måndag 29 november 2010

Dagens bästa

Ibland när vi sitter mitt emot varandra vid köksbordet frågar maken eller jag (oftast maken) vad har varit bäst idag? Vissa dagar är det svårt att svara. Det har mest varit jämngrått eller grötlunk eller något annat mindre särskiljande ord. Andra dagar är det nästan svårt att välja vad som varit bäst eller intressantast eller mest lärorikt eller minnesvärt. Så var det i lördags.

Dagen, som var lite illa planerad av mig, började med ett besök i konsthallen i Marabouparken i Sundbyberg. Ett mycket fint ställe, men tyvärr var konsthallen stängd för omhängning. Istället fick jag kaffe och nybakad bulle i Café Parkliv, vilket faktiskt visade sig vara dagens första bästa. Dagens andra bästa inträffade i Duvbos gamla villakvarter, nära Duvbos kyrka - en rätt förfärlig skapelse i någon slags nygotisk stil. I tallen precis vid kyrkan satt inte mindre än tre nötskrikor och skrek. Himla fina var de i sina alldeles speciella fjäderskrudar. Dagens tredje bästa var en film, som jag skrivit om här - Män som simmar.

fredag 26 november 2010

Oväntat besök

Plötsligt händer det! Utanför mitt fönster på jobbet, fem trappor upp, ser jag människor. Det hör inte till vanligheterna, ska jag säga. De står i sin krankorg, i snögloppet (detta var för ungefär en vecka sedan). Då tänker jag - att det är skönt att slippa arbeta utomhus en snögloppig novemberdag. Då tänker jag - att det är ganska kul att sitta bakom ett skrivbord, på ett sjukhus, fem trappor upp och se människor utanför fönstret.

torsdag 25 november 2010

"Fortfarande Alice"

Det är inte många böcker som får mig att gråta - men när jag läser Fortfarande Alice av Lisa Genova gråter jag flera gånger. Det är en sorglig historia. Alice Howland är gift, har tre vuxna barn och är professor i lingvistik. Och hon drabbas av Alzheimers sjukdom när hon är bara 50 år. Vi får följa henne under den förtvivlade tiden innan diagnosen. Är det stress eller klimakteriet som får henne att glömma? Eller är hon deprimerad? Både Alice och hennes make hoppas förstås på en annan förklaring till hennes oförklarliga glömska. Hon kommer inte på vissa specifika ord, som hon vet att hon brukar använda, och en dag när hon är ute och joggar i närområdet vet hon plötsligt inte var hon befinner sig.

Men Alice förstår att något är helt fel. Hon förbannar sin sjukdom, men försöker samtidigt att anpassa sig till den. Hon drivs av en längtan att få träffa andra människor med samma problem och har kraft nog att starta en stödgrupp. Hon talar på en Alzheimer-konferens och säger att den som är hon är så mycket mer än hjärnans nervceller som sakta förtvinar. Hon berättar hur det känns att inte komma ihåg gårdagen, även om det var en fin dag med mycket glädje. Men, menar Alice, en god dag har sitt alldeles egna värde även om hon inte minns den nästa dag.

Gradvis blir Alice sämre. Hon känner hon inte igen sina döttrar och hon vet inte att de små barnen är hennes barnbarn. Men, tack vare de människor som finns runt omkring henne, är hennes dagar ändå fulla av glädje och aktivitet. Fortfarande Alice är inte bara läsvärd för att den skildrar vår vanligaste demenssjukdom (Alzheimers sjukdom) från den sjukes perspektiv, den ger också läsaren perspektiv på sitt eget liv.

tisdag 23 november 2010

Sveriges största massgrav

Trots att jag promenerat på Norra kyrkogården i Lund många gånger har jag aldrig sett den - Sveriges största massgrav. Mellan 1935 och 1965 begravdes femhundra människor där, utan ett enda namn på minnesstenen. Det de hade gemensamt var att de levde sitt liv på Vipeholmsanstalten. Massgraven vittnar om en annan tid, med en annan syn på människor med funktionshinder. Eller utvecklingsstörda. Eller sinnesslöa, som man sa då, på den tiden. Inskriptionen på stenen är  Hur stormig var inte resan. Hur skön är inte hamnen (osäkert om citatet är helt rätt, men innebörden är just denna). Dessa människor var inga som man räknade med när de levde. Och de räknades inte heller som döda.


När jag promenerade på Norra kyrkogården i Lund i slutet av oktober såg jag som sagt aldrig de "sinnesslöa idioternas" massgrav. Istället fick jag syn på den här Mariastatyn på en gravsten. Det är en ganska liten staty, ungefär en halvmeter hög. En liten staty på en för mig okänd människas grav. Men så fin. Nu får hon ge de femhundra okända ett ansikte.

fredag 19 november 2010

Lika och olika


Foto: Arne Hycken

På bilden ovan hämtad från Medis5 läser Ordet är fritt, dvs Fredrik Orrgård, Anna-Carin Ericsson och Anders Wieslander, publikens dikter under seminariedagen "Möt mig nu som den jag är" i Högalidskyrkan. Och Hans Lundquist spelar gitarr. Här finns dikterna inlästa av Fredrik, Anna-Carin och Anders. Alla är värda att lyssnas på och berättar på olika sätt om "Möt mig nu som den jag är-dagen". Missa inte dikt nummer 10 - Lika och olika.

torsdag 18 november 2010

Bandyträning på Zinken

De gled fram så snyggt och snabbt över isen, de blåa och de röda bandyspelarna. Ljuden av skridskoskären och klubborna mot sargen hördes hela Krukmakargatans backe upp. Strålkastarnas blåvita ljus lyste över nejden och den svartklädda målvakten plockade boll efter boll med händerna. Visserligen hade han sina stora bandybollfångarhandskar på sig, men hur sjutton kunde han se dem. De små, hårda bollarna som med blixtens hastighet for mot målet?

onsdag 17 november 2010

Det kom ett mms...

Hälsningar från ett vintrigt Wik.
Amaryllisen har redan börjat blomma. Kram!

... och jag blev glad.

måndag 15 november 2010

Tjugesta skans


Oj, vilken stor längtan efter sommarskog den här bilden skapade. Och just idag, när det har regnat och regnat och regnat i Stockholm, och aldrig blivit riktigt ljust. Svårt att vara på gott humör och energisk en regnig dag i november. Tur att det finns andra dagar på ett år, att drömma om.
Det här var i juli och jag provgick mina nya vandringskängor dit pilen pekar, dvs upp till Tjugesta skans som är resterna av en fornborg från järnåldern, skulle jag tro. Det var solsken och insektssurr och alldeles för varmt med dubbla strumpor i kängorna. Och blöt om fötterna, det blev jag bara inifrån.

söndag 7 november 2010

Kantarellklirr i barndomens skog

När novembersolens bleka eftermiddagsstrålar lyste på tallstammarna gick maken och jag en liten promenad i min barndoms skog. Vi klev över vitmossan och stenarna, tallbarren och de frostiga löven. Tills vi plötsligt fann de allra sista (?) höstkantarellerna i den vackra stjärnmossan. De var frusna och fick försiktigt dras upp ur mossan. Det klirrade lite fint när vi släppte ner dem i makens gröna mössa, som fick tjäna som svampkorg.

 

lördag 6 november 2010

Somewhere (men inte här)

Idag bloggar jag någon annanstans. Somewhere.

måndag 1 november 2010

Alice Neel på Moderna i Malmö

Alice Neels porträtt är inte insmickrande. Hon försökte fånga människan hon porträtterade, oavsett om det var en avlägsen bekant, en nära vän eller henne själv. Ibland vill man inte se på porträtten, människan bakom är alltför blottad och de känslor som inte är vackra syns alltför tydligt. Ibland kan man känna igen sig eller någon i närheten. Det är mycket färg och uttryck. Kanske lite tröttsamt också, men samtidigt intressant och inspirerande. Moderna museet i Malmö är dessutom alldeles lagom stort. När man har gått igenom hela museet gör det inte ont i fötterna.

Utställningen "Målade sanningar" pågår till 2 januari 2011. Den är värd ett besök. Det är tartletterna i caféet, bakade av Patisserie David, också.

Uppdatering 15/11: Fin recension av utställningen i SvD i fredags - Neel siktar mot själen.