstå. För ett tag sedan fick jag en inbjudan till ett 50-årskalas, med ett foto på en annan liten flicka. Där stod:

Så dumt och meningslöst men ändå mänskligt, att bli avundsjuk på den lilla solstråle man en gång var.

I blåbärsskogen

Nu har getramsen på stora stenen blommat över och under den mognar blåbär och lingon. När jag står och tvättar händerna efter trädgårdsarbetet ser jag bären i närbild. Det är som om jag vore i Elsa Beskows värld. Här skulle Putte i blåbärskogen kunna dyka upp när som helst.

onsdag 8 augusti 2012

Vit sötväppling

Medan regnskurarna avlöser varandra tar jag en lite kvällspromenad. I ett av stadens områden finns en avspärrad rivningstomt mellan de nybyggda husen. Där växer renfana, rödklöver, harklöver, någon sorts skräppa eller syra och så vit sötväppling. Just sötväpplingen har följt mig denna sommar, ända sedan semesterns första dag när jag var på Öland. Jag menar att jag har noterat dem i otaliga dikesrenar och vägkanter under sommarens cyklingar. Men de som jag ser idag är otroligt stora. Spännande att de växer upp på en tomt där ett hus tidigare stått och som nu väntar på att bebyggas på nytt. Så är det ju ofta med växters frön. De ligger i jorden i åratal, kanske hundratals år (inget bäst före-datum på de fröna) och när betingelserna är de rätta gror och spirar de. Dagens sötväppling var upp emot ett par meter, och alldeles vit. Mycket stilig!

fredag 3 augusti 2012

Mitt emellan Köpenhamn och Stockholm...

... säger Tage Andersen att hans Gunillaberg ligger. Det ligger också mitt emellan naturen och kulturen. Mitt emellan människorna och djuren. Mitt emellan skogen och hagen. Mitt emellan blommorna och rosten. Mitt emellan levande och döda.
Åker du någon gång med bil på vägen mellan Jönköping och Ulricehamn, är det bara att svänga av från stora vägen några kilometer - och du finner en förtrollad plats mitt i de småländska skogarna. Men jag rekommenderar ändå att du tar bussen från Jönköping, eller Borås, kliver av vid Bottnaryd Industrigatan, går genom industriområdet tillbaka mot stora vägen och under den samma, följer den slingriga grusvägen förbi reningsverket och smultronställena. Sedan är det bara att följa skyltarna mot Gunillaberg, och när du efter 20 minuters promenad kommer dit är det som om en annan värld dyker upp bakom kohagarna och grishägnen.
Du kommer att ha några fina timmar framför dig när du kan njuta av platsen, naturen och konsten. Och fördelen med att ta bussen är att du kan dricka ett glas vin tillsammans med Tage Andersen i orangeriet. Här finns fler bilder från Gunillaberg.

När blicken själv får välja

Den här bilden tog jag för några år sedan på Barnhusbron i Stockholm. Jag tycker mycket om den, och den har tidigare varit vinjettbild för bloggen. Nu använder jag den för att bearbeta det faktum att Stockholm snart inte är min hemstad längre. Och för att fundera kring det där med utsikter och vidsträckta vyer.

Jag tycker om när blicken får vila på något som är långt borta. Alldeles för mycket tid i livet går åt till att stirra på det som finns nära, som datorskärmar, boksidor, tidningar, uppsatser och paddans fantastiska bildskärm. När jag lyfter blicken vill jag se långt och fritt. Därför är jag glad över arbetsplatser med vid utsikt. Vyerna från min f d arbetsplats i Stockholm eller min nuvarande i Jönköping tycker jag om. Men också utsikten från mitt stockholmshem. Tur är att en ny vidsträckt vy väntar på mig i Malmö.

tisdag 31 juli 2012

En åskvädersdag

Medan vädret under en halvtimme växlar från solsken till mörka moln med hagel och åska, solsken igen och sedan nya mullranden och blixtar, sitter jag och planerar höstens resor mellan Stockholm, Jönköping och Malmö. Jag har försatt mig i en situation i livet där mitt arbete finns på en plats, medan min huvudsakliga bostadsort och mitt hem finns på en annan. Under hösten kommer jag och maken att flytta och det innebär att de tre städerna ovan alla spelar en viktig roll för mig just nu. Lite rörigt är det allt. Och medan vädret växlar försöker jag sortera tankarna. Inte bara det rent praktiska som följer med resandet och flerdubbelt boende, utan också de känslor som av nödvändighet är förknippade med förändringar. Vad är det jag lämnar? Vad möts jag av istället? Vad kommer jag att sakna? Och vad kommer jag inte att sakna?

måndag 30 juli 2012

Pehr Osbeck

Detta är Hasslövs kyrka. Här var Pehr Osbeck kyrkoherde i nästan 50 år, fram till 1805 när han dog. Pehr Osbeck var föruom präst också en av Linnés lärljungar. Han var skeppskaplan på resan till Ostindien 1750-52 och naturintresset behöll han hela livet. Han gjorde bl a inventeringar av växt- och djurlivet i sydvästra Halland, där Hasslöv ligger. På den tiden fanns både svart och vit stork samt blåkråka i trakten. Nu för tiden vet jag att där finns gott om rödstjärtar och lärkor där, och korpar upp över Hallandsåsen. Men svart stork och blåkråka kan jag bara drömma om. (Klicka på bilden nedan och läs mer om mannen som förenade teologi och naturvetenskap.)


Hyllning till Karen Blixen, 2012

En annan bukett, ett annat år finns här.

fredag 27 juli 2012

Min allra största längtan

Kanske är det detta jag längtat efter allra mest. Att sitta ute mitt i natten och inte frysa. Att sitta ute mitt i natten och inte vilja gå in. Att sitta ute mitt i natten och veta att jag är ledig imorgon också. Att sitta ute mitt i natten och tänka att det nog är lite kallt egentligen och vinden blåser ju ändå i trädtopparna och egentligen är det läggdags för längesen, men jag går inte in. Jag sitter ute mitt i natten och fryser inte.

onsdag 25 juli 2012

Se mig!


Bilden ovan är hämtad från årets sommarutställning på Säfstaholms slott, Se mig! Det är konstnären Brita af Klercker (1906-2001) som en gång målade av sina föräldrar i trädgården. Det ser fridfullt och skönt ut där de sitter, i halvskuggan tror jag. Målningen är stor och färgerna klara.

Hela utställningen är uppbyggd kring porträtt utförda i olika tekniker och av många olika svenska konstnärer från det senaste seklet. På porträtten finns både små barn och riktigt gamla människor. Och alla åldrar där emellan. Åk till Vingåker och se den! Vandra runt bland porträtten och fundera över vad det är som gör ett porträtt till ett bra porträtt. Är det den yttre likheten eller försöken att gestalta något som ryms där bakom, en del av människans inre?

fredag 6 juli 2012

Kyrkklockorna vid Lerbo kyrka

I trakten kring Lerbo kyrka är landskapet kullrigt. På en gräsbevuxen sluttning betar fåren och på den smala vägen mellan åkrarna står den varma juliluften stilla. I den svalkande skuggan på kyrkogårdens möts vi av en vänlig vaktmästare som gärna visar kyrkklockorna i det magnifika tornet. Att klocktornet vid Lerbo kyrka ser ut som ett försvarstorn är ingen tillfällighet, arkitekten som ritade tornet var nämligen överstelöjtnant Hoppe. Inuti finns kyrkklockorna, den till vänster på bilden är äldst och från 1200-talet och den till höger är störst, väger ett ton, och tillverkades 1501. Ytterligare en klocka ryms i det vida, runda och ganska unika tornet. Många gånger har deras klang ljudit i det vackra landskapet. Och de fortsätter troligen klinga och klanga evinnerligen.

måndag 2 juli 2012

Erland Cullberg på Vida museum

I april i år dog konstnären Erland Cullberg. Och i dagarna öppnade Vida museum sin hyllningsutställning. När maken och jag kommer in i norra flygelns katedral-lika rum är vi alldeles ensamma. Det är tyst och ljuset kommer från takfönstren. Runt om oss flödar det av färg och form. Och ansikten. Människor ensamma och tillsammans. Ibland tre, någon gång två. Kraftfulla färger och linjer. Massor av rörelse och energi. Ibland otäcka ansikten, men oftare vänliga. Jag vet inte riktigt vad jag ser, men jag vet att jag blir berörd. Av stillheten i rummet och kraften i tavlorna. Antar att det går att se mycket i konstverken. Antar att det är lätt att tolka in den psykiska sjukdom som Erland Cullberg led av under en stor del av sitt liv. Men det är också lätt att se det friska och livsbejakande. Det som talar direkt till barnet, och människan, i mig.

fredag 29 juni 2012

Semester i antågande

Nu är det semester i antågande och bloggandet blir troligen ännu mer sporadiskt än det har varit den senaste tiden. Men en vet aldrig!

Allt gott i sommaren, kära du!

tisdag 26 juni 2012

Vad lär vi av historien?

Den senaste tiden har jag läst några böcker om Sverige under och efter andra världskriget. De är sinsemellan olika, men bidrar var och en på sitt sätt till att öka mina historiska kunskaper. Vad var det som hände? Vad kan vi lära oss av det som hände, så att inte samma misstag upprepas igen? Att vi stänger vårt lands dörrar för dem som flyr från omänskliga omständigheter. Att vi inte ger plats åt de mest utsatta människorna, de som har förlorat sitt hopp och tvingats ge sig ut på flykt.

Först läste jag Och i Wienerwald finns träden kvar, om den unge Otto som kommer ensam till Sverige som 13-åring. Föräldrarna ser en möjlighet att rädda sin son och skickar honom till Sverige. Själva blir de kvar i Wien, och när de inte längre är kvar där är det inte till Sverige de kommer utan till ett av nazisternas koncentrationsläger. Hela tiden skriver de brev till sin son och försöker hålla hans, och sitt eget, mod uppe: Snart ska vi ses igen. Allt kommer att bli bra. Med historiens facit i hand är det en mycket tragisk läsning. Elisabeth Åsbrink har gjort ett gediget journalistiskt arbete och här finns mycket fakta från historiska dokument. Varför Ottos föräldrar aldrig fick återförenas med sin son är obegripligt i efterhand. (Läs också vad Elin skrivit om boken.)

Senare läste jag Göran Rosenbergs bok om sin pappa som kom till Sverige efter vistelsen i ett av hitlertidens koncentrationsläger, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Inte heller för dem som faktiskt fick komma till Sverige tycks det svenska samhället ha varit särskilt välkomnande. De fasansfulla erfarenheter som alla människor som blivit utsatta för krig, förtryck och förintelse bär med sig var inget som fick plats i vårt land under efterkrigstiden. (Läs vad Maria skrivit om boken.) Ett citat från boken beskriver detta tydligt:
Jag tror att steget från överlevnad till fortlevnad kräver denna till synes paradoxala förening av individuell bortträngning och kollektiv erinring. Ni kan bara blicka framåt om världen blickar tillbaka och erinrar sig varifrån ni kommer och ser spåren som ni för vidare och förstår varför ni lever ändå.
Nyss har jag läst klart Annika Thors roman Om inte nu så när. Även här finns många historiskt fakta om Sveriges agerande under andra världskriget och vad de beslut som då fattades gör med personerna som romanen kretsar kring. Under läsningen tänker jag upprepade gånger hur lite som behövs för att göra en medmänniskas liv mer mänskligt. Och hur makt kan utövas genom byråkratiskt krångel.

Alla tre böckerna är angelägen läsning. Vad lär vi av historien?

fredag 22 juni 2012

Dunkehallaån



En fantastisk promenad genom Stadsparken och upp för branten, förbi Mariebovallen och genom villaområdena, för att sedan följa Dunkehallaåns fall från Prostkvarnsdammen och ner mot Vättern. Massor av forsande brunt vatten och här och där en liten damm med lugnvatten, sel. Längs ån är växtkraften enorm. Vi vandrar under slideört och mellan pestskråpens blad, som i ett djungellandskap. Mycket blomster i midsommartid och öronbedövande brus av forsande vatten. Såsmåningom kommer vi ner till Vätterstranden efter en mäktig och upplevelserik försommarkvällspromenad. Rekommenderas!


tisdag 19 juni 2012

En berlinpärla


Längtar du efter storstadssemester men vill samtidigt ha lite lugn och ro? Då är det perfekta stället att bo på i storstaden Berlin Hotel Fridenau, i stadsdelen med samma namn. Med S-bahn tar det tio minuter från Friedrischstraße och sedan några minuters vacker promenad på de gröna gatorna.


Hotellet är litet och familjärt och kallas även Das Literaturhotel. När jag var där första gången i december 2010 var det författarafton med Christa Wolf i Biedermeiersalongen. Om jag hade varit lite modigare hade jag bett om autograf. Nu är det för sent, Christa Wolf dog i december i fjol. När jag var där för drygt en vecka sedan var det frukost i trädgården som gällde. Och koltrastsång tidigt om morgnarna.

söndag 17 juni 2012

Lärkorna över Tempelhof

Förra veckan tillbringade jag några somriga dagar i Berlin tillsammans med min familj. En av dagarna promenerade vi på den f d flygplatsen Tempelhof som håller på att förvandlas till en gigantisk park. De kilometerlånga landningsbanorna passar bra för träningscyklister och rullskridskoåkare. För oss som gillar att flanera i långsammare takt är ängarnas artrikedom och fågelliv mer inspirerande. Tänk att mitt i den stora staden Berlin både få höra och se lärkorna drilla över fälten!


Den övergivna nöjesparken


Det hade kunnat vara titeln på en barnbok full av bilder på övervuxna karusellhästar och fallfärdiga bergochdalbanor. Men det är alldeles "på verkligheten", som mina barn sa när de var små. Spreepark ligger i sydöstra Berlin, nära floden Spree och S-bahnestationen Plänterwald. Det var en fullt fungerande nöjespark fram till 2001, även om förfallet långsamt började redan när muren föll 1989. Fram tills nyligen sedan var detta förbjuden mark. Men förra veckan när sonen lotsade mig och resten av familjen hit i tron om att vi bara skulle kunna kika genom gallret, visade det sig att några entusiaster öppnat upp parken och oljat upp det gamla lilleputt-tåget. För en billig penning fick vi en fantastisk åktur runt hela den stora parken. Att bara drygt ett decennium har förflutit sedan människor roade sig här är svårt att förstå. Naturen har tagit över det som en gång var åkattraktioner och glasskiosker, och det hela liknar mest en veritabel djungel. Ett spännande och annorlunda utflyktsmål i Berlin.

(Klicka på bilderna så de blir större och syns bättre.)

torsdag 14 juni 2012

Om konsten att titta på konst

Jag har tillbringat några inspirerande dagar i Köpenhamn, på den 21:a Nordiska kongressen i gerontologi. En av föreläsarna, Michael Bird, berättade om en studie i samarbete med National Gallery i Canberra, Australien, där personer med demens fick samtal om konst tillsammans med konstpedagoger. Deltagarna blev mycket engagerade och en man med stora svårigheter att tala (och som tidigare hade varit lärare i konst) kunde plötsligt beskriva ett konstverks komposition och konstnärens bakomliggande intentioner. Han pratade om detta i flera minuter.

Konstvisningarna uppskattades av deltagarna som var mycket engagerade och kände sig intelligenta, men hade knappast några kvarstående effekter. Trots detta upplevdes de som mycket meningsfulla av både deltagare, vårdgivare och konstpedagoger. En vårdgivare konstaterade att "du gör det för stunden". Och konstpedagogerna lärde sig att fokusera på upplevelsen och att inte vara så inriktade på fakta när de visar konst.

Se där - vi lär av varandra.

tisdag 12 juni 2012

En liten paus

En liten paus vid detta vatten i Köpenhamn just nu. Återkommer snart med några berlinupplevelser från förra veckan. Tills dess - allt gott, kära läsare.

söndag 3 juni 2012

En mulen försommarkväll

Mycket regn, kyla och mulna kvällar har det varit den senaste tiden. Men det hör liksom försommaren till att frysa lite på kvällpromenaden bland blommande syréner och fågelkvitter.

måndag 28 maj 2012

Modevisning

I lördags fick jag och många andra uppleva en modevisning med kläder designade av textileleverna vid Åsa folkhögskola. Det hela gick av stapeln utomhus, under redan utblommade äppelträd och med nyklippt gräsmatta som catwalk. Efteråt fångade jag en av de kreativa eleverna, som både designat och sytt kläderna.

fredag 25 maj 2012

Kapad kropp

Just nu pågår fotoutställningen Kapad kropp utanför Högalidskyrkan i Stockholm. Om du har ett behov av en dos livsglädje är det bara att gå uppför backen till kyrkan med de två tornen. Och där under stora, snart blommande, kastanjer finner du Elisabeth Ohlsson Wallins fotografier. Det är en vacker och djupt mänsklig utställning om livets förluster och dess glädje. Livstillfredsställelsen hos de människor som av olika skäl fått delar av sin kropp amputerad går inte att ta miste på. En äldre kvinna som tvingats lära sig gå nytt med sin benprotes tycker att det är tur att hon har en stor trädgård att träna i. Och mannen på bilden nedan kan använda sin fot på ett mycket praktiskt sätt...

På bilden nedan ses Gloria Owusu:
Jag fick skelettcancer för fyra år sedan. Förutom att ta bort ena benet så opererade de också bort min ena äggstock. Den hade tagit stryk av behandlingen. Läkarna sa att jag bara hade tre procents chans att bli gravid.

söndag 20 maj 2012

Rödblära och styvmorsviol

En vacker vår- eller försommarpromenad på Djurgården i morse blev en botanisk och ornitologisk exkursion. Förutom att lyssna på näktergalarna som gol i lundarna så betittade vi hägrarna i isbladskärret som boade. För en häger är det ingenting att flyga till de stora nackaskogarna tvärs över inloppet till Stockholm för att hämta ett par pinnar till sitt bo. Snygga är de också när de flyger iväg med långsamma vingrörelser och benen utsträckta som en tåspetsdansös, fast rakt bakom kroppen. Delar av blomsterprakten syns på bilderna, men det fanns även gott om förgätmigej, ängsbräsma och mandelblom, som är en av mina favoriter. Och många, många andra.