När blir jag gammal?

När blir jag gammal? Svaret på den frågan är ytterst relativt. Vi åldras så länge vi lever och om barnet på fotografiet från mitten av 1960-talet hade fått frågan hade hon troligtvis svarat att de två år äldre barnen på gården var gamla, och att hennes morfar på bilden var jättegammal. Han fyllde 50 år och var en av de allra äldsta människor hon kände på den tiden. Nu när jag själv har levt flera år än min morfar hade gjort då så tycker jag fortfarande inte att jag är gammal, även om jag förstås inser att mitt barnbarn gör det.
    Det är spännande hur åldrandet, eller gamlandet för att låna ett ord från Sandro Key-Åbergs diktsamling Gamlandets lov, hela tiden följer med oss så att det till slut blir svårt att avgöra vem som är gammal och vem som inte är det. Jag minns två grannar på 1990-talet, den ena var född 1910 och den andra 1911, och den yngre av dem pratade hela tiden om den äldre som ”den gamla mannen”. Gamlandet ligger i betraktarens ögon, trots att vi uppenbarligen åldras i takt med att tiden går.

MAKT - Make Malmö great again

Fint reportage i Sydsvenskan om Moomsteatern som i helgen har permiär med sin nya föreställning MAKT. Där figurerar olika maktpersoner och iscensätts olika maktsituationer. Intressant är att skådespelarna själva har valt sina roller. Makt innebär inte enbart makt över andra, utan även makt över sig själv och sitt eget liv. Makt kan se ut på så väldigt många olika sätt. Häromveckan såg jag repetition av två av scenerna, så det kommer att bli extra spännande att se föreställnigen i sin helhet.

Förresten finns Anne Lundbergs besök hos Moomsteatern i programserien Landgång att se på svtplay i ytterligare drygt en vecka.

Förändring på gång, #025

Just nu är det förändringar på gång i mitt liv. Jag kommer lämna mitt arbete i Jönköping till sommaren och håller därför på att sälja min lägenhet där. Det är en mycket fin etta. Visning idag kl 17:00. Välkomna att titta!

Dansplaneten, #023

Funderar du också över vad dans egentligen är för något. I så fall är det här filmen för dig.

Livläkarens besök, #022

En av mina allra bästa läsupplevelser är Livläkarens besök av P O Enquist, som utkom 1999. Mycket av romanen finns i pjäsen med samma namn, men i uppsättningen på Malmö Stadsteater är det snarast kung Christian VII som är huvudperson, och så uppysningstidens idéer, förstås. För visst berättas det också om kärlekshistorien mellan drottning Caroline Mathildes och livläkaren Struense, men det är ändå männsikorna runt kungen och deras olika försök att tillskansa sig makten som det hela kretsar kring. En intressant uppsättning just därför. Vem har makten och vem tar makten. Och vad används makten till. Det  är faktiskt riktigt bra.

Förutom Johannes Wanselows gestaltning av kung Christian VII ger jag även scenografin, kostymerna, ljuset och musiken högt betyg. Och koreografin, faktiskt. De bästa scenerna är de där skådespelarnas kroppar och rörelser berättar mer eller annat än orden.

Vill du läsa mer om uppsättningen finns Oline Stigs recension med rubriken För mycket ljus på kungen.

Jag vet allt det här, #021

Jag vet att Annika Paldanius har skrivit en alldeles utmärkt debutroman. Jag vet allt det här har underrubriken en intenmedicinsk roman och jag vet att den handlar om Hanna och hennes vänner, som kallar sig för amasonerna. Jag vet att de är läkarstudenter och det inte finns någonting som de inte vet. Jag vet att de kan allt inom internmedicinen som är säkerställt via randomiserade och kontrollerade studier. Och ändå vet de inte vad livet, vad döden, vad hoppet gör med människan. Jag vet att det är väldigt glädjande men också oändligt sorgsen läsning. Jag vet att det är som livet självt.

För det som börjar leva börjar alltid dö. En rad från en av Claes Anderssons dikter som finns med i romanen tillsammans med en mängd andra citat. Jag vet att det inte är något som stör läsningen, för jag vet inte om det förrän jag läser författarens slutord. Jag vet att jag hoppas att Annika Paldanius snart har skrivit en ny roman.

Det går inte så bra med mina hundra inlägg...

... men det är sånt som händer. Jag går tillbaka och läser vad jag skrivit under de andra åren jag varit med i Blogg100 - 2015 och 2013 - och hittar ett par inlägg som liknar det här.
Åttifem inlägg kvar
Svacka

Om konsten att bli gammal, #019

Om konsten att bli gammal är det det samma som gamlandets lov? Eller hur kommer det sig att jag tänker på Sandro Key Åbergs dikter från 1980-talet när jag läser nygammal filosofi i Wilhelm Schmids tappning, från 2016. Boken heter Konsten att bli gammal och handlar just om den konsten. Den är också, kanske inte en lovsång, men åtminstone en kärleksfull hyllning till livets sista tredjedel.

I boken finns åldrandet beskrivet i tio korta kapitel med rubriker som Tankar om livets olika faser, Vanor som gör livet lättare och Att hantera smärta och olycka. Självklara påstående staplas ovanpå varandra, t ex: Det som åldras är människans yttre, inte hennes innersta väsen. Inget fel i sig, men frågan är om det hjälper oss att förstå konsten att bli gammal? Är det inte snarare mystiken kring det faktum att vårt yttre åldras samtidigt som vårt innesta förblir det samma, eller åtminstone är så mycket mindre förändrat, som vi bör refleketera kring.

Schmid skriver om jämnmodet (behöver verkligen äldre människor det i högre grad?) och om sexualiteten (inte sjutton är den andliga beröringen viktigare än den fysiska bara för att en människa åldras!) och om aktivitetstilltron (så tröttsamt!) och om att sjukdomarna vill lära oss något (men så är det väl inte!). Men när han uttrycker att den moderna kulturen inte förbereder oss på åldrandet, håller jag med honom. Frågan är bara hur den förberedelsen skulle se ut...

(Och ja, jag ligger en dag efter i min Blogg100-utmaning.)

Färgen leder skapandet

En lördagstimme med temat färgen leder skapandet gav följande resultat. Hoppas på en fortsättning under morgondagen.

Dröm vidare

Idag har en riktigt bra film haft premiär - Dröm vidare med regi av Rojda Sekersöz.

Inledningsscenen, där Mirja lämnar fängelset med en bugning mot kameran, är lysande. Och likaså avslutningsscenen från taket på ett av miljonprogramhusen i Alby i Botkyrka, som vi långsamt rör oss bort från. Däremellan ryms ett liv, eller snarare många liv. Det är Mirja och hennes tre vänner, som alla befinner sig i en värld där kriminalitet ses som något normalt. Det är Mirjas lillasyster och mamma. Och det är hotellstäderskan på bilden ovan, som på ett handfast sätt introducerar Mirja i arbetslivet.

Det handlar både om att drömma sig bort och att drömma sig kvar, och under filmens gång sker flera vändningar. Vi vet inte vart Mirja och hennes vänner är på väg. Men vi vet att det handlar om klass och ekonomi, om arbete och arbetslöshet, om nära vänner och familj, och om de avtryck vi gör i varandras liv. En bra och mycket imponerande långfilmsdebut.

Det går inte så bra...

Tyvärr går det inte så bra med mina Blogg100-inlägg. Men det kommer andra dagar så småningom.
Här är en länk till den blogg med samma namn som denna, som jag skrev mellan juni och november 2009, innan jag började skriva här.

Imorgon är en ny dag

Då ska jag skriva om Wilhelm Schmids bok Konsten att bli gammmal.

Idag blir det bara en länk

... till en fin och mycket berörande text, skriven vid livets slut av Amy Krouse Rosenthal.
Om liv, död och kärlek.
You may want to marry my husband.

Århus rådhus

Marmorplattorna som täcker fasaden på Århus rådhus har kanske inte åldrats med behag, men när mörkret sänker sig så gör det ingenting för då belyses tornet med allehanda färger. Urtavlorna (det finns en likadan på motsatt sida av tornet) är sju meter i diameter, och konstruktionen runt tornet ska föra tankarna till byggnadsställnignar. Århus är och förblir en stad som växer. Rådhuset stod klart
1941 och arkitekterna bakom byggnaden är Arne Jacobsen och Erik Möller. När jag passerar finns en lysande skylt på baksidan. The same for everyone, står det. Ett viktigt budskap till oss alla.

Om konsten att läsa och skriva

Jag vet att jag för många år sedan läste Olof Lagercrantz bok Om konsten att läsa och skriva, och jag minns att jag tyckte om den. Kanske dags för omläsning? Bodil Malmsten (1944-2016) skriver också om konsten att skriva, och att läsa. Att läsa är alltid viktigare än att skriva. Det är en liten bok med stort innehåll på få sidor. Mycket ger inspiration. Och mycket är väldigt Bodil Malmstenskt. Kanske tycker jag om det hon skriver. Kanske inte. Men lusten att skriva väcks i alla fall av läsningen.

Och lusten att låta sig inspireras, imponeras och iakttaga allt - som Bodil M uttrycker så väl.

Och så rådet att läsa, läsa, läsa. Och undersöka hur de allra bästa har skrivit sina böcker. Studera ordval, tempo och tempus, berättarperspektiv, tidsanda.... Men vilka är då mina bästa? Vilka skulle hamna på min alldeles egna klassikerlista? Det tar nog ett tag att göra den, men kanske dags att börja i alla fall....

Vad skulle jag laga för mat i det här köket?

Möte med Carl Kyhlberg

En fin utställning på Malmö konstmusem med Carl Kyhlbergs (1878-1952) måleri, pågår till 21 maj. Tavlorna gör sig bra i de stora ljusa salarna. Färgerna får plats att flöda. Eller, det här är ett konstnärskap där färgen leder skapandet, som Patrik Steorn säger i audioguden till utställningen som finns här.

Tavlan på bilden ovan heter Gryningen kastar ett strålande hjärta mot jorden. Fantastisk titel, eller hur?! Väl värd att begrunda.

Kvinnorna fanns!

Den internationella kvinnodagen var igår. Tre män diskuterade jämställdhet i Aktuellt *tar sig för pannan* Men det hände och händer även annat. Manifestationer, fester, politisk kamp och pussyhattar.

Och en kvinna med makt och ekonomisk position som använder den till att tala om för ungdomar att det är åt helvete att nazister har mer plats i historieläroböcker än kvinnor. Och att hon därför kommer att hålla utställningen Den dolda kvinnomakten öppen på Skarhults slott öppen tills ALLA historieläroböcker skrivits om så att kvinnor har hälften av allt utrymme.Och så finns ju de 6 kortfilmerna, som en början till en helt annan historieskrivning. Se och lär, oavsett om du går i skolan just nu eller gjorde det för länge sedan.

Fallna kvinnor

Det här är en viktig bok, skriven av Eva F Dahlgren, med undertiteln När samhällets bottensats skulle lära sig veta hut. En titel som provocerar. Hur är det ö h t möjligt att se på sina medmänniskor som "samhällets bottensats". Hur kan det ha varit så att fattiga och sjuka kvinnor, och kvinnor som tvingades till att prostituera sig, dömdes till tvångsarbete och internerades. Men så var det. Kvinnorna vägdes och mättes och kategoriserades också, som undermåliga, sinnesslöa, gatflickor, ligisterflickor, berglärkor ("djupt förfallna prostituterade"), bettlerskor, psykiskt höggradigt abnorma, höggradiga alkoholister, vanetjuvar, utpresserskor mm. Allt noga nedtecknat i arkiv som tillhört fängelset i Landskrona och rasbiologiska institutet i Uppsala. Författaren läser brev och anteckningar, hon tittar på fotografier och försöker förstå vilka dessa kvinnor var. Deras blickar lämnar henne inte, och hon lämnar inte dem. Hon skriver en viktig bok om kvinnor i en historisk tid som är knappt hundra år bort. Eller alldeles runt hörnet, här i vår egen tid. För även om dessa kvinnor inte finns längre, så finns det andra som lever under liknande förhållanden. Och hur ser vi på dem? Vad kallas de?

   De finns inte längre bland oss. Men jag väntar till skymningen, går ner till Rosenlund här i Göteborg. För nu samlas dagens berglärkor, vingklippta även de. Många går på tyngre droger och de får inte heller dansa.
   De talar rumänska.

En liten filmfestival

Ibland inträffar en väldigt liten filmfestival hemma hos oss, eller på en biograf nära där vi är. Den allra minsta filmfestivalen jag varit med om hade bara två deltagare och två filmer. Det som gör att det blir roligare att titta på film när det är festival är att de olika filmerna så självklart kan jämföras med och kontrasteras mot varandra. Och samtalas kring.

Så i fredags och lördags var det dags igen. Lika få deltagare, men dubbelt så många filmer. Vi såg dels Miss Jean Brodies bästa år från 1969, med en suverän Maggie Smith i huvudrollen och Den okända flickan, som jag skrev om igår. I båda dessa står en ensam kvinna och hennes arbete i centrum - en lärare och en läkare. Men där slutar kanske likheterna. Det Jean Brodie saknar av medmänsklighet har Jenny Davin i stora mått. De båda andra filmerna var Under vulkanen och Sådan far, sådan son. Här handlar det om manlig ensamhet, men i övrigt är det svårt att dra några paralleller eftersom det känns som det mexikanska 1930-talet och det japanska 2010-talet är som två vitt skilda universum. Se där vilken spännande resa några få filmer kan ge upphov till.