12. En utflykt i det gröna

En härlig majdag blev jag bjuden på en utflykt till Rövarekulans naturreservat i Brååns dalgång. Väldigt vackert! Och jag minns bl a åns klara vatten, där många passade på att svalka fötterna, den goda knytis-picknicken och de branta bokklädda sluttningarna som ramar in dalgången. Massor av ramslök och vit pestskråp fanns det också.

11. Jag tänker på Linné - han som såg allt

En av årets bästa läsupplevelser är faktiskt denna bok, som utkom för snart tio år sedan i samband med att det var trehundra år sedan Carl von Linné föddes. Den har stått i min bokhylla i många år. Ibland har jag tagit fram den och tittat på alla vackra bilder och läst bildtexterna, men det har inte blivit av att jag läst hela förrän i år. Och det har jag gjort under lång tid, lite då och då under hela våren och sommaren. Jag har lärt mig massor om flora och natur, men också om historia och konst. Och om Linné, förstås - han som såg allt.

Speglingar

Speglingar av Sara Broos är en stor film. Den är som en rysk gumma, med nya berättelser inuti dem som tidigare berättats. Eller som Pandoras ask, full av sorg och smärta som flyger ut över världen när asken öppnas – och till sist återstår bara hoppet i botten av asken.  Titeln är mycket väl vald. Inte bara för att moderns Karin Broos’ liv speglar sig i dotterns Saras liv, utan lika mycket för att deras respektive konstnärskap kan ses som speglingar av livet. 

I filmen finns bilder som på många sätt liknar eller försöker efterlikna Karin Broos tavlor, ofta fyllda med vattenspeglingar och skuggspeglingar. Men Sara Broos har också ett alldeles eget bildspråk som jag gärna hade sett mer av. Och då tänker jag inte på de frekvent förekommande dubbelexponeringarna (också en form av speglingar) utan t ex slutscenen med den vitklädda familjen, som tittar på gamla familjefilmer i det gröna landskapet.

Det som berör mig mest är ändå Karin Broos ambivalenta och ärliga inställning till sitt eget åldrande, som hon uttrycker både direkt och mer symboliskt. Hennes målingar såg jag första gången för fem år sedan, och skrev om här.

Tätortsnära vandringar

Tillsammans med en arbetskamrat har jag under våren gjort tre vandringar i Jönköpingstrakten. Vi har startat efter jobbet vid fem-tiden, utrustade med kaffetermos, mackor och bra vandringsskor. Det har hittills blivit tre väldigt olika vandringar på omkring 6-7 kilometer vardera, och förhoppningsvis blir det en fjärde i nästa vecka. Den senaste vi gjort hittade vi information på kommunens sida "Tätortsnära vandringsleder". Där finns det fler att upptäcka. Vid tillfälle ska jag berätta mer och dela med mig av några bilder.

En vidunderlig påskaftonsvandring

Vandring på Brösarps södra backar.

Verkeåns mynning vid Haväng. 

Utsikt över Ravlunda skjutfält och Hanöbukten.

Lucka 21 - Sommarminnen, juli

Vandring i väldigt varm tallskog, på en sandig ås i naturreservatet Tolmon.

Lucka 17 - Bondbergets naturreservat

Enligt sägnen var det här traktens bönder samlades för att slåss mot kungens knektar under bondeupproret. Nuförtiden är det traktens barnfamiljer som samlas här på söndagarna, för att promenera på någon av de många stigarna och svara på frågorna i tipspromenaden eller bara för att umgås. När vi vandrar upp och ner för berget nära Huskvarna station är det en kristallklar vinterdag utan snö. I solen är det skönt, men hamnar man i vinden från Vättern blåser det ruggigt kallt. Ett nytt ord som jag lär mig under denna promenad är ekveteranisering, dvs en sorts naturbruk där unga ekar "skadas" så att de kommer att åldras snabbare. Det kan vara en del av barken som skalas bort eller en gren som huggs av. Allt för att skapa bra boplatser till småkrypen - som i sin tur gör att fåglar och fladdermöss trivs. I de vidunderligt vackra ekbackarna ner mot Ekhagen och Österängen pågår just en sådan veteranisering. I detta fall är alltså gammal bäst.

Lucka 7 - Verkeån och Hallamölla

Hur fascinerande är det inte med vatten? Hav och sjö. Stora floder och älvar. Mindre åar och vattendrag. Små porlande bäckar. Vatten som flyter, rinner, forsar. Vågor som slår mot en strand. Bilderna är från en vandring i Verkeåns dalgång tidigare i höstas. Och texten nedan är Vattenkanon av Stefan Forsén. Den sjöng mina barn i skolan på 1990-talet.

Vattenmoln som faller ner som regn och snö

som smälter ner och rinner

i snabba bäckar som porlar,

glider fram i älv och flod,

vilar i en blank sjö

eller gungar ut i havet,

solen värmer hav och sjöar,

fukten stiger upp mot himlen och bildar

Vattenmoln som faller ner som regn och snö

som smälter ner och rinner

i snabba bäckar som porlar,

glider fram i älv och flod,

vilar i en blank sjö

eller gungar ut i havet,

solen värmer hav och sjöar,e

fukten stiger upp mot himlen och bildar

Skåneleden x 2

Två lördagar i rad har jag vandrat på Skåneleden. Dels på Linderödsåsen i Verkeåns dalgång och dels  på Romeleåsen mellan Genarp och Veberöd. På de skånska åsarna växer skog, mycket bokskog men också andra lövträd och flera granar än man kan tro. Naturen är varierad och öppnar sig ibland mot vidsträckta utsikter med blånande höjder. Då är det svårt att förstå att man är i Skåne. Romeleåsens högsta punkt är Romeleklint 175 m ö h. Här går det bra att rasta (bord och bänkar finns) men utsikten från klinten är helt igenväxt. På Linderödsåsen kan man som mest komma upp på 195 m ö h på Hallabjär. Så vem är det som påstår att Skåne är platt?

Vandringen på Linderödsåsen gick genom dimma och regn.

 

Och vandringen på Romeleåsen gick i solsken och moln. Mycket fina turer båda två.

 

Jag kunde inte se mig mätt

Just nu tycker jag resandet och det dubbla boendet är lite påfrestande, men jag tröstar mig med att jag åtminstone har två bra och väldigt olika städer att bo i - Malmö och Jönköping. I morse fick jag uppleva trädens klara höstfärger mot himmel och sjö. Otroligt vackert. Jag kunde inte se mig mätt.

Söderåsens nationalpark

I Skäralid kan man lätt ta sig in i Söderåsens nationalpark. Här finns bl a Kopparhatten och Skånes högsta punkt. Jag har vandrat där en ruskigt kall maj-söndag och en otroligt regnig november-lördag. vore fint att komma dit någon gång när det är varmt och vakert väder, som det ser ut att bli i helgen Men just nu planerar jag en dagstur i en annan del av Skåne nästa helg. Hoppas vädret står sig tills dess!

Hälleforsen och vägen dit

 En av sommarens utflykter med cykel var till Hälleforsen, ett av Hallands största vattenfall, beläget på Hallandsåsens nordsluttning. Det är Hällabäcken som kastar sig ner längs branterna med en imponerade fallhöjd på fem-sex meter, för att fortsätta ner på slätten och där förena sig med Stensån. För att hitta Hälleforsen behövde vi hjälp av min svärmors minne, en guidebok över Hallands sevärdheter från 1970-talet och ett riktigt bra kartblad. Forsen är anonym och det saknas helt skyltning till den. Men för den som lyckas ta sig fram väntar en häftig upplevelse.

Här  kommer en vägbeskrivning för cyklister eller vandrare:

På vägen mellan Hasslöv och Vindrarp svänger du  upp på åsen, c:a tre km efter Hasslöv om du kommer västerifrån. Då har du just passerat Hällabäcken, vars fall du är påväg till. Vägen går först förbi några hus, men ganska snart kommer du in i en fin bokskog och kan då ana Hällabäcken på din högra sida. Fortsätt uppför. Passera några enstaka hus, bl a ett litet med namn Sjömansvila på höger sida. Vänd dig om iband, för utsikten är vidunderlig. Vid en klunga med hus på båda sidor öppnar sig landskapet och där skogen på nytt tar vid finns en skogsväg med vägbom till höger. Precis innan har du passerat ett ensamt hus på din vänstra sida. Sträckan upp hit är bara drygt kilometer, men eftersom det bara är uppför känns det betydligt längre. Det finns ingen skylt vid vägbommen utan du får lita på att du är på rätt väg. Ungefär hundra meter efter bommen delar sig skogsvägen i två stigar, ta den vänstra och fortsätt c:a femhundra meter in i skogen. Om det är en stilla dag bör du höra forsens brus nu och kunna följa ljudet som kommer från din högra sida. Du kan gå längs forsen på en liten hal, stenig och brant stig, men det går lika bra att stanna och bara beundra den från någon bra utsiktsplats. Här får du leta dig fram och ta det försiktigt!

På Youtube finns en kort film och om du söker på Hälleforsen finns flera fina bilder.

Sommarens bästa cykelväg

Här är sommarens bästa cykelväg. En grusväg i skogen ner för Linderödsåsen, med högt gräs i mitten och otroligt hög strätta (två meter!) på sidorna. Där vägen tar slut och landskapet öppnar sig vidtar en lite större grusad körväg, som så småningom leder fram till den asfalterade vägen mot Brösarp.

Åsljungabjörnbär

En kort vandring på en del av Skåneledens etapp 11A, runt Åsljungasjön, visade sig innebära bekantskap med den lokala varianten av björnbär - åsljungabjörnbär. Och så mängder, och då menar jag verkligen mängder, av rödblära. Samt vildväxande digitalis i dikesrenarna. Och mycket gott om rödfibbla. Vackert, även om inte solen sken.

Landskapet i Örkelljunga kommun i norra Skåne kallas Skånes vildmark. Skogen påminner mig om de sörmländska skogarna, bergen och de vidsträckta vyerna liknar Dalarna eller Hälsingland. En helt annan natur än den som möter mig runt Malmö.

En fin midsommardag

Med promenad över hedarna på Ravlunda skjutfält (ja, vi hade noga kontrollerat att ingen övningsskjutning pågick) och längs stranden vid Haväng. Där, i sandbrinken, hade backsvalorna sina bon. De pilade snabbt ut och in i hålen i sanden, med mat till sina ungar. Backsvalor har jag bara sett en gång förut, på en annan fin promenad en solig försommardag på Rosenlunds bankar.

Tabergstoppen #087

Bilden är lånad från Tabergs Bergslags hembygdsförening

Idag har jag varit uppe på Tabergstoppen och beundrat den milsvida ursikten. Det är verkligen en magnifik bergstopp. Fascinerande att malm brutits här sedan 1400-talet. Linné kallade berget för Smålands mirakel när han vandrade upp för dess branter 1741, ty dylikt är här i Sverige intet att se.

Bokskogens restaurant #061

Fram till 1960 fanns det en restaurang i Bokskogen. Bilden här nedan är från Malmö stads sida, och där finns mer att läsa om detta etablissemang. Bl a kan den intresserade få reda på att människor åkte dit i charabanger, dvs en sorts hästdragna öppna vagnar med längsgående inåtvända säten, och att det i dess glansdagar fanns tåg till platsen med möjlighet för många tusen personer att ta sig från staden till skogen.

Som sagt, lånad från Malmö stad.

Idag är det betydligt stillsammare i skogen. Ingen restaurang, ingen dans, inga överförfriskade människor. Bara fåglarna, träden och grillplatsen.

Vandring i hjortarnas och mufflonfårens hägn #035

Längst ut på Enhörnalandet, den spetsiga halvö i Mälaren som även är mitt Barndomsland, finns Horns säteri. Där finns ett stort vilthägn med bl a dovhjortar och mufflonfår. På icke jaktdagar kan man vandra i hägnet och ta del av Mälardalsnaturen. Jag hade nog aldrig vågat mig över den höga stättan och in bakom det otillgängliga stängslet om inte några mig närstående personer varit med. Men vandringen vi gjorde på långfredagen gick genom mjuk, mossbelupen granskog, över berghällar och sankmark, fram till en punkt där Mälarens blå vatten kunde beskådas från hög höjd, på slingriga grusvägar och förbi vackra gamla hus, över åkermark med tranpar i parningstagen och längs ekbackar med rast i solsken. Vi gick även  förbi den magnifika röda herrgårdsbyggnaden och fick vi stifta närmare bekantskap med mufflonfåren och deras lammungar samt hjortarna med de imponerande kronorna.

Vägrenar, dikeskanter och skräpmark #010

Mera vårtecken. De små, knubbiga hästhovar (tussilago) jag såg på igår när jag promenerade på den nyanlagda vägen runt Limhamns kalkbrott gladde mig alldeles särskilt. De lyste som små solar. I floran står det att de växer i vägskärningar och på ruderatmark.  Jag tycker mycket om att leta efter olika arter på just den typen av mark. så här års, och under hela våren och sommaren förresten, promenerar jag alltid med blicken fäst i dikesrenen, vägkanten eller på den s k skräpmarken. Där har jag hittat pestskråp och skelört, vildmorot och vit sötväppling, och den sällsynta hundrovan.

Någon bild på tussilagon blev det inte igår, men väl på den nyplöjda åkerjorden.

Husie mosse

Tack vare facebook-gruppen Fåglarnas Malmö har jag fått veta att Husie mosse finns. Det är en liten fågelsjö precis där stan tar slut i öster. Här tar böljande kullar och leriga åkrar vid. Själva mossen, eller snarare den grunda sjön, ligger lågt omringad av små skogsdungar. Första gången jag var där var det snö och jag fick se stjärtmesar för första gången samt rödvingetrastar och rödhakar i stor mängd. Andra gången var det nog för blåsigt för småfåglarna, men en häger landade i vattnet och två stora kritvita svanar putsade sina fjädrar. Drömmen är att få se kungsfiskare i Risebergabäcken som rinner genom sjön och stenknäck som ibland sitter högt upp i beståndet av ädelgranar.