Om kontinuitet

kontinuitet, dvs obrutet sammanhang i tid eller rum

I tider av förändring funderar jag på vad det är som ger mig kontinuítet i livet. Hur kommer det sig att jag kan känna mig som en och samma person, fast jag faktiskt ändrar mig så mycket genom åren? Det beror förstås på de människor jag möter och hur de uppfattar mig. Men också utan alla mina relationer har jag en känsla av mig själv som finns där genom årens förändringar.

Tomas Tranströmer beskriver det så här i Minnena ser mig från 1993:
Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ”jag”. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner alla mina tidigare.

Inom psykologin finns en riktning som kallas självpsykologi, främst representerad av Heinz Kohut (1913-1981). Denna avser just upplevelsen av mig själv som en person, dvs ett sammanhållet själv som följer med i tid och rum, i olika skeden av livet. En självkänsla, vilket är någonting helt annat än det ibland mycket bräckliga självförtroende som många av oss bär på.

Och apropå detta med att vara själv - så länkar jag till mitt eget inlägg för nästan precis ett år sedan: Semesterdag i eget sällskap.