Höstsonaten

Så är julen slut för denna gång. Maken och jag begav oss igår till Dramaten för att se Marie Göranzon och Maria Bonnevie i Höstsonaten. Minns när den kom som film med Ingrid Bergman och Liv Ullman. Källorna på nätet säger att det var 1978. Det är många år sedan. Jag såg den som ung och mina sympatier fanns helt och hållet hos dottern Eva (spelad av Liv respektive Maria). Nu är jag mer kluven och känner med den självupptagna modern Charlotte också. Marie Göranzon är fenomenal i både de stora och de små uttrycken. Det känns inte som om hon spelar teater. Hon bara är. Precis lika självklar när hon med rappa repliker berättar om sin nyinköpta kappa som när hon utan ord tar emot dotterns hatfulla beskrivning av sin barndoms mamma. En fin intervju med Marie Göranzon, som börjar med ett kort klipp från föreställningen, finns här. Ingemar Bergmans manus är fullt av stora ord och känslor. Det skulle vara roligt att läsa manuset till pjäsen/filmen i tryck, men jag tror inte att det finns utgivet. Några av de frågor jag lämnar föreställningen med skulle kunna formuleras så här: Kan någon äga sanningen? Går det att förlåta en människa som gjort illa? Vad är nåd?