Två böcker

De senaste dagarna har jag ägnat mig åt två tunna böcker inhandlade på Pocketshopen i onsdags. Det är Claes Brittons Min mamma är död och Kristian Lundbergs Yarden - en berättelse. De är mycket olika, men trots detta så finns det ändå likheter. Författarna skriver självbiografiskt och deras mammor har en stor betydelse. Det är ärliga och självutlämnande berättelser, skrivna av män men inte direkt manliga (vad nu det är). Kanske går det att läsa dem med ett genusperspektiv och fundera över mansrollen idag? Det är en tanke som slår mig nu när jag skriver men inget som jag tänkte på när jag läste böckerna. Likaså är miljöerna som skildras olika som natt och dag - välbärgad övre medelklass på Östermalm i Stockholm respektive fattig arbetslöshetsklass i Rosengård i Malmö. Skulle förstås vara spännande att ta de olika klassperspektiven som utgångspunkt i en läsning. Det finns ju ändå något som förenar i skildring av mänsklig smärta och förnedring.

Olikheterna finns också i berättandet. Britton är ingen författare, hans språk är enkelt och fullt av icke stilistiska upprepningar. Lundbergs språk är poetiskt, vackert, sorgligt, livfullt. Ibland till den grad att det skymmer själva berättelsen. Britton skriver rakt på, från A till Ö så att säga. Mamma blir sjuk, mamma dör, han själv förnekar hennes sjukdom, sörjer hennes död och hittar sätt att gå vidare i livet. Lundberg trixar sig fram genom sin uppväxt med en psykiskt sjuk mamma och en pappa som inte vill kännas vid honom, sina missbruksår, sina författarår och det som är bokens "idag" - det slitsamma arbetet i Malmö hamn tillsammans med andra som också befinner sig i samhällets utkant. Arbetsvillkor och klasskillnader finns sida vid sida med det egna författarskapet och livet som ibland är helt outhärdligt. Britton är hoppfull, Lundberg är dödssvart. Samtidigt gör Lundbergs poetiska prosa att man lyfts in i en skimrande värld medan Brittons reportagestil inte lägger till något utöver själva händelsen.

Jag tycker mycket om dessa böcker och kan varmt rekommendera dem. Tänk så bra det kan vara, fast olika!