Rosen på Tistelön (återbruk)

Två saker får mig att uppdatera just idag, med återbruk av ett gammalt blogg inlägg från 2011. Dels att jag just nu läser just nu C J L Almqvists roman Det går an från 1839, och slås av hur modern den är både till språk och innehåll. Så jag tänker på andra riktigt gamla romaner som jag läst och haft stor behållning av. Dels att jag träffade en vän och f d arbetskamrat i söndags och det visade sig att hon fortfarande tittar efter nya inlägg här. Till saken hör att vi båda mött många personer med kognitiva sjukdomar och diagnoser som Alzheimers sjukdom. Så håll till godo med ett åtta år gammalt inlägg som står sig lika bra idag.

12 september 2011
På min väg till och från arbetet har jag läst "Rosen på Tistelön". Det är en roman skriven på 1840-talet av Emilie Flygare-Carlén. Jag har haft lust att läsa den ända sedan den var radioföljetong i P1 för fyra år sedan. Och nu har det äntligen blivit av. Efter avslutad läsning kan jag konstatera att det är en roman som heter duga, och jag rekommenderar den varmt till alla som tycker om äventyrsromaner, romantiska romaner, idéromaner, relationsromaner, utvecklingsromaner, hämndromaner, naturlyriska romaner, psykologiska romaner... För det ryms mycket mellan pärmarna. Jag fascineras mest av de psykologiskt trovärdiga personporträtten och relationerna mellan människorna.
Ett exempel är skildringen av gubben Askenbergs långsamma insjuknande i en demenssjukdom, troligtvis den sjukdom som vi idag benämner med Alois Alzheimers namn. Från början har han bara en känsla av att allt inte är riktigt som det brukar. Sedan börjar hans minne bli lite dåligt och han har svårt att hålla fokus när fru Katrina högläser sonen Arves långa brev. När hon kommer till slutet har han redan glömt början. Så småningom klarar han sig inte längre själv, men då har redan många år förflutit. Men han är inget vårdpaket för det. När fru Katrina öppnar handelsbod sitter han och tittar på alla människor som passerar förbi och känner sig delaktig i livet som pågår. Och hon förmår att se gubben Askenberg som den människa han är, trots sjukdomen och det myckna vårdandet. Se där en tydlig parallell till Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom, som med största tydlighet rekommenderar personcentrerad omvårdnad.
Ovanstående exempel är bara ett bland många på hur modern Emilie Flygare-Carlén är i sina tankar.

På drift med Marianne Lindberg De Geer

Sommaren 2016 lyssnade jag på Marianne Lindberg De Geers sommarprogram. Det berörde mig starkt. Hon berättade om sin uppväxt i en dysfunktionell familj och om pappan som begick självmord när Marianne var i yngre tonåren. Det är inte svårt att förstå hur den känslomässiga avstängdheten som följde på denna katastrof har präglat hela hennes liv. Hon berättade också om familjens olika barnflickor som kommit att påverka henne genom livet trots att flera av dem bara fanns i familjen under en kort tid. 

När jag såg att Marianne Lindberg De Geer skrivit en roman blev jag nyfiken. Hennes konst är spännande, ofta provokativ, och ger nya tankar. Efter ungefär halva boken var jag besviken. Här berättade konstnären/författaren sin barndom och tidiga vuxenliv, eller snarare huvudpersonens Monas liv, rakt upp och ner. Och Monas liv påminde i stora drag om Mariannes eget. Jag saknade ”konstnärlig gestaltning” i texten och väntade hela tiden på de mer  ”litterära skildringarna”. 

Men så, under andra halvan av läsningen, insåg jag att det här inte är en bok skriven av en författare, utan en konstnär och människa som berättar om en bakgrund som har format henne. Så här beskriver hon sin roman: Jag försöker följa den flicka som kunde vara jag för att få grepp om vem hon var och vad som fick henne att fatta de beslut hon tog. Har jag lyckats eller har minnet korrigerat hennes berättelse? Eller ljuger hon för mig nu så här i efterhand?

Så läsningen blir intressant när jag släpper mina förväntningar. Inte minst för att det finns så många paralleller till Agneta Pleijels självbiografisk roman Doften av en man, som jag läste i våras. Intressant är också valet av titel - På drift - inte minst för att den för tankarna till Jack Kerouacs 1950-talsroman. Men jag tänker också på verbet driva, och att vara driven eller att drivas med, som ett beskrivande ord för vad som formar ett liv. Det är inte så passivt som titeln antyder.  

Livläkarens besök, #022

En av mina allra bästa läsupplevelser är Livläkarens besök av P O Enquist, som utkom 1999. Mycket av romanen finns i pjäsen med samma namn, men i uppsättningen på Malmö Stadsteater är det snarast kung Christian VII som är huvudperson, och så uppysningstidens idéer, förstås. För visst berättas det också om kärlekshistorien mellan drottning Caroline Mathildes och livläkaren Struense, men det är ändå männsikorna runt kungen och deras olika försök att tillskansa sig makten som det hela kretsar kring. En intressant uppsättning just därför. Vem har makten och vem tar makten. Och vad används makten till. Det  är faktiskt riktigt bra.

Förutom Johannes Wanselows gestaltning av kung Christian VII ger jag även scenografin, kostymerna, ljuset och musiken högt betyg. Och koreografin, faktiskt. De bästa scenerna är de där skådespelarnas kroppar och rörelser berättar mer eller annat än orden.

Vill du läsa mer om uppsättningen finns Oline Stigs recension med rubriken För mycket ljus på kungen.

Jag vet allt det här, #021

Jag vet att Annika Paldanius har skrivit en alldeles utmärkt debutroman. Jag vet allt det här har underrubriken en intenmedicinsk roman och jag vet att den handlar om Hanna och hennes vänner, som kallar sig för amasonerna. Jag vet att de är läkarstudenter och det inte finns någonting som de inte vet. Jag vet att de kan allt inom internmedicinen som är säkerställt via randomiserade och kontrollerade studier. Och ändå vet de inte vad livet, vad döden, vad hoppet gör med människan. Jag vet att det är väldigt glädjande men också oändligt sorgsen läsning. Jag vet att det är som livet självt.

För det som börjar leva börjar alltid dö. En rad från en av Claes Anderssons dikter som finns med i romanen tillsammans med en mängd andra citat. Jag vet att det inte är något som stör läsningen, för jag vet inte om det förrän jag läser författarens slutord. Jag vet att jag hoppas att Annika Paldanius snart har skrivit en ny roman.

Om konsten att bli gammal, #019

Om konsten att bli gammal är det det samma som gamlandets lov? Eller hur kommer det sig att jag tänker på Sandro Key Åbergs dikter från 1980-talet när jag läser nygammal filosofi i Wilhelm Schmids tappning, från 2016. Boken heter Konsten att bli gammal och handlar just om den konsten. Den är också, kanske inte en lovsång, men åtminstone en kärleksfull hyllning till livets sista tredjedel.

I boken finns åldrandet beskrivet i tio korta kapitel med rubriker som Tankar om livets olika faser, Vanor som gör livet lättare och Att hantera smärta och olycka. Självklara påstående staplas ovanpå varandra, t ex: Det som åldras är människans yttre, inte hennes innersta väsen. Inget fel i sig, men frågan är om det hjälper oss att förstå konsten att bli gammal? Är det inte snarare mystiken kring det faktum att vårt yttre åldras samtidigt som vårt innesta förblir det samma, eller åtminstone är så mycket mindre förändrat, som vi bör refleketera kring.

Schmid skriver om jämnmodet (behöver verkligen äldre människor det i högre grad?) och om sexualiteten (inte sjutton är den andliga beröringen viktigare än den fysiska bara för att en människa åldras!) och om aktivitetstilltron (så tröttsamt!) och om att sjukdomarna vill lära oss något (men så är det väl inte!). Men när han uttrycker att den moderna kulturen inte förbereder oss på åldrandet, håller jag med honom. Frågan är bara hur den förberedelsen skulle se ut...

(Och ja, jag ligger en dag efter i min Blogg100-utmaning.)

Om konsten att läsa och skriva

Jag vet att jag för många år sedan läste Olof Lagercrantz bok Om konsten att läsa och skriva, och jag minns att jag tyckte om den. Kanske dags för omläsning? Bodil Malmsten (1944-2016) skriver också om konsten att skriva, och att läsa. Att läsa är alltid viktigare än att skriva. Det är en liten bok med stort innehåll på få sidor. Mycket ger inspiration. Och mycket är väldigt Bodil Malmstenskt. Kanske tycker jag om det hon skriver. Kanske inte. Men lusten att skriva väcks i alla fall av läsningen.

Och lusten att låta sig inspireras, imponeras och iakttaga allt - som Bodil M uttrycker så väl.

Och så rådet att läsa, läsa, läsa. Och undersöka hur de allra bästa har skrivit sina böcker. Studera ordval, tempo och tempus, berättarperspektiv, tidsanda.... Men vilka är då mina bästa? Vilka skulle hamna på min alldeles egna klassikerlista? Det tar nog ett tag att göra den, men kanske dags att börja i alla fall....

Fallna kvinnor

Det här är en viktig bok, skriven av Eva F Dahlgren, med undertiteln När samhällets bottensats skulle lära sig veta hut. En titel som provocerar. Hur är det ö h t möjligt att se på sina medmänniskor som "samhällets bottensats". Hur kan det ha varit så att fattiga och sjuka kvinnor, och kvinnor som tvingades till att prostituera sig, dömdes till tvångsarbete och internerades. Men så var det. Kvinnorna vägdes och mättes och kategoriserades också, som undermåliga, sinnesslöa, gatflickor, ligisterflickor, berglärkor ("djupt förfallna prostituterade"), bettlerskor, psykiskt höggradigt abnorma, höggradiga alkoholister, vanetjuvar, utpresserskor mm. Allt noga nedtecknat i arkiv som tillhört fängelset i Landskrona och rasbiologiska institutet i Uppsala. Författaren läser brev och anteckningar, hon tittar på fotografier och försöker förstå vilka dessa kvinnor var. Deras blickar lämnar henne inte, och hon lämnar inte dem. Hon skriver en viktig bok om kvinnor i en historisk tid som är knappt hundra år bort. Eller alldeles runt hörnet, här i vår egen tid. För även om dessa kvinnor inte finns längre, så finns det andra som lever under liknande förhållanden. Och hur ser vi på dem? Vad kallas de?

   De finns inte längre bland oss. Men jag väntar till skymningen, går ner till Rosenlund här i Göteborg. För nu samlas dagens berglärkor, vingklippta även de. Många går på tyngre droger och de får inte heller dansa.
   De talar rumänska.

Mina tio bästa 2016

Årets tio bästa böcker, med förvånansvärt mycket facklitteratur. (Se även mina tio bästa 2015 och 2014.)

1. Svetlana Aleksjvitj: Kriget har inget kvinnligt ansikte (2012)
2. Karin Berglund: Jag tänker på Linné - Han som såg allt (2007)
3. Karin Johannisson: Den sårade divan (2015)
4. Agnes von Krusenstjerna: Tony växer upp (1922) och Tonys sista läroår (1926)
5. Amanda Svensson: Allt det där jag sa till dig var sant (2014)
6. Dan Josefsson: Mannen som slutade ljuga. Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnas om skapade Thomas Quick (2013)
7. Aris Fioretos: Mary (2015)
8. Elisabeth Åsbrink: 1947 (2016)
9. Silvia Avallone: Stål (2012)
10. Robert Seethaler: Tobakshandlaren (2015)

13. Litteratur till Historieätarna - den gustavianska tiden

Det är lättare att hitta romaner om Gustav III:s tid än Hedvid Eleonoras. Så här kommer några bra skönlitterära verk som utspelar sig på 1700-talet:

Min salig bror Jean Hendrich av Carina Burman beskrivs som "en underhålllande och nästan sann berättelse" om skalden Johan Henric Kellgren, som författaren skrev sin doktorsavhandling om. Bakgrundsresearchen är därför gedigen och materialet till boken är säkerligen det som inte passade in i avhandlingen...

Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist utkom första gången 1834 och här spelar mordet på Gustav III en viktig roll.

Drottningens chirurg av Agneta Pleijel berättar om Lovisa Ulrikas (Gustav III:s mors) livläkare, men också om den medicinska vetenskapens historia. I fortsättningen, Kungens komediant, får vi följa skådespelaren vid Gustav III:s teater, Lars Hjortsberg. Jag har skrivit om de här romanerna förr, och jag tycker de förtjänar mer uppmärksamhet.

Om en annan 1700-tals drottning och hennes läkare, men också om tidens idéströmningar handlar en av de allra romaner jag läst - Livläkarens besök av P O Enquist.

11. Jag tänker på Linné - han som såg allt

En av årets bästa läsupplevelser är faktiskt denna bok, som utkom för snart tio år sedan i samband med att det var trehundra år sedan Carl von Linné föddes. Den har stått i min bokhylla i många år. Ibland har jag tagit fram den och tittat på alla vackra bilder och läst bildtexterna, men det har inte blivit av att jag läst hela förrän i år. Och det har jag gjort under lång tid, lite då och då under hela våren och sommaren. Jag har lärt mig massor om flora och natur, men också om historia och konst. Och om Linné, förstås - han som såg allt.

9. Litteratur till Historieätarna - 1990-talet

För oss som tydligt minns 1990-talet känns det främmande att se det decenniet som en historisk epok, men i när Historieätarna tar sig an avsnittet blir det uppenbart att det faktiskt är så. Några romaner som kan hjälpa till att fånga tidsfärgen är dessa tre, som dessutom bildar en alldeles egen liten "tematrio" om 1990-talet.

Alltings början av Karolina Ramstedt, som f ö medverkar i programmet. Den griper tag i mig, inte för att den är så rolig att läsa utan snarare för att den är så skickligt skriven. Saga, som är typ 18-19 år under 1990-talet, skildras inifrån medan jag som läsare lite medlidsamt skakar på huvudet, ser henne utifrån och tänker "lilla gumman". Samtidigt blir samhället och dess maktstrukturer, inte minst de patriarkala, svidande tydliga. Som sagt, mycket skickligt. Och vore jag litteraturvetare med all tid i världen skulle jag vilja göra en jämförande analys av Ramqvists Alltings början och Knausgårds Min kamp, 1.

Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson.

Människor helt utan betydelse av Johan Kling.

6. Litteratur till Historieätarna - Hedvid Eleonoras tid

Jag har läst massor av böcker som handlar om 1700-talet, men att hitta romaner från Hedvig Eleonoras tid (1654-1715) visar sig vara svårt. Därför blir det en roman som utspelar sig tidigare på 1600-talet, dvs under den tid trettioåriga kriget pågick, och en roman som bygger på ett konstverk från 1665.

I Saturnus tecken av Ulrika Kärnborg följer vi personerna runt Gustav II Adolf, Axel Oxenstierna och drottning Maria Eleonora. Även drottningens förtrogna och följeslagare Lisbeta finns med i berättelsen. När jag läser recensionerna så ser jag att det här är en bok som inte tagits så väl emot. Men jag tycker om den, och känner historiens vingslag. Oavsett om det är hemskheterna på slagfältet eller de dystra och fuktiga slottsgemaken som beskrivs. Men fler matskildringar hade sannolikt ökat trovärdigheten.

I Flicka med pärlörhänge av Tracey Chavelier skildras en pigas vardag i  1600-talets Amsterdam och en konstnärs (Johannes Vermeer) besatthet av att fånga skönheten. Kanske inte världens bästa roman - men den överfördes 2003 till en vacker film med Scarlett Johansen och Colin Firth i huvudrollerna.

Bild från Wikipedia.

Bild från imdb.

2. Litteratur till Historieätarna - efterkrigstiden

Ja, det blir ju Kristina Sandbergs tre böcker om Maj, förstås. Särskilt den andra delen Sörja för de sina, för att den utspelar sig just under efterkrigstident. Och nu har ju även I köket hos Maj - en hemmafrus bästa recept utkommit, vilket skulle kunna vara ett gjutet val. Men eftersom jag hellre vill hitta skönlitteratur som passar så väljer jag hellre Karin Wahlbergs båda böcker om människorna runt småstadslasarettet i fiktiva Ekstad. Båda utspelar sig under den sista, alldeles verkliga, polioepedemin i Sverige 1953.

Än finns det hopp (2013) och Livet går vidare (2015) är kanske inte lika utmejslade litterära upplevelser som Kristina Sandbergs trilogi, men de ger en utmärkt tidsskildring (åtminstone för oss osm inte var med när det begav sig) och innehåller gott om mat och en del kalas-scener. Dessutom ett stycke sjukhuskulturhistoria och en hel del typiska efterkrigstidshändelser, som t ex de första "charterresorna" med buss ner i Europa.

Karin Johannisson (1944-2016)

Karin Johannisson, idéhistoriker och författare, dog häromdagen. Det är ledsamt, för hon var en lärd person som hade förmågan att förmedla sin kunskap vidare till andra. Tur att hennes böcker lever kvar. T ex Den mörka kontinenten, Kroppens tunna skal och Melankoliska rum - om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid. Och inte minst hennes sista bok Den sårade divan, som utkom förra året. Läs den - du blir mer lärd och får perspektiv på hur psykiatrin och olika diagnoser speglar den tid vi lever i, både förr och nu.

Nu ska jag lyssna på söndagsintervjun från 3 april - "från första mensen till sista boken".

Tematrio - Farkoster

Som vanligt sent ute, men jag vill ändå delta i veckans tematrio som Lyran beskriver så här: "Berätta om tre texter som innehåller olika farkoster människan kan transportera sig med." Så här kommer mina tre, där fartyg spelar en avgörande roll. Läs och res!

Vindspejare (1987) av Agneta Pleijel. Jag läste den för länge sedan, men det är en oförglömlig läsupplevelse som förändrade min världsbild. Utan en lång resa med båt hade målaren Abel aldrig nått Java, och jag hade aldrig förstått hur långt borta och samtidigt nära både 1890-talet och Indonesien är.

Mästarens dröm (2005) av Carola Hansson. När tvillingsystrarna Agnes och Adina precis efter första världskriget beger sig från Uppsala till Kina för att missionera, sker den första delen av resan med båt över Östersjön. Sedan vidar en flera veckor lång tågresa... och framme i Kina väntar en ny värld som de förhåller sig till på två helt olika sätt. Detta är ytterligare en roman som förändrat min bild av världen.

Is och vatten, vatten och is (2008) av Majgull Axelsson är en läsvärd men kanske inte lika omvälvande roman. Isbrytaren Oden spelar en viktig roll, och likaså tvillingarna Elsie och Inez.

Tematrio - Titelkänslor

Veckans tematrio hos Lyrans noblesser:

Berätta om tre romaner som har ett känsloord med i titeln!

Här kommer mina tre:

Varför vara lycklig när du kan vara normal av Jeanette Winterson. 

Sorgesång av Siri Hustvedt. Det här är en riktigt bra roman! 

Om sorgen och den lilla glädjen av Barbro Lindgren. En till formatet liten bok, som rymmer allt det stora som är livet. Sorg och lite glädje. Det är fint att läsa Barbro Lindgren. Som att hålla en gammal och vis vän i handen. Det blir lättare att leva då.

Litteratur till Historieätarna - industrialismen

Tittar ni liksom jag på Historieätarna? Det första avsnittet i säsong tre, om industrialismen och den sista stora svälten i Sverige, kommer mig att tänka på två romaner. När jag läste dem fick jag samma insikt som Erik Haag beskriver i programmet - det är bara drygt hundra år sedan en stor del av Sveriges befolkning svalt!

I Hjärtblad av Aino Trosell är det 1870-tal. Hulda, en ung kvinna från Dalarna, vandrar mot Mälardalen för att undkomma svalt och fattigdom och för att skapa skapa sig ett eget liv. I Sågverksungen av Vibeke Olsson har Bricken och hennes föräldrar överlevt den stora hungersnöden genom att vandra söderut, från skogarna i norr till sågverksfabriken i sundsvallstrakten. Alltså precis den trakt och tid som avsnittet handlar om. Brickens äldre syskon har alla dött av brist på mat, men de finns med i berättelsen och i Brickens lekar.

Läser du Vibeke Olssons böcker om Bricken och hennes föräldrar får du inblick i livet som arbetare under den tidiga industrialismen - det hårda slitet, risken att skadas, vad människor åt och drack, hur de bodde, vad de gjorde under den korta lediga dagen, hur fackföreningsrörelsen växte fram sida vid sida med nykterhetsrörelsen och frikyrkorna. Det finns fem böcker i serien, som sträcker sig från 1870-talet fram till 1909. De andra är Bricken på Svartvik, Sågspån och eld; Amerikauret och Glödens färger.

Bonustrio - böcker som har "hjärta" i titeln

Tre mycket bra romaner, som alla har "hjärta" i titeln. Länkarna är till olika inlägg där nämnt dessa böcker under årens gång.

• Hjärtats blinda fläckar av Julia Franck.
• Hjärtdjur av Herta Müller.
• Hjärtblad av Aino Trosell.

Livstid

Vad är en livstid? Går den att beskriva eller är den som en trollsländas tid - så kort att den knappt ens låter sig fångas? Sven-Eric Liedmans bok med titeln Livstid (2013) handlar inte enbart om författarens egen livstid, utan om mångas. Den är skriven med stor humanism och gott om plats för de existentiella frågorna utanför ett religiöst sammanhang. Jag tänker hur han formats av barndomen i prästhemmet och vuxenlivet i idé- och lärdomshistoriens tjänst. Här finns en erfarenhet och klokskap som bara en gammal människa har, men också dåtid och nutid (eller kanske samtid?) och fåfängliga försök att fånga det flyktiga. Som i den här berättelsen, som i några få rader beskriver ett liv:

Som tur var överlevde sonen Allan henne, fast bara en kort tid. Efter en blöt natt i Rotterdams hamn kvävdes han i sina egna spyor. Jag var hemom från Lund när hans kvalevor återvände till Vittskövle. Far ville att jag skulle följa med på begravningen. Det var bara Allans syster och jag som var där. Far hade valt psalmen "Jag kommer av ett brusand hav". Dagen var grå och karg.
   Vilka livsval hade Allan kunnat göra?
   Ja, vad vet jag? Min inlevelseförmåga räcker inte till. Så lite man vet.

Läsglädje - från Agnes till Agnes

Ett roligt sätt att läsa är att låta den ena boken inspirera till den andra. Det kräver dock mer tid än jag för tillfället har, men snart så blir det nog möjligt igen. Tema-läsa, kan man kanske kalla det, men det låter lite trist. Eller inspirations-läsa, men då verkar det som om jag läste för att få inspiration. Det vore kanske i och för sig intressant, men det beskriver inte processen.

Senast det hände att den ena boken gav den andra var när jag läste Karin Johannissons utmärkta bok Den sårade divan, som för övrigt är värt ett helt eget inlägg. Den handlar bl a om Agnes von Krusenstjernas (1894-1940) liv och böckerna om Tonys uppväxt och ungdomsår, som ligger nära författarinnans egen uppväxt, nämns flera gånger. Agnes von K har jag läst förut, bl a romansviten om fröknarna von Pahlen, men inte den om Tony. Så jag lånade första delen, Tony växer upp som utkom 1922, och blev mycket glatt överraskad.

Här finns en lätthet och tidlöshet i språket, även om gammaldags ordvändningar som voro förekommer ganska rikligt. Här finns också en inlevelsefull skildring av en flicka som blir tonåring, fast ordet tonåring användes ju inte på den tiden. Perspektivet är hela tiden Tonys, vilket gör att igenkänningen är stor för alla som någon gång har varit barn och tonåringar. Jag ser fram emot att läsa de andra båda delarna som heter Tonys läroår (1924) och Tonys sista läroår (1926).