Sedan vi träffades för 29 år sedan har maken och jag skrivit små meddelanden till varandra. Förr var det papperslappar i olika storlekar som låg på köksbordet när han eller jag kom hem. Jag vet att jag har sparat en del av den där korrespondensen, men jag vet inte var någonstans. Jag är inte säker på att jag kommer hitta de där små lapparna någon gång. Och om jag hittar dem är jag inte säker på att jag kommer att läsa dem. De var meddelanden i stunden, precis som våra dagars sms, men mer förankrade i rummet.
Nu för tiden skickar vi många sms till varandra istället för att skriva lappar. Och jag blir alltid lika glad när det kommer ett meddelande från maken. Han är bra på att uttrycka kärlek i vardagen. Läs bara de här orden, som följde med bilden ovan:
Kärleken sitter inte i träden. Den rör sig mellan oss.
Du har inte bara en fin och kärleksfull man, utan även en poetisk! Vad svarade du på ett sådant sms? Jag tror jag hade skrivit - fånga den!
SvaraRaderaDet poetiska var vad jag föll för en gång för länge sedan och fortfarande gör det mig lite knäsvag. Men, skamligt nog tror jag inte att jag alls svarade på det här meddelandet. Kanske därför jag bloggar om det nu. För att tala om hur fint jag tycker att det är.
SvaraRaderaVad härligt att poesin lever, vi behöver små visdomsord i vardagen och att man ser varandra då håller man kärleken vid liv.
SvaraRaderaBerit