måndag 28 februari 2011

Finaste hemsidan


Och så lite reklam:

Ta chansen! Det finns fortfarande platser kvar till sommarens läger. Under fyra veckor (mellan den 19 juni – 17 juli) träffar vi nya vänner och får fina minnen ute på Gålögården. Kontakta jonas.persson@svenskakyrkan.se för mer information eller ladda ner en informationsfolder under fliken kontakt på Gålölägrets hemsida.

söndag 27 februari 2011

Badkultur


 Att bada är ett sätt att leva. Åtminstone förstod jag det så när jag besökte två av Budapests största bad i fredags och lördags - Széchnyibadet (bilderna ovan) och Gellértbadet (bilden nedan). Termalvatten, dvs det varmt mineralvatten från underjordiska källor, lär ha en hälsobringande effekt och har i långliga tider använts för bad. Hur det är med hälsoeffekten har jag ingen aning om, men själva bandet i sig upplevde jag som hälsobringande. Under mina besök guppade ungrare (och turister) i olika åldrar runt i det varma vattnet. De som rörde sig gjorde det i maklig takt och tiden i badet användes både till meditation, vila och samtal med vänner. Men inget stoj och plask. Små barn gled också stillsamt runt i vattnet på föräldrarnas armar. När vi utomhusbadade var det bara någon enstaka grad varmt i luften, så det 38-gradiga svaveldoftande vattnet ångade rejält och värmde skönt.

Hur många Oscars vinner "The King's speech"?

I väntan på att få det svaret kan du läsa vad jag skrivit om filmen på Juno film.

söndag 20 februari 2011

Utsikt från Västerbron

För två veckor sedan var det öppet vatten på nästan hela Riddarfjärden och nu är isen tydligen så tjock att det går bra att pimpla ända ute vid farleden. Lite läskigt ser det ut uppifrån i alla fall, eftersom man tydligt kan se hur isen frusit. Ju närmre land desto mer snö på isen. Längre ut är isen fläckvis svart som kallt, kallt  vatten.

Brons skugga i det låga vintersolljuset är mäktig!

Och tittar man rakt ner syns de stora isflaken fastfrusna i olika mönster (men de ser inte så stora ut uppifrån den höga höjden).


Två böcker

De senaste dagarna har jag ägnat mig åt två tunna böcker inhandlade på Pocketshopen i onsdags. Det är Claes Brittons Min mamma är död och Kristian Lundbergs Yarden - en berättelse. De är mycket olika, men trots detta så finns det ändå likheter. Författarna skriver självbiografiskt och deras mammor har en stor betydelse. Det är ärliga och självutlämnande berättelser, skrivna av män men inte direkt manliga (vad nu det är). Kanske går det att läsa dem med ett genusperspektiv och fundera över mansrollen idag? Det är en tanke som slår mig nu när jag skriver men inget som jag tänkte på när jag läste böckerna. Likaså är miljöerna som skildras olika som natt och dag - välbärgad övre medelklass på Östermalm i Stockholm respektive fattig arbetslöshetsklass i Rosengård i Malmö. Skulle förstås vara spännande att ta de olika klassperspektiven som utgångspunkt i en läsning. Det finns ju ändå något som förenar i skildring av mänsklig smärta och förnedring.

Olikheterna finns också i berättandet. Britton är ingen författare, hans språk är enkelt och fullt av icke stilistiska upprepningar. Lundbergs språk är poetiskt, vackert, sorgligt, livfullt. Ibland till den grad att det skymmer själva berättelsen. Britton skriver rakt på, från A till Ö så att säga. Mamma blir sjuk, mamma dör, han själv förnekar hennes sjukdom, sörjer hennes död och hittar sätt att gå vidare i livet. Lundberg trixar sig fram genom sin uppväxt med en psykiskt sjuk mamma och en pappa som inte vill kännas vid honom, sina missbruksår, sina författarår och det som är bokens "idag" - det slitsamma arbetet i Malmö hamn tillsammans med andra som också befinner sig i samhällets utkant. Arbetsvillkor och klasskillnader finns sida vid sida med det egna författarskapet och livet som ibland är helt outhärdligt. Britton är hoppfull, Lundberg är dödssvart. Samtidigt gör Lundbergs poetiska prosa att man lyfts in i en skimrande värld medan Brittons reportagestil inte lägger till något utöver själva händelsen.

Jag tycker mycket om dessa böcker och kan varmt rekommendera dem. Tänk så bra det kan vara, fast olika!

måndag 14 februari 2011

Palatset

Jag tror det kommer att bli bra när det väl öppnar framåt hösten - det nya Palatset i det Gamla Riksarkivet. Nu är den utvändiga renoveringen klar och presenningen borttagen. Renoveringen innanför tegelväggarna pågår säkert för fullt. Jag är glad att jag fick se alla dammiga vrår innan renoveringen startade. Då, när det övergivna huset bara var ett gammalt oanvändbart arkiv utan elektricitet men med en fantastisk bok-rutschkana. Här är en bild på den från mitt besök i huset i april 2009.

Eldklot över Kungsholmen

Idag såg solen ut som en gigantisk blodapelsin innan den sjönk ner bakom hustaken. Det var några minuter efter det att jag tog denna bild. Men redan här ser det ut som någon sorts domedag. Brinnande eldklot över Kungsholmen. Men det var bara en vanlig måndagseftermiddag på jobbet. Jag lovar.

lördag 12 februari 2011

onsdag 9 februari 2011

Frånvarande gläntor

Det sporadiska bloggandet beror på att de oväntade gläntorna i min vardag för närvarande lyser med sin frånvaro. Det är kanske det som kallas oxveckorna?! Slit och släp. Arbete, arbete, arbete… Men det är inte synd om mig. Min förhoppning inför 2011 (att resa mer) håller på att gå i uppfyllelse med råge. Efter januariresan till Lund och Malmö, kommer februariresan till Budapest, resan i mars till Bryssel och i april (förhoppningsvis) till London. Sedan blir det påskresan till Skåne och resan till Köpenhamn i maj. Men då har nästan hela våren gått. Och det är ju faktiskt nu det gäller. Inga oväntade gläntor gläntar på sin dörr just nu.

En oväntad glänta är något som plötsligt finns mitt framför ögonen. Ibland är de ändå svåra att hitta. Kanske särskilt så här års. Så jag undrar – var finns dina oväntade gläntor just nu?

tisdag 8 februari 2011

"Den röda grevinnan"

Jag har alltid varit intresserad av historia, men när jag läser "Den röda grevinnan" av Yvonne Hirdman så upptäcker jag vilka stora kunskapsluckor jag har när det gäller Europas 1900-talshistoria. Och jag inser att jag måste ha varit synnerligen ouppmärksam på åtskilliga av de historielektioner jag bevistade under min skoltid. Nå, det är inte för sent att lära. Nämnda bok är dessutom ett mycket bra sätt att lära sig mer om vår egen världsdels historia under de senaste hundra åren. Den är fylld av författarinnans historiska kunskaper som berättas genom en människas liv. Precis på det sätt som gör att historiska händelser blir levande och får en mening. Då inser jag att mina historiekunskaper mer grundar sig i historiska romaner än skolundervisning. Kanske därför de är så fläckvisa?! Men Yvonne Hirdman har inte skrivit en roman. Hon hittar inte på berättelsen om sin mamma grevinnan. Hon lägger inte till och broderar inte ut. Charlotte Hirdman var verkligen både gift med en greve, bodde i Berlin under Weimartiden, var kommunist i Moskva under Stalins utrensningar och dessutom spion. Hon reste och bodde i en stor del av Europa från sin födelse 1906 tills dess att hon gifte sig med herr Hirdman och kom till Sverige under andra världskriget. Och fick tre barn,varav Yvonne är det yngsta.

torsdag 3 februari 2011

onsdag 2 februari 2011

Apropå ålder

Idag mötte jag en man som snart fyller 87 år. Jag fick inte uppfattningen att hans ålder var den viktigaste delen av hans person. När han beskrev sig själv var det inte sin ålder han poängterade. Det är nog svårt att uppfatta sig själv som 87. Jag är ganska många år yngre än han och behöver alltid tänka efter när någon frågar efter min ålder. Knappast är just 48 år en bra beskrivning av vem jag är. Jag undrar om vi någonsin begriper hur gamla vi egentligen är. När vi är unga är det viktigt med ålder och att definiera sig som äldre eller yngre än någon annan. Men perspektivet ändras med åren. I takt med att vi själva blir äldre blir ålder allt mer ointressant och istället möter vi olika människor. I alla fall har det blivit så för mig.