Världsberömd kyrka

På väg till och från helgens släktträff passerade vi Klippan i nordvästra Skåne. Klippans största sevärdhet är S:t Petri kyrka som skapades av arkitekten Sigurd Lewerentz (1885-1975) på 1960-talet. Den är världsberömd bland arkitekter för sin genomtänkthet. Ingenting finns där av en slump. Fönstren saknar t ex fönsterbågar och är fastsatta med en sorts stora metallclips på utsidan av tegelfasaden. När man är inne i byggnaden ser det ut som om fönsterglasen inte finns och fönstren bara är öppningar mot parken utanför.

I en jubileumsskrift om kyrkan kan man läsa om arkitektens sympatiska visioner under rubriken Den poetiska arkitekturen:
"Att Sigurd Lewerentz valde att göra kyrkan låg och mer dominerad av lugna horisontaler än av uppfordrande vertikaler, sammanhängande inte bara med att Klippans topografi var utpräglat flack och utan större nivåskillnader. Det var också en konsekvens av arkitektens gamla övertygelse att man inte bör bygga höga och dominanta hus i parkmiljö - utan att man där istället ska låta naturen själv bestämma husets höjd och skala."

Skulpturvandring i Hässleholm

Vad gör man en gråkall söndagseftermiddag i Hässleholm när det är en och halv timme tills tåget hem avgår? Stadens konsthall är förstås stängd, men utanför står ett broschyrställ som jag inte kan undvika att botanisera i. Ett litet häfte visar sig vara en guide över 33 av stadens skulpturer, med fotografier, kortfattade beskrivningar och en tydlig karta. Jag faller direkt och tar med maken och rullväskan på skulpturvandring i stadens centrala delar. Vi hinner med 19 mycket olika konstverk innan vi sätter oss på tåget till Stockholm. Från perrongen ser vi ytterligare ett. Lena Cronqvists och Peter Tillbergs skulpturer gör störst intryck på oss. I Skulpturguiden står det att Lena Cronqvists Grimaserande flicka (2000) väckt mycket ilska och debatt i staden. "Varför är flickan så ful? Får konst verkligen se ut på det viset?"

Jag vet vad jag tycker, men vad tycker du?

Här finns några fler skulpturer av Lena Cronqvist.

En liten balkongfest...

... kan pigga upp den tröttaste. Den här lilla festen dukade jag upp till maken och mig för ungefär en månad sedan. Det var alldeles för kallt för att sitta på balkongen, så vi fick ganska snart ta med oss all mat och dryck och flytta inomhus. Imorgon äger en helt annan festlighet rum - ett stort släktkalas på ett vandrarhem i Skåne. Det lär knappast bli någon utomhussittning eftersom SMHI lovar 12 grader och regn. Det är bara att hoppas att alla får plats inomhus.

"Att ställa sig förundrad till allt"

De flesta av oss vet att det är Carl von Linné (1707-1778) som pryder våra hundralappar. Men att det på vår näst vanligaste sedel också finns ett citat av Linné känner nog inte så många till. Orden är tryckta med så liten skrift att det behövs en stark lupp för att kunna läsa dem. Jag har ingen stark lupp, så jag kan inte ens kunnat hitta citatet. Men enligt idé- och lärdomshistorikern Gunnar Eriksson så står det så här: Det första är att ställa sig förundrad till allt, även det trivialaste. Fast på latin. Jag litar på Gunnar Eriksson, för han var nämligen med och valde ut citatet när vår nuvarande hundrakronorssedel skulle tryckas upp.

Queen Anne's lace

Just nu läser jag boken Se blomman av amatörbotanisterna Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson. För att vara amatörbotanister är de väldigt kunniga och Gunnar Eriksson är dessutom idé- och lärdomshistoriker. I boken läser jag bl a att vår vanliga hundloka (eller hundkäx) och dess släktingar som vildmorot och körvel, kallas för Drottning Annes spets i England. Visst är väl det ett fint namn på en vacker ört, vars blommar är som skyar av vit spets. Men nordisk till sinnet som jag är, tycker jag ändå att Gunnar Ekelöf har beskrivit hundlokornas blomning allra vackrast:

Havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnattsdunklet

Strofen är hämtad från dikten ”Eufori” (ur diktsamlingen Färjesång som kom 1941).

"Möte med minnen"

I min arbetsvardag möter jag många äldre människor som förlorat en del av sin tidigare, ibland mycket goda, tankemässiga förmåga till följd av Alzheimers sjukdom eller någon annan demenssjukdom. Sätten att hantera denna smärtsamma förlust är lika många som människorna jag möter. Jag får ofta anledning att fundera över hur dåliga vi i vårt samhälle är på att möta människor som har tappat minnet, eller tänker långsamt, eller har svårt att lära sig nya saker, eller inte kan planera och strukturera sina liv. Människor som har något tankemässigt (eller kognitivt) funktionshinder. Och det är ju inte alls bara äldre människor.

Därför blir jag glad när jag på Svenskt Demenscentrums utmärkta webbsida läser om en seminariedag om Alzheimers sjukdom för museipersonal, Möte med minnen, anordnad av Nationalmuseum. Det är en alldeles utmärkt rubrik för en dag som bl a berör frågan: Hur kan museer arbeta för att bli mer tillängliga för personer som drabbats av Alzheimers sjukdom eller någon annan demenssjukdom? Ofta förknippas tillgänglighet med framkomlighet för rullstolsburna eller anpassningar för synskadade. Men tillgänglighet handlar också om att göra platser tillgängliga för människor som har osynliga funktionshinder, t ex ett kognitivt handikapp till följd av en demenssjukdom.

Filmbloggandet

... sker på Juno film. Idag har jag skrivit om Grey Gardens och häromdagen om Kärlek på italienska.