"Intet mänskligt är mig främmande"

Terentius (195-159 f Kr) lär ha sagt så här: Jag är människa, intet mänskligt är mig främmande. Hur det var med den saken kan ju ingen veta säkert, men jag gillar citatet. Det är bra att tänka så ibland när man möter människor som har annorlunda erfarenheter. Idag lyssnade jag på P1 när jag lagade mat. Det brukar jag göra ganska ofta. Och ganska ofta är det någon som säger något tänkvärt. Idag är Kulturradion på spaning efter vad som är nytt. Louise Epstein och Anna Tullberg åker till Kårsta, en plats där de aldrig varit förut. Men innebär det att Kårsta är nytt? Lite längre fram i programmet talar Louise Epstein med Roy Andersson, som påstår att hans filmer är både gamla och nya. Men hur kan de vara både gamla och nya samtidigt, frågar Louise Epstein på sitt lite naiva sätt. Och Roy Andersson svarar med att citera Terentius.

Den som har de svarta sandalerna är du

Jag tog den här bilden igår när maken och jag satt på båten på väg hem från en fin friluftsdag på Grinda. Vi var mätta och belåtna efter en middag med ångbåtsbiff och rött vin. Solen bröt fram mellan molnen, som den hade gjort av och till under hela dagen. S/s Norrskär gled stilla fram över vattnet. Om en liten stund skulle vi vara framme vid Strömkajen.

När jag tittar på bilden kommer jag att tänka på en dikt av Werner Aspenström. Den heter "Du och jag och världen" och finns i diktsamlingen Trappan (1964).

Fråga inte vem du är och vem jag är

och varför allting är.

Låt professorerna utreda,

de har betalt.

Ställ hushållsvågen på bordet

och låt verkligheten väga sig själv.

Sätt på dig kappan.

Släck ljuset i tamburen.

Stäng dörren.

Låt de döda balsamera de döda.

Här går vi nu.

Den som har de vita gummistövlarna

är du.

Den som har de svarta gummistövlarna

är jag.

Och regnet som faller över oss båda

är regnet.

Jag skriver om dikten för att passa bättre in på makens och min dag. En dag när verkligheten vägde sig själv.

Här sitter vi nu.

Den som har de svarta sandalerna

är du.

Den som har de vita skorna

är jag.

Och vattnet som vi färdas över

är vattnet.

Fina skärgårdsbåtar

Waxholmsbolagets båda ångbåtar var lövade och iklädda sina finaste flaggspel. Festkläderna hängde kvar från midsommaraftonens utsmyckning. Det var tydligen så att Norrskär vann tävlingen som snyggast smyckad. När vi klev på i Grinda fick vi gå genom en björklövsportal, men under resan till Stockholm hade matroserna tagit bort all lövutsmyckning så bara flaggspelet återstod när vi nådde hamn.

Ut till Grinda åkte vi med Storskär. Hon är några år äldre än sin syster och firade 100 år 2008.

Lugn igen

Återkommer då och då till Kristina Lugns diktsamling Hej då, ha det så bra! från 2003. Den är så bra! Ikväll fastnade jag för den här dikten:

Jag behöver tystnad
och ensamhet
och en språkdräkt med god passform.
Jag behöver en hemlighet
och ett slitstarkt verklighetsunderlag.
Min arbetsuppgift just nu
är att försöka ta mig ut
ur mina egna formuleringar.

Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad.

En annan av dikterna finns här.

Kreativ kollektion

Det är verkligen färgglatt under Årstabron just nu. På södermalmssidan av den västra brons fundament står en hel rad skrikrosa föremål placerade. Snyggt och oväntat mot den grå betongen. Och visst är väl de utskjutande socklarna som gjorde för utställningsföremål?! Ändå höll jag på att missa det hela, eftersom jag var inbegripen i ett samtal och helt fokuserad på annat när jag passerade. Tur att en person i sällskapet hade blicken med sig. Jag tror att föremålen försvinner då och då och ersätts med nya. De som fanns för några veckor sedan och som syns i länken ovan var i alla fall inte kvar häromkvällen.

En dröm i uppfyllelse

Igår gick en av mina drömmar i uppfyllelse. Jag fick åka med en liten fin träbåt i Årstaviken och Liljeholmsviken, genom Långholmskanalen och Pålsundskanalen, över Riddarfjärden (i ösregn, just det har jag faktiskt inte drömt om, det var en bonus), genom Klara sjö, på Barnhusviken och Karlbergssjön, genom Karlbergskanalen och på Ulvsundasjön, genom Tranebergssund och vidare på Mälarens vatten tillbaka till Årstaviken.

Eftersom jag gillar broar roar jag mig med att räkna upp dem jag åkte under medan jag beundrade Stockholm från vattnet - Östra och Västra Årstabron, Liljeholmsbron, Långholmsbron, Västerbron, Pålsundsbron, Stadshusbron, Klarabron, Blekholmsbron, Kungsbron, Barnhusbron, S:t Eriksbron (men där såg jag inget för regnet), Ekelundsbron, Karlbergsbron (Essingeleden), Tranebergsbron, Alviksbron, Gröndalsbron (Essingeleden) och sedan återigen Liljeholmsbron, som faktiskt öppnade sig just när vi passerade, samt Västra och östra Årstabron.

Sommarkväll på Södermalm

Det doftar fläder i staden och maken och jag stämmer träff på Söderbokhandeln. Medan jag väntar på honom hör jag dagens roligaste replik. Det är en yngre man som frågar: Har du Strindbergs Inferno i någon smidig utgåva? Jag fnissar lite och tänker att Strindbergs Inferno knappast kan vara smidig, även om bokbandet är lätt och följsamt.

Så kommer maken och vi hinner precis till Chokladfabriken innan regnet är över oss. Där smakar vi på pralinerna och ett låg-alkoholigt Muscat-vin, som är alldeles för sött för mig. Men festligt är det i alla fall. I Anna Lindhagens täppa vid Stigbergsgatan har allt blommat över, utom pionerna och en ynklig stjärnflocka. Om det inte hade varit så blött på de blå stolarna på lusthusets altan så hade vi suttit där en stund och beundrat staden och dess vatten från hög höjd.

Efter att ha passerat Stig Claessons park, som vi inte visste fanns, blir det middag på en närbelägen restaurang och sedan promenad hemåt. Vi går längs Årstaviken och gör som alla vi möter, dvs pratar i våra mobiltelefoner och fotograferar det vi ser. Bl a en stor balsampoppel som står precis vid vattnet.

I denna ljuva sommartid...

Just nu lär jag mig några nya blommande växter varje dag. Vårens skira blomning har bytts ut mot försommarens, i vissa fall även högsommarens, blommor. I lördags såg jag utslagen mjölkört (rallarros) och igår renfana som var på väg att slå ut. Men de är inga nya bekantskaper, vilket däremot hundtunga (ej på bild), gökblomster (ovan) och stinksyska (nedan) är. Trots en riktigt vacker promend runt sjön Flaten i Rönninge igår var ändå lördagskvällens promenad från Midsommarkransen till Hornstull ett strå vassare. Runt Nybodadepån blommade de vilda nyponrosorna som en ogenomtränglig törnrosaskog. Oändliga variationer i vitt och rosa. Och det fortsatte längs Hägerstensvägens och Södertäljevägens smutsiga vägrenar. Oväntat vackert!

Jobbtristess

För att råda bot på min jobbtristess (maken säger att jag alltid har det så här års) tog jag en annan väg till arbetet i morse. Jag fick då glädjen att passera Sinnenas trädgård i Sabbatsbergsparken och kunde konstatera att mycket av försommarens blomning redan var över. De stiliga buskpionerna hade t ex bara fröställningarna kvar. Men den här snyggingen blommade för fullt. Någon sorts svavelpion, kanske? Styrkt av min lilla trädgårdstur var jag sedan redo att ta mig an dagens arbetsuppgifter.

Fin försommarfredag

Blir hämtad av god vän vid pendeltågsstationen.
Hetsig trafik i storstadens utkant.
Så lämnar vi motorvägen och åker in i stor skog med höga berg och djupa sjöar.
Kommer fram till huset på landet, vid en annan sjö.
Här väntar vändotter med litet barn och gammaldags trädgård.
Solen flödar. Grönskan frodas.
Rosenhagtorn, kaprifol, och syrén i trädgården.
Rödblära, skogsstjärna och blåbär i skogen.
På sjöns vattenyta ser vi skräddarna (eller vattenlöparna) som parar sig.
Värmen är het, nästan som högsommar.

Här på landet pratar man med dem man möter, även oväntade besökare på motorcykel.
Det lilla barnet söker kontakt och vill också prata.
Han är bara några månader, men hela hans kropp vet hur man gör.
Fast det är svårt för honom att forma ljuden.
De kommer stötvis och ackompanjeras av små leenden.

Sen tar jag bussen och pendeltåget hem till storstaden igen.
Varm av glädje och sommarsol och ett litet barns leende.