Scenväxlingar

Idag har höst-tristessen slagit till. Jag piggar upp mig genom att tänka på utställningen Scenväxlingar på Bonniers konsthall som jag upplevde förra veckan. Särskilt tänker jag på Ragnar Kjartanssons installation Gud som beskrivs så här på konsthallens hemsida:
I ett rum insvept i rosa satintyg visas en projektion där han (Kjartansson) uppbackad av 11 musiker upprepar strofen ”Sorrow Conquers Happiness”. Det melankoliska budskapet framförs i sann Frank Sinatra-anda där 30-tal smälter samman med nutid.

Den melankoliska och meditativa melodislingan följde mig under besöket i Bonniers konsthall. Och jag stod länge i det mörka rummet omsluten av det rosa satintyget och tittade på filmen där Ragnar Kjartansson sjunger "Sorrow conquers happiness" (sorgen övervinner glädjen) om och om igen, medan musikerna nickas in en efter en av kapellmästaren och pianisten. Det är vackert och oändligt sorgligt. Jag började nästan gråta. Konstigt att något sådant kan pigga upp. Men det är väl precis så konst fungerar.

Scenväxlingar innehåller performance, teater, film, skulptur, måleri och teckning i en spännande blandning. En del förstår jag inte alls, annat är vackert på ett obegripligt sätt, medan ytterligare andra konstverk griper tag i mig på ett mer omvälvande sätt. Det är en utställning jag varmt kan rekommendera. Tyvärr framfördes inga performance den kvällen jag var där, så det blir kanske ett besök till innan utställningen stänger i januari nästa år.