När blir jag gammal?

När blir jag gammal? Svaret på den frågan är ytterst relativt. Vi åldras så länge vi lever och om barnet på fotografiet från mitten av 1960-talet hade fått frågan hade hon troligtvis svarat att de två år äldre barnen på gården var gamla, och att hennes morfar på bilden var jättegammal. Han fyllde 50 år och var en av de allra äldsta människor hon kände på den tiden. Nu när jag själv har levt flera år än min morfar hade gjort då så tycker jag fortfarande inte att jag är gammal, även om jag förstås inser att mitt barnbarn gör det.
    Det är spännande hur åldrandet, eller gamlandet för att låna ett ord från Sandro Key-Åbergs diktsamling Gamlandets lov, hela tiden följer med oss så att det till slut blir svårt att avgöra vem som är gammal och vem som inte är det. Jag minns två grannar på 1990-talet, den ena var född 1910 och den andra 1911, och den yngre av dem pratade hela tiden om den äldre som ”den gamla mannen”. Gamlandet ligger i betraktarens ögon, trots att vi uppenbarligen åldras i takt med att tiden går.

Om konsten att bli gammal, #019

Om konsten att bli gammal är det det samma som gamlandets lov? Eller hur kommer det sig att jag tänker på Sandro Key Åbergs dikter från 1980-talet när jag läser nygammal filosofi i Wilhelm Schmids tappning, från 2016. Boken heter Konsten att bli gammal och handlar just om den konsten. Den är också, kanske inte en lovsång, men åtminstone en kärleksfull hyllning till livets sista tredjedel.

I boken finns åldrandet beskrivet i tio korta kapitel med rubriker som Tankar om livets olika faser, Vanor som gör livet lättare och Att hantera smärta och olycka. Självklara påstående staplas ovanpå varandra, t ex: Det som åldras är människans yttre, inte hennes innersta väsen. Inget fel i sig, men frågan är om det hjälper oss att förstå konsten att bli gammal? Är det inte snarare mystiken kring det faktum att vårt yttre åldras samtidigt som vårt innesta förblir det samma, eller åtminstone är så mycket mindre förändrat, som vi bör refleketera kring.

Schmid skriver om jämnmodet (behöver verkligen äldre människor det i högre grad?) och om sexualiteten (inte sjutton är den andliga beröringen viktigare än den fysiska bara för att en människa åldras!) och om aktivitetstilltron (så tröttsamt!) och om att sjukdomarna vill lära oss något (men så är det väl inte!). Men när han uttrycker att den moderna kulturen inte förbereder oss på åldrandet, håller jag med honom. Frågan är bara hur den förberedelsen skulle se ut...

(Och ja, jag ligger en dag efter i min Blogg100-utmaning.)

Livstid

Vad är en livstid? Går den att beskriva eller är den som en trollsländas tid - så kort att den knappt ens låter sig fångas? Sven-Eric Liedmans bok med titeln Livstid (2013) handlar inte enbart om författarens egen livstid, utan om mångas. Den är skriven med stor humanism och gott om plats för de existentiella frågorna utanför ett religiöst sammanhang. Jag tänker hur han formats av barndomen i prästhemmet och vuxenlivet i idé- och lärdomshistoriens tjänst. Här finns en erfarenhet och klokskap som bara en gammal människa har, men också dåtid och nutid (eller kanske samtid?) och fåfängliga försök att fånga det flyktiga. Som i den här berättelsen, som i några få rader beskriver ett liv:

Som tur var överlevde sonen Allan henne, fast bara en kort tid. Efter en blöt natt i Rotterdams hamn kvävdes han i sina egna spyor. Jag var hemom från Lund när hans kvalevor återvände till Vittskövle. Far ville att jag skulle följa med på begravningen. Det var bara Allans syster och jag som var där. Far hade valt psalmen "Jag kommer av ett brusand hav". Dagen var grå och karg.
   Vilka livsval hade Allan kunnat göra?
   Ja, vad vet jag? Min inlevelseförmåga räcker inte till. Så lite man vet.

Speglingar

Speglingar av Sara Broos är en stor film. Den är som en rysk gumma, med nya berättelser inuti dem som tidigare berättats. Eller som Pandoras ask, full av sorg och smärta som flyger ut över världen när asken öppnas – och till sist återstår bara hoppet i botten av asken.  Titeln är mycket väl vald. Inte bara för att moderns Karin Broos’ liv speglar sig i dotterns Saras liv, utan lika mycket för att deras respektive konstnärskap kan ses som speglingar av livet. 

I filmen finns bilder som på många sätt liknar eller försöker efterlikna Karin Broos tavlor, ofta fyllda med vattenspeglingar och skuggspeglingar. Men Sara Broos har också ett alldeles eget bildspråk som jag gärna hade sett mer av. Och då tänker jag inte på de frekvent förekommande dubbelexponeringarna (också en form av speglingar) utan t ex slutscenen med den vitklädda familjen, som tittar på gamla familjefilmer i det gröna landskapet.

Det som berör mig mest är ändå Karin Broos ambivalenta och ärliga inställning till sitt eget åldrande, som hon uttrycker både direkt och mer symboliskt. Hennes målingar såg jag första gången för fem år sedan, och skrev om här.

Det goda åldrandet #079

Emmeline Pankhurst av G A Brackenbury

Trots att jag läser mycket litteratur om äldre och åldrande är jag ändå inte helt klar över om det finns något som skulle kunna kallas "det goda åldrandet" eller successful aging, som det brukar benämnas på engelska. Vad skulle det i så fall innebära? Vem mer än du själv kan avgöra om ditt åldrande är lyckosamt eller inte? Skiljer sig begreppet från "det goda livet"? Och inte brukar vi prata om något sådant som ett lyckosamt liv? Hur som helst är det ett intressant begrepp att diskutera med studenter, eftersom det säger mycket om oss själva, våra värderingar och det samhälle vi lever i. Och visst finns det sådant som vi vet ökar hälsa och välbefinnande för människor, och som därför till viss del kan bidra till ett gott åldrande.

För mig är bilden av Emmeline Pankhurst (1858-1928, ledare för suffragettrörelsen som kämpade för kvinnors rösträtt) EN bild av det goda åldrandet. Håller du med mig?

Strändernas svall #069

Maken och jag har en minibokcirkel. Vi läser båda två Strändernas svall (1946) av Eyvind Johnson. Jag har läst den en gång förut, kanske var det sommaren 1980 eller 1981, och känner igen förvånansvärt mycket av texten. Omläsningen är ändå inspirerande, för visst läser man böcker på ett annat sätt med dryga femtio år i livet än med knappa tjugo...

Eftersom den gamla antikvariatsinköpta pocketutgåvan från 1960-talet hade gått upp i limningen (det tidstypiska omslaget på bilden ovan är det enda som återstår) införskaffade vi en ny. Denna utgåva är också inköpt på antikvariat och består av två inbundna linneband från 1950. Typsnittet är tydligt, raderna är korta och radavståndet relativt glest. Det bidrar naturligtvis till en god läsupplevelse. Men mest är det själva berättelsen och författarens gestaltning av den klassiska sagan om Odysseus som vi gläds åt, även om jag inte direkt skulle beskriva det som en roman fylld av spänning och humor så håller jag med om att den har poetisk skönhet.

Just nu tänker jag att det är en berättelse om tid på många olika plan. Inte minst den tid vi människor upplever via våra kroppar, dvs åldrandet. Detta är något som jag också läser om i Elisabeth Åsbrinks krönika i DN idag. Så här slutar den: Att allt beror på tiden, som både rusar genom kroppen och stannar där, samtidigt.

Olive Kitteridge #038

Frances McDormand spelar Olive i HBO:s miniserie.

I miniserien Olive Kitteridge får vi följa Olive, henne man och deras son under 25 år. De bor i en liten stad på USA:s östkust, Olive är lärare och maken Henry apotekare. Det är fyra sällsynt välspelade och intressanta avsnitt, vilket både SvD:s och DN:s recensenter är överens om. Det är dessutom något så sällsynt som en skildring av en medelålders och äldre kvinnas liv och utveckling. Olive är omkring 45 när serien tar sin början och runt 70 när den slutar. Hon är inte särdeles sympatisk, men hon är komplex och kämpar hårt för att få till sitt liv. Det är det stora livet skildrat i det lilla. En i vissa stycken mer rafflande berättelse än den värsta äventyrsfilm.

Livsröst!

 

Om jag fortfarande var södertäljebo skulle jag utan tvekan ta mig till Sagateatern den 15:e och 16:e november för att uppleva föreställningen Röster från själens rum. Ensemblen Livsröst har samarbetat med Operaimprovisatörerna. Den mycket snygga affischen har fotograf Göran G Johansson skapat.  

Elsie Johansson och blomstren

Efter att just ha avslutat läsningen av Elsie Johanssons senaste roman Sagas bok - en trovärdig historia och den diktsamling som utkom till författarinnans 80-årsdag för några år sedan Då nu är jag, kan jag inte låta bli att rekommendera dem båda. Vilket jag härmed gör. En anledning är förstås att växtligheten och blomstren är så närvarande i Elsie Johanssons prosa och poesi. Läs bara det här utdraget från en av dikterna, där författarjaget en novemberdag hittar två Överlevare på s k skräpmark.

Ser mig omkring förstulet
Släpper greppet om Dramatens
handtag. Hukar snabbt
Skyndsamt som en tjuv
bryter jag några utmagrade kvistar
av Cirsium vulgare, vanlig vägtistel
blå-röd-violett
omgärdar försiktigt den vassa
taggigheten
med mjuka små borstar
små uppåtsträckta tassar av Trifolium arvense
harklöver, grådammig
milt rosagrå

I det dramatiska djupet
smusslar jag illistigt ner mitt sköra
tjuvgods
bland trivialiteterna från
köpcenterhyllorna ppå ICA
eller COOP

Liknelseboken

Efter avslutad läsning av P O Enquists Liknelseboken kan jag bara konstatera att jag aldrig har läst något liknande. Visst finns det likheter med författarens tidigare böcker, men detta är ändå något eljest. Det är en gammal man som för pennan och hans livs erfarenheter böljar fram över sidorna. Dessa viktiga händelser i livet är sig både lika genom åren och förändrar sig ju närmare sin egen död författaren är. Det är spännande att läsa, men ibland också svårt att följa. Det händer jag inte hänger med i det västerbottniska, frireligösa arvet och vurmen för herrnhutterna. Men i de mänskliga erfarenheterna kan jag känna igen mig.

Hål i huv'et eller Tvivel

Den österrikiska konstnären Maria Lassnig (1919-2011) målade detta självporträtt när hon var i 85-årsåldern. Ord som kommer upp när jag ser bilden är "hål i huv'et", men den heter Tvivel och är inte insmickrande någonstans. Ganska obehaglig. Men fascinerande. Jag såg den stora målningen i december 2012 på Louisianas utställning med självporträtt och har skrivit om den här.

Självporträtt som 80-åring

Det här självporträttet målade Alice Neel 1980, när hon var 80 år. Visst är det fint!

En sorgsen kraft

Här är en annan målning av en äldre människa. Ett inte så insmickrande porträtt av Karin Hartvig, också hon en smålandskonstnär som inte längre är i livet. Jag är osäker på om det är ett självporträtt eller inte. Jag tycker om att kvinnans ansikte nästan försvinner in i bakgrunden samtidigt som konturerna är tydliga. Hon ser sorgsen ut, men samtidigt bestämd och med en inre kraft. Det är en bild att fundera kring.

Bilder av äldre

Under de senaste åren har jag samlat på bilder av äldre. Främst är det målade eller tecknade porträtt och självporträtt. För mig har de en särskild betydelse eftersom jag använder dem i min undersvisning. De är därför minnesbärare av kunskap jag vill förmedla. Men efter några år är bilderna också som gamla vänner, som jag återkommer till och gläds åt. Nu tänkte jag visa några av dem på bloggen, och först ut är bilden ovan. Ett självporträtt av smålandskonstnären Calle Johansson.

Åtta tecknade noveller

Fick en julklappsbok redan igår, och den var riktigt bra. Eftersom jag varit ledig idag och inte haft överdrivet mycket att göra så hann jag läsa den på förmiddagen. Pelle Forshed har tecknat och skrivit åtta noveller i serieform och samlat dem under titeln De anhöriga. Det handlar om människorna runt S:t Bodils hemtjänst - de anställda, de gamla och de anhöriga. Det handlar om "de många märkliga rutinerna" i vårdnadets och omsorgens vardag. De som är verklighet för många, men väldigt främmande för andra.

Med enkla serierutor, korta dialoger och kännedom om hemtjänstens vardag, både innifrån och utifrån, skildrar Pelle Forshed olika vardagliga händelser i hemtjänstlivet. För den som står utanför är det smått absurt. För dem som är mitt i det är det vardagliga dilemman som inte har någon enkel eller snabb lösning. Någon sådan presenteras inte heller, och därför blir det också så bra.

Läser hellre en bok #094

Just nu läser jag hellre en bok än bloggar, vilket är förklaringen till korta och sporadiska inlägg när blogg 100 går mot sitt slut. För tillfället Kristian Lundbergs En hemstad. Idag får ni ett citat.

Den som åldras märker: tiden ligger gömd i kroppens celler. Man etsas fast i sig själv.

Gamla nyheter #044

Det finns så mycket roligt att läsa på internet. Så många spännande texter och bilder. Och fina och roliga idéer och tankar som människor uttrycker. Det finns så mycket nätkärlek. T ex GamlaNyheter, en sida som två unga kvinnor startat för att de tycker att äldre människor får för lite plats i vårt samhälle.

Glädjande projekt #004

Det finns mycket som gör mig glad, men särskilt glad blir jag av att läsa om sammanhang där människor i olika åldrar möts och gör saker tillsammans. Om det dessutom handlar om att låta den äldre delen av befolkningen ta mer plats på internet, blir jag alldeles extra glad. Som t ex när jag läste om det här initiativet "att ta tillvara på unga arbetslösas IT-kompetens för att öka IT-kompetensen inom äldreomsorgen". Läs mer på hemsidan, t ex om Irma 94 år som bloggar med hjälp av den it-ansvarige på hennes äldreboende och pensinärerna i Varberg som "har koll på paddan".

Vad människor främst ångrar med sina liv

Förra året utkom boken The top five regrets of dying av Bronnie Ware. Den australienskans författarinnan har arbetat med döende människor i många år och gjort sina egna observationer. Hon summerar fem saker som människor nära döden ofta ångrar med sina liv. Du kan läsa vilka dessa är här. Idag ska jag se till att jag verkligen inte arbetar (det har varit alldeles för mycket arbete de senaste veckorna) och så ska jag tillåta mig att vara lycklig över mitt liv. Om jag börjar träna nu kanske jag slipper ångra att jag jobbade för mycket och inte tillät mig vara lycklig, när mitt liv går mot sitt slut.

"Tiden finns där vi är"

Jag har precis tittat på K Special om fotografen Hans Gedda. En fin dokumentärfilm om en skicklig porträttfotograf. Men är det inte lite överdrivet att kalla filmen om honom Geniet från Flen? Jag menar, han kan väl vara en utmärkt fotograf utan att behöva vara ett geni. I filmen framstår han mer som en alldeles vanlig människa, men med en särskild begåvning att fånga människor på bild. Han resonerar och reflekterar över sitt liv och sina val i livet, på ett sådant sätt som jag tror att många människor gör när de blir lite äldre. Hans resonerande och de många kvadratiska porträtten i svart-vitt som visas under filmen, är behållningen. Inte hans eventuella genialitet. Detta skriver jag inte för att förringa hans fantastiska fotografier. Han är verkligen en utomordentligt skicklig fotograf. Och en ganska vanlig människa.

Livet är bara ett kort andetag, säger Hans Gedda, och samtidigt spelar och sjunger Weeping Willows Tiden finns där vi är. Och det är ju något att ta till sig, oavsett vilka vi är och vad vi gör i livet.