Är demenssjukdom verkligen "de anhörigas sjukdom"?

Under årens lopp har jag träffat många personer som drabbats av demenssjukdom och deras närstående. Det är en svår situation för den som drabbas - att själv märka de förändringar som påverkar tankeförmåga och minne, att tappa fotfästet i tillvaron, kanske inte hitta som förut i välkända områden, inte förstå samspelet mellan människor eller kunna tolka det som sägs eller det man ser på samma sätt som förut. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle påverka mitt liv. Jag kan bara inse att det måste vara förfärligt skrämmande.

Det är också en svår situation för den närstående - att märka att en välkänd person inte längre är sig lik, tänker och handlar annorlunda jämfört med tidigare, kanske inte förstår vad vi pratar om, trots noggranna förklaringar, eller glömmer det vi kommit överens om. Som närstående kan det vara lätt att tänka att personen som drabbats av demenssjukdom kanske inte lider av den, eftersom han eller hon inte kan resonera om sin sjukdom, och ibland inte ens vill erkänna att den finns.

Men inget kan vara mer fel. Vi människor är komplexa varelser, och även om vi tappar såväl minne och språk som insikt i vår situation, så finns vi fortfarande som personer med allt vad det innebär. Ett lidande kan vara stort trots att det saknar ord.

Så snälla - beskriv inte demenssjukdom som "de anhörigas sjukdom". Tänk alltid på personen som drabbats. Det är hans eller hennes sjukdom, och han eller hon lider i det tysta. Naturligtvis påverkar sjukdomen de närståendes liv. Att leva med en person som har drabbats av demenssjukdomen innebär också ett lidande. Men ställ inte dessa mot varandra, utan försök istället se dem som två sidor av samma mynt, dvs den förändring av relationen som en demenssjukdom innebär för både den som drabbats och de närstående eller anhöriga.