"Rosen på Tistelön"

På min väg till och från arbetet har jag läst "Rosen på Tistelön". Det är en roman skriven på 1840-talet av Emilie Flygare-Carlén. Jag har haft lust att läsa den ända sedan den var radioföljetong i P1 för fyra år sedan. Och nu har det äntligen blivit av. Efter avslutad läsning kan jag konstatera att det är en roman som heter duga, och jag rekommenderar den varmt till alla som tycker om äventyrsromaner, romantiska romaner, idéromaner, relationsromaner, utvecklingsromaner, hämndromaner, naturlyriska romaner, psykologiska romaner... För det ryms mycket mellan pärmarna. Jag fascineras mest av de psykologiskt trovärdiga personporträtten och relationerna mellan människorna.

Ett exempel är skildringen av gubben Askenbergs långsamma insjuknande i en demenssjukdom, troligtvis den sjukdom som vi idag benämner Alzheimers. Från början har han bara en känsla av att allt inte är riktigt som det brukar. Sedan börjar hans minne bli lite dåligt och han har svårt att hålla fokus när fru Katrina högläser sonen Arves långa brev. När hon kommer till slutet har han redan glömt början. Så småningom klarar han sig inte längre själv, men då har redan många år förflutit. Men han är inget vårdpaket för det. När fru Katrina öppnar handelsbod sitter han och tittar på alla människor som passerar förbi och känner sig delaktig i livet som pågår. Och hon förmår att se gubben Askenberg som den människa han är, trots sjukdomen och det myckna vårdandet. Se där en tydlig parallell till Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom, som med största tydlighet rekommenderar personcentrerad omvårdnad.

Ovanstående exempel är bara ett bland många på hur modern Emilie Flygare-Carlén är i sina tankar.