Det här är en viktig bok, skriven av Eva F Dahlgren, med undertiteln
När samhällets bottensats skulle lära sig veta hut. En titel som provocerar. Hur är det ö h t möjligt att se på sina medmänniskor som "samhällets bottensats". Hur kan det ha varit så att fattiga och sjuka kvinnor, och kvinnor som tvingades till att prostituera sig, dömdes till tvångsarbete och internerades. Men så var det. Kvinnorna vägdes och mättes och kategoriserades också, som undermåliga, sinnesslöa, gatflickor, ligisterflickor, berglärkor ("djupt förfallna prostituterade"), bettlerskor, psykiskt höggradigt abnorma, höggradiga alkoholister, vanetjuvar, utpresserskor mm. Allt noga nedtecknat i arkiv som tillhört fängelset i Landskrona och rasbiologiska institutet i Uppsala. Författaren läser brev och anteckningar, hon tittar på fotografier och försöker förstå vilka dessa kvinnor var. Deras blickar lämnar henne inte, och hon lämnar inte dem. Hon skriver en viktig bok om kvinnor i en historisk tid som är knappt hundra år bort. Eller alldeles runt hörnet, här i vår egen tid. För även om dessa kvinnor inte finns längre, så finns det andra som lever under liknande förhållanden. Och hur ser vi på dem? Vad kallas de?
De finns inte längre bland oss. Men jag väntar till skymningen, går ner till Rosenlund här i Göteborg. För nu samlas dagens berglärkor, vingklippta även de. Många går på tyngre droger och de får inte heller dansa.
De talar rumänska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar