måndag 24 december 2012

God jul


 
Önskar dig en god jul - vem du än är, var du än är.

tisdag 18 december 2012

Sommaren utan män

Det var länge sedan jag läste en roman som roade mig så mycket. Men Siri Hustvedts Sommaren utan män liknar inte något annat jag har läst. Egentligen är den lite fånig. Men på största allvar ändå. Fast en kan aldrig veta när författaren, som ju säkert gjort väldigt mycket efterforskningar till sin bok, hittar på och när det hon beskriver är sant. Det är ett läsäventyr som jag gärna hade velat få mer av. Och ändå är det nog en alldeles lagom lång bok. Inte lik något annat jag läst.

söndag 16 december 2012

Midvintertid

Liksom de flesta människor är jag väldigt anpassningsbar. Så här års, när vi går in i årets mörkaste vecka, så är jag alldeles tillvand vid bara några få timmars dagsljus varje dag, om ens det. Det känns konstigt att tänka på att om bara några månader så kommer det att vara ljust även sent på eftermiddagarna och kvällarna. Jag har inga problem att stå ut under den här allra mörkaste tiden på året, men precis som många andra är jag trött. Jag tänker på hur det skulle vara om vi vore årstidsanpassade på samma sätt som vi är dygnsanpassade. Om vi helt enkelt levde ett lugnare liv och inte krävde så mycket prestation av oss så här års, precis som vi tar det lugnt och vilar nattetid. Just när det lackar emot jul är det ju snarare tvärtom. Prestationskraven ökar. Så vad gör jag? Går in i sista arbetsveckan innan julledighetens och försöker hålla mig lugn och fin? Ja, jag försöker.

Ett spännande tak


Vädret idag var inte det bästa, så det blir inga bilder på utsikten, men platsen känns ändå spännande och jag kommer säkert att återvända till takparken på det stora köppalatset Emporia i Hyllie (läs mer om den här och här). Jag är inte speciellt intresserad av den shopping som detta tempel erbjuder, men det jag ser av takparken väcker onekligen mitt intresse. När maken och jag kommer upp och ut på taket möts vi av ett stort och oöverblickbart, kuperat landskap. Här finns - när årstiden och vädret är det rätta - en sinnenas trädgård, ett vilt område, solterasser, sedumkullar, stigar, "utsiktsberg" och möjligheter för allehanda insekter och fåglar att leva och bo. Förutom att det är grönt och vackert är all växtlighet på taket även bra för miljön. Det bullerdämpar, renar luften och tar hand om regn- och smältvatten. Jag ser fram emot att få återvända hit framåt våren. Bilden här ovanför är en stiliserad karta över takparken, där "höjdkurvorna" är markerade.

måndag 10 december 2012

Jag är besviken


I lördags var jag till Louisiana. Som nybliven malmöbo är det fint att kunna ta Öresundståget och på drygt en timme hamna på den vackra platsen i utkanten av Humlebaek där konstmuseet Louisiana är beläget. Och själva platsen levde som vanligt upp till mina förväntningar. Dessutom var det en vacker vinterdag med blekt blåvitt ljus över sundet, där Ven och Glumslövs backar framträdde tydligt. Även smörrebröden i restaurangen var goda.

Men utställningen Selvportraet levde inte upp till mina förväntningar. Utställningen är stor och rymmer mängder av självporträtt utförda av konstnärer från slutet av förra sekelskiftet fram till idag. De är intressanta var och en för sig och många av tavlorna kan en stanna vid en stund för att möta konstnärens blick när han, nästan alltid han, blickar tillbaka mot betraktaren. (F ö har Karl Ove Knausgård skrivit väl om utställningen i DN: Ett självporträtt i speglarnas tid.) Men när anrika Louisiana nu har så väldigt många fina konstverk till sitt förfogande hur kommer det sig då att de hänger dessa på ett så traditionellt, tråkigt och könsstereotypt sätt? Först och främst i de största salarna - alla manliga konstnärer i sina ateljéer, med eller utan stafflier, med eller utan hattar. Här finns ett fåtal självporträtt av kvinnor, så att ingen ska kunna säga att kvinnorna inte finns med. Men den manliga dominansen är pinsamt stor. Som om det inte fanns kvinnliga konstnärer ö h t under modernismens genombrott. Men snälla nån, det var väl länge sen vi trodde att kvinnor inte målade självporträtt under 1900-talets första hälft??
 
De flesta kvinnliga konstnärer vars självporträtt visas är samtida och dessa är samlade i en sal med rubriken Exhibitionism på väggen. Där hade t ex ett av Odd Nedrums självporträtt passat bra. Men han är inte representerad här för exhibitionsim är exklusivt för de kvinnliga konstnärerna, trots att många av deras självporträtt lika väl hade kunnat placeras i någon av de andra salarna. Varför inte i den där det påstås att de (manliga) konstnärerna undersöker sin identitet och identitetsupplösning??
 
Jag kan inte sluta tänka på den utställning som jag hade velat se, där de stilmässigt olika självporträtten hade placerats bredvid varandra och på så sätt öppnat betraktarens ögon för nya sätt att uppleva människan och konstnären, mannen och kvinnan. F ö tycker jag att det här självporträttet som heter Doubts (Tvivel) och är målat av Maria Lassnig (f 1919) var ett av de mest intressanta. Kanske tycker Louisianas utställningskurator det också för Doubts hänger, tillsammans med en annan stor målning av samma konstnär, helt för sig själv och har sluppit undan rubricering.

fredag 7 december 2012

Bloggadventskalendrar

Jag tycker om adventskalendrar. Och eftersom jag bor på två ställen för tillfället så följer jag ett par bloggar med trevliga och intressanta adventskalendrar istället för att ha traditionella i papper. Det är ju roligt kunna "öppna en lucka" varje dag.

Det här är mina favoriter för året:

Bokläsning i konsten med fina konstbilder på läsande människor, hittills enbart kvinnor vilket ju är ett faktum att begrunda.

Jesu stamtavla, som kan låta lite trist, men med bloggaren Elin Engström hjälp minns jag de bibliska berättelserna som jag lyssnade på under lågstadiets kristendomsundervisning och ser bilderna som jag ritade till. Dessutom ger Elin berättelserna ett ständigt aktuellt innehåll, så här ryms även mina livsfrågor för dagen. Varje "lucka" har också sin egen symbol i form av en julgransprydnad. Fint, intelligent och kreativt!

måndag 3 december 2012

Helene Schjerfbeck i mitt liv

Hösten 1987 såg jag en utställning på Waldemarsudde med den finlandssvenska konstnären Helene Schjerfbecks målningar. Igår var jag återigen på samma plats för att se den nya stora utställningen. Jag minns inte så mycket av utställningen 1987, men jag har kvar den boken som trycktes då och flera av målningarna har följt mig sedan dess, bl a hennes sena självporträtt. Helene Schjerfbecks (1862-1946) konst är enkel och lätt att ta till sig, även för en som inte är konstintresserad. Det är också lätt att förstå att hon blivit en av de stora nordiska konstnärerna. Att se hennes tavlor är att följa konstens utveckling från 1880-talets naturalism via modernismens genombrott på tidigt 1900-tal och till en åldrande kvinnas alldeles egen målarkonst. Vackert, stillsamt och levande.

lördag 1 december 2012

Barbro Lindgren i mitt liv

Just nu läser jag en liten och mycket vacker bok som heter Även en ihålig nöt vill bli knäckt. En underbar titel! Det är Barbro Lindgrens senaste bok och i den får läsaren följa författarinnan i hemmet på Öland under några månader. Det som framförallt uppehåller henne under tiden är läsningen av diverse filosofiska texter. Några av dem tycker hon har tankar att ta till sig, andra förkastar hon. Inte sjutton blir meningen med livet mer uppenbar för att den delas med de stora filosoferna, men även om nöten är ihålig så vill den ju bli knäckt. Första gången jag läste Barbro Lindgren var jag tonåring och fick av en lycklig tillfällighet fatt i Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner. Jag läste böckerna om Sparveln som ung vuxen, bara för att Jättehemligt-triologin var så fantastisk. Sedan fick jag läsa om Sparvel-böckerna när barnen var små. Det jag alltid tyckt om när jag läst Barbro Lindgrens böcker är att livets stora frågor ryms i den vanliga och vardagliga världen. Och så är det förstås också i den lilla bok jag läser just nu. Humlor räddas från en säker död och det promeneras med hunden Mimmi samtidigt som försöken att knäcka den ihåliga nöten fortgår. Fint och mycket Barbro Lindgrenskt.