torsdag 31 december 2009

Borttappade

Mellan träden vid Kristinehovs malmgård har någon spänt upp ett klädstreck. Där hänger de, alla borttappade och kvarglömda vantar och mössor. De är stelfrusna av kylan och lite lätt pudrade av snön. Till och med en raggsocka hänger där. Undrar vem som tappat bort sin socka mitt i vintern? Det ser fint och lite oväntat ut med de udda plaggen som hänger där. Som om de plötsligt fått en ny funktion och inte längre är bara borttappade persedlar.

tisdag 29 december 2009

"Gå med dig"

Lars H Gustafssons bok Gå med dig - om glädjen i att vara medmänniska är liten till formatet men stor till innehållet. Den är enkelt och personligt skriven och berör både vardagsmöten och livsavgörande händelser. Jag tycker bäst om den när han skriver om möten med barn, både sina egna och dem som han har träffat under sina många år som barnläkare. När Lars H Gustafsson delger oss sin upprördhet över dagens "moderna" uppfostringsmetoder baserade på inlärningspsykologiska teorier är han särskilt bra. Jag känner igen hans tankegångar från boken Barnapappa som jag läste när mina barn var små. Kortfattat skulle man kunna summera det: "Barn är kompetenta och fullvärdiga människor, bara lite mindre än vi vuxna. Deras värde är lika stort som vårt men deras ansvar är betydligt mindre." När jag söker utgivningsår för Barnapappa (1991) upptäcker jag att författaren har en blogg som verkar uppdaterad. Den lägger jag genast till bland mina favoriter.

måndag 28 december 2009

Julafton för fyra dagar sedan (nu med nya bilder)

Min svägerska dukade matbordet på julafton extra vackert.



Höstsonaten

Så är julen slut för denna gång. Maken och jag begav oss igår till Dramaten för att se Marie Göranzon och Maria Bonnevie i Höstsonaten. Minns när den kom som film med Ingrid Bergman och Liv Ullman. Källorna på nätet säger att det var 1978. Det är många år sedan. Jag såg den som ung och mina sympatier fanns helt och hållet hos dottern Eva (spelad av Liv respektive Maria). Nu är jag mer kluven och känner med den självupptagna modern Charlotte också. Marie Göranzon är fenomenal i både de stora och de små uttrycken. Det känns inte som om hon spelar teater. Hon bara är. Precis lika självklar när hon med rappa repliker berättar om sin nyinköpta kappa som när hon utan ord tar emot dotterns hatfulla beskrivning av sin barndoms mamma. En fin intervju med Marie Göranzon, som börjar med ett kort klipp från föreställningen, finns här. Ingemar Bergmans manus är fullt av stora ord och känslor. Det skulle vara roligt att läsa manuset till pjäsen/filmen i tryck, men jag tror inte att det finns utgivet. Några av de frågor jag lämnar föreställningen med skulle kunna formuleras så här: Kan någon äga sanningen? Går det att förlåta en människa som gjort illa? Vad är nåd?

söndag 27 december 2009

Mitt Södertälje

Den 23:e december på kvällen stod jag och maken och sonen vid torget i Södertälje och väntade på bussen ut till julfirandet på landet. Det var massor av snö och nästan omöjligt att ta sig fram på trottoarerna. Även träden hade snö på sig och stod där vackra på kyrkogården. Jag kände mig hemma och ändå inte. Så där som det kan vara när man är på en välkänd plats, där man tillbringat många år av sitt liv, men som inte är lika välkänd längre. Det var i alla fall fint att stå där några minuter och blicka ut över S:ta Ragnhilds kyrka. Helgonet Ragnhild levde på 1100-talet och enligt legenden företog hon, liksom den heliga Birgitta, pilgrimsfärder till Rom och Jerusalem. Hon är ett passande skyddshelgen för en stad som Södertälje där många av invånarna kommer från länder öster om Medelhavet eller har föräldrar som gör det.

onsdag 23 december 2009

tisdag 22 december 2009

Vackert vinterljus

Utsikten från mitt arbetsrum tidigare idag.

lördag 19 december 2009

"Det var inte mitt fel"

Jag har precis läst ut Ann Heberleins bok Det var inte mitt fel och befinner mig i en inre dialog med författaren. Jag håller inte med om allt hon skriver, men jag inspireras av att hon tar mig på allvar. Boken handlar bl a om hur lätt vi blir kränkta, vad en kränkning egentligen är, varför vi har så svårt att klandra och kritisera människor som gör sådant vi inte tycker är bra, vad som är meningen med att förlåta och om vår frihet och vårt ansvar som medmänniskor. Det är moral och etik på ett praktiskt konkret sätt. Mycket inspirerande och vederkvickande. Författaren vill verkligen att jag ska tänka efter. När blir jag kränkt och varför? Hur förlåter jag och varför? Hur använder jag den frihet och det ansvar jag är som medmänniska har att förvalta? Stora och svåra frågor att fundera över.

Om du inte läst boken kan du läsa Ann Heberleins åtta råd, som närmast kan beskrivas som en "kortversion". Visst ger det en hel del att fundera över.

Det kommer ett julkort

Julkorten ramlar in. Jag blir glad. Att de tänker på mig. Alla de som skickar julkorten. (Jo, jag har skrivit några själv också.) På ett av julkorten som kommer står det inte bara God Jul och Gott Nytt År, utan avsändaren har också skrivit: Vilken härlig fest ni ordnade i somras. Och jag, som inte gillar snö, drömmer mig genast tillbaka till en ljum augustikväll på landet.

fredag 18 december 2009

Stad av ljus

Idag är jag stolt över en ung släkting som kommit på idén att bekläda Vasaparkens gatlyktor med gigantiska lampskärmar. Tyvärr har jag inte sett dem i verkligheten, men det ser fint ut på bild. Jag skulle vilja uppleva känslan av att vandra under lamporna i det snöiga vintermörkret. Projektet är en del av Julstad Göteborg. Och här finns fler bilder. Och här.

måndag 14 december 2009

Tips för morgontidiga

Centralbadet öppnar klockan sex på vardagar. Jag brukar gå dit tidigt på morgonen. Redan när jag viker av från den folktomma Drottninggatan (det är en helt annan stämning på Drottninggatans affärsstråk tidiga morgnar) och går in i Centralbadets park, så sänker sig lugnet över mig. I den vackra jugendbyggnaden är det mörkt och tyst. Jag är ensam i omklädningsrummet och duscharna. I bassängen är jag också alldeles ensam, åtminstone i några minuter. Sedan kommer några andra och som mest är vi fem personer som simmar. Alla är tysta och måna om att inte störa varandra. Efter en halvtimmes simning är jag redo att gå ut i den mörka och kalla vinterdagen. Nu är det fler människor på Drottninggatan. Tempot är snabbare. Dagen börjar...

söndag 13 december 2009

Eva och Adam

Finns just nu att beskåda på Kulturen i Lund.

tisdag 8 december 2009

"Nasty old people"

Det som är mest spännande med filmen Nasty old people är kanske hur den tillkommit och spridits. Hanna Sköld tog ett personligt banklån för att kunna spela in sitt filmmanus och när filmen väl var klar hade den först premiär på pirate bay. Sedan mitten av oktober är den nedladdad mellan 40 och 50 tusen gånger och entusiastiska filmälskare har skrivit undertexter på många olika språk. Nu pågår en "liveturné" med några få speldagar på varje plats. Efter nyår bär det av till Tyskland och Ukraina, men än så länge är det Sverige som gäller. I helgen och igår spelades filmen på Bio Rio och då var Hanna Sköld och hennes regiassistent där och presenterade sitt projekt. Jag och dottern var också där och såg filmen.

Nasty old people handlar om Mette som har varit nynazist sedan hon var tretton. Nu är hon nitton och jobbar i hemtjänsten. Hon går hem till arga tanten, rädda Märta, Mr W och den livströtte gamle mannen i rullstol och hjälper dem med allehanda ting. Ibland med gott resultat och ibland med mindre gott. Ibland är hon inte speciellt trevlig mot de gamla och ibland är inte de så trevliga mot henne. Men tillsammans med dem upptäcker Mette andra värden i livet än de hon har tillsammans med gänget nynazister. Det är inga omvälvande möten, utan ganska vardagligt och samtidigt lite skruvat. Mellan filmens delar finns animerade kommentarer, där bakgården där gamlingarna bor är som en adventskalender och de själva en sorts pappersdockor som tittar ut genom fönstrens luckor. Ibland funkar det och ibland funkar det inte.

söndag 6 december 2009

De sju dödssynderna

Jag tror inte att jag kommer att läsa Patricia Tudor-Sandahls bok Den fjärde åldern, men när jag läste om den i tidningen fann jag något dom intresserade mig. Författaren tar sin utgångpunkt i de sju dödssynderna och menar att synd kan tolkas som att missa målet med sitt liv. Om man inte tänkt på sitt liv på det sättet förut kan det definitivt vara dags när man närmar sig den fjärde (och sista) åldern i sitt liv. En fruktbar hjälp kan vara just de sju dödssynderna och deras motvikter, enligt Patricia Tudor-Sandhal. Ni ser hennes lista här ovan. Jag läser den och upptäcker direkt vad jag behöver öva mig mer på för att inte missa målet. Även om jag inte upplever mig själv som speciellt avundsjuk eller vred, så saknar jag definitivt förnöjsamhet och tålamod. Något att jobba på, alltså. Hur är det för dig?

Andra advent

Lugnt och stilla hemmavid. Adventsstjärnan lyser i fönstret i det gråbleka novemberljuset, som knappt ens är ljust. Jag lyssnar på Sufjan Stevens julsånger och bakar brödet till dagens middag. Om en stund ska jag promenera ut i det fuktiga vädret och köpa ingredienserna till soppan, bl a saffran. Saffran, som numera odlas på Gotland. Jag läste i tidningen i morse att de räknar med en skörd på mellan 20 och 30 gram fram till julafton. Vilket entusiastiskt projekt!

Jag plockar undan, dukar, planerar. Njuter av en dag utan arbete och speciella krav. Men jag har en sak som jag verkligen borde göra. En text som jag ska skriva klar idag. Men det är svårt och jag hittar hela tiden nya saker jag hellre vill göra. Undrar om det är ställtid eller bara undanflykter?

tisdag 1 december 2009

"Husfrid" - en serieroman

Jag tycker om serieromaer, men det kan vara svårt att hitta de som är riktigt bra. (Tipsa mig gärna om du har läst något bra på sistone.) Husfrid, med undertiteln En tragikomisk familjeberättelse, är en riktig roman i serieform med kapitelindelning och mängder av litterära referenser. Berättelsen handlar både om Alison Bechdels pappa och om hennes egen uppgörelse med eller frigörelse från honom. Man skulle kunna beskriva Husfrid som både en utvecklingsroman och en bildningsroman. Och som i alla riktigt bra serieromaner lever bilderna sitt eget liv. De kompletterar och fördjupar läsningen, gör omtagningar av sådant som beskrivs som viktigt eller utvikningar till något som kanske inte är så viktigt. Seriebilderna på bokens 238 sidor är vackert laverade i en grå-grön-blå färg, vilket gör läsningen till en samtidig konstupplevelse.