Tog en promenad på lunchen idag. I Vasaparken gjorde solen, den blå himlen och rimfrostträden att det såg ut som i en saga. En vintersaga. Mitt i vardan, mitt i stan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om de oväntade gläntorna i vardagen. Konst och litteratur och arkitektur. Kultur och natur. Landsbygd och stadslandskap. Då och då om åldrande och livsfrågor.
Fantastiskt vackert! Sol, vitt, ljus. Det gör ju att man står ut med vintern. Här är brunt, grått och mulet.
SvaraRaderaDet var otroligt vackert. T o m jag som inte gillar vintern var tvungen att inse det.
SvaraRaderaIdag har vi sol här, i alla fall. Ingen rimfrost dock, men ljuset gör att allt känns lättare och roligare. Visst är det konstigt att man är så påverkad av solen. Jag tänker inte så mycket på det när den är borta, som jag märker hur uppåt jag blir när den visar sig. Det får mig att fundera över om människor inte är lyckligare i soligare länder... Fast de upplever ju inte kontrasterna som vi gör, därför ger det kanske inte samma effekt?
SvaraRaderaJag tror årstiderna påverkar oss, på gott och ont. I princip tycker jag om växlingen. Ljus och mörker. Varmt och kallt. Sommar och vinter. Men när det är vardag och vinter vet jag inte riktigt... Idag pratade vi bara om fågelsång och växtlighet på lunchrasten på jobbet. Det var nog ett uttryck för allas längtan efter gröna och varmare tider.
SvaraRadera