måndag 10 december 2012

Jag är besviken


I lördags var jag till Louisiana. Som nybliven malmöbo är det fint att kunna ta Öresundståget och på drygt en timme hamna på den vackra platsen i utkanten av Humlebaek där konstmuseet Louisiana är beläget. Och själva platsen levde som vanligt upp till mina förväntningar. Dessutom var det en vacker vinterdag med blekt blåvitt ljus över sundet, där Ven och Glumslövs backar framträdde tydligt. Även smörrebröden i restaurangen var goda.

Men utställningen Selvportraet levde inte upp till mina förväntningar. Utställningen är stor och rymmer mängder av självporträtt utförda av konstnärer från slutet av förra sekelskiftet fram till idag. De är intressanta var och en för sig och många av tavlorna kan en stanna vid en stund för att möta konstnärens blick när han, nästan alltid han, blickar tillbaka mot betraktaren. (F ö har Karl Ove Knausgård skrivit väl om utställningen i DN: Ett självporträtt i speglarnas tid.) Men när anrika Louisiana nu har så väldigt många fina konstverk till sitt förfogande hur kommer det sig då att de hänger dessa på ett så traditionellt, tråkigt och könsstereotypt sätt? Först och främst i de största salarna - alla manliga konstnärer i sina ateljéer, med eller utan stafflier, med eller utan hattar. Här finns ett fåtal självporträtt av kvinnor, så att ingen ska kunna säga att kvinnorna inte finns med. Men den manliga dominansen är pinsamt stor. Som om det inte fanns kvinnliga konstnärer ö h t under modernismens genombrott. Men snälla nån, det var väl länge sen vi trodde att kvinnor inte målade självporträtt under 1900-talets första hälft??
 
De flesta kvinnliga konstnärer vars självporträtt visas är samtida och dessa är samlade i en sal med rubriken Exhibitionism på väggen. Där hade t ex ett av Odd Nedrums självporträtt passat bra. Men han är inte representerad här för exhibitionsim är exklusivt för de kvinnliga konstnärerna, trots att många av deras självporträtt lika väl hade kunnat placeras i någon av de andra salarna. Varför inte i den där det påstås att de (manliga) konstnärerna undersöker sin identitet och identitetsupplösning??
 
Jag kan inte sluta tänka på den utställning som jag hade velat se, där de stilmässigt olika självporträtten hade placerats bredvid varandra och på så sätt öppnat betraktarens ögon för nya sätt att uppleva människan och konstnären, mannen och kvinnan. F ö tycker jag att det här självporträttet som heter Doubts (Tvivel) och är målat av Maria Lassnig (f 1919) var ett av de mest intressanta. Kanske tycker Louisianas utställningskurator det också för Doubts hänger, tillsammans med en annan stor målning av samma konstnär, helt för sig själv och har sluppit undan rubricering.

5 kommentarer:

  1. Josefin12/10/2012

    Du har förstås rätt. Och all anledning att vara besviken. Jag tror att jag ibland stänger av och inte ser hur kvinnofientlig (jag tycker inte jag tar i med att kalla det så) omvärlden är. Det är ingenting medvetet, men något slags försvar skulle jag tro. För att gång på gång slippa bli nedstämd över att de där strukturerna sitter så hårt. Medvetet eller inte så är det förstås ett väldigt okonstruktivt förhållningssätt. Bra att du skrev om det, och inte bara hyllar de stora namnen och de spännande konstverken (som förstås också finns där i utställningen). Ett sätt att göra något är trots allt att skriva.

    SvaraRadera
  2. Josefin, tack för din kommentar!
    Ja, visst finns där fantastisk konst, men jag tror att utställningen hade blivit mycket bättre om den inte varit så ensidig. Det är ju ofta det som är olika/annorlunda/oväntat som väcker tankar. Jag jämförde med en porträttutställning B, J och jag såg i somras på Säftsaholms slott, och som jag tyckte var mycket mer inspirerande (trots att antalet konstverk var betydligt färre). Där var porträtten blandade - män och kvinnor, ung och gammal, samtida och äldre konst. Jag skrev om den i juli:
    http://enovantadglanta.blogspot.se/2012/07/se-mig.html

    SvaraRadera
  3. Bra rutet! Du skulle förstås ha blivit varnad, men även jag tänker att "jaja, det är ju så det är". Själv var jag så nöjd så nöjd med att man faktiskt kom under gubbarnas pompösa skal. Och jag håller verkligen med om att det självdestruktiva intrycket i utställningens senare del gott kunde ha blivit mer mångfacetterat. Och det är klart, har man sett något bättre sammansatt så blir ju denna upphaussade utställning en besvikelse!

    SvaraRadera
  4. Tack, Monika, för din kommentar.
    Det var ändå inte bortkastad tid att åka dit.
    Jag skulle gärna vilja veta vad du menar när du skriver att du var "nöjd med att man faktiskt kom under gubbarnas pompösa yta"?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Får diskutera detta irl!

      Radera