Genom dimmiga landskap

Tåget rullar genom dimmiga landskap. Det gör inget att fönsterplatsen till största delen är skymd av väggen. Det finns ändå inget att se där utanför. Men det gör inte heller så mycket. I novembersverige ryms vårlängtan och sommardrömmar ändå. Men först ska hösten och vintern ha sin gång.

Jag funderar över resandet, som så ofta när jag är på väg. Den där speciella känslan som infinner sig när jag är mitt emellan två platser, just nu mellan Stockholm och Malmö. Det är som en parentes i livet, som ett alldeles eget tillstånd. Inga krav, inga måsten. Bara resan. Att förflytta sig. Jag tror jag ska försöka låta bli att arbeta när jag åker tåg och bara ägna mig åt de tankar och känslor som resan väcker.

Om några timmar möter kulturvetardottern mig och maken på Malmö C. Hon har lovat en konstvisning av videoinstallationen i stationens nedre plan. Sedan blir det ett annat kulturellt evenemang innan middagen serveras hemma hos sonen och hans flickvän. Troligtvis är det för att målet med dagens resa känns så glädjande och förväntansfullt som även resan gör det.