onsdag 21 september 2016

Livstid


Vad är en livstid? Går den att beskriva eller är den som en trollsländas tid - så kort att den knappt ens låter sig fångas? Sven-Eric Liedmans bok med titeln Livstid (2013) handlar inte enbart om författarens egen livstid, utan om mångas. Den är skriven med stor humanism och gott om plats för de existentiella frågorna utanför ett religiöst sammanhang. Jag tänker hur han formats av barndomen i prästhemmet och vuxenlivet i idé- och lärdomshistoriens tjänst. Här finns en erfarenhet och klokskap som bara en gammal människa har, men också dåtid och nutid (eller kanske samtid?) och fåfängliga försök att fånga det flyktiga. Som i den här berättelsen, som i några få rader beskriver ett liv:

Som tur var överlevde sonen Allan henne, fast bara en kort tid. Efter en blöt natt i Rotterdams hamn kvävdes han i sina egna spyor. Jag var hemom från Lund när hans kvalevor återvände till Vittskövle. Far ville att jag skulle följa med på begravningen. Det var bara Allans syster och jag som var där. Far hade valt psalmen "Jag kommer av ett brusand hav". Dagen var grå och karg.
   Vilka livsval hade Allan kunnat göra?
   Ja, vad vet jag? Min inlevelseförmåga räcker inte till. Så lite man vet.


fredag 16 september 2016

Speglingar




Speglingar av Sara Broos är en stor film. Den är som en rysk gumma, med nya berättelser inuti dem som tidigare berättats. Eller som Pandoras ask, full av sorg och smärta som flyger ut över världen när asken öppnas – och till sist återstår bara hoppet i botten av asken.  Titeln är mycket väl vald. Inte bara för att moderns Karin Broos’ liv speglar sig i dotterns Saras liv, utan lika mycket för att deras respektive konstnärskap kan ses som speglingar av livet. 

I filmen finns bilder som på många sätt liknar eller försöker efterlikna Karin Broos tavlor, ofta fyllda med vattenspeglingar och skuggspeglingar. Men Sara Broos har också ett alldeles eget bildspråk som jag gärna hade sett mer av. Och då tänker jag inte på de frekvent förekommande dubbelexponeringarna (också en form av speglingar) utan t ex slutscenen med den vitklädda familjen, som tittar på gamla familjefilmer i det gröna landskapet.

Det som berör mig mest är ändå Karin Broos ambivalenta och ärliga inställning till sitt eget åldrande, som hon uttrycker både direkt och mer symboliskt. Hennes målingar såg jag första gången för fem år sedan, och skrev om här.