Jag var på begravning igår. Och döden kom nära. Försöker förstå vad det är vi är med om när vi lever vår korta stund på jorden. Tar hjälp av det några andra skrivit. Pär Lagerkvist till exempel:
En gång skall du vara en av dem
som levat för länge sedan.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset och skogarna.
Så som myllan minns det multnade lövet,
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig - såsom havet.
Och Dom Helder Camara:
Det kommer en dag för envar av oss
då solen går upp för sista gången.
Men finns det inget sätt för mig att veta
när min sista dag har kommit?
Men bättre är väl evangeliets råd
att leva var dag som om den vore den sista,
eller, ännu bättre,
som om den vore den första.
Olof Lagercrantz skriver så här om sorg:
O nej
O nej , sorgens ord dödar ingen.
Det är ordlösheten som dödar.
Talande lever vi,
stumma dör vi.
Lyssna då till min röst,
en arm låga som lyser
på grottans väggar.
- Ingen är här,
ingenting är att frukta
så länge ordet finns
och lågan lyser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar