Tematrio - Andra världskriget #074

Veckans tematrio är andra världskriget, så jag återanvänder ett inlägg från 26 juni 2012 där jag skrev om tre böcker jag då hade läst och som handlar om Sverige under och efter andra världskriget.

Den senaste tiden har jag läst några böcker om Sverige under och efter andra världskriget. De är sinsemellan olika, men bidrar var och en på sitt sätt till att öka mina historiska kunskaper. Vad var det som hände? Vad kan vi lära oss av det som hände, så att inte samma misstag upprepas igen? Att vi stänger vårt lands dörrar för dem som flyr från omänskliga omständigheter. Att vi inte ger plats åt de mest utsatta människorna, de som har förlorat sitt hopp och tvingats ge sig ut på flykt.

Först läste jag Och i Wienerwald finns träden kvar, om den unge Otto som kommer ensam till Sverige som 13-åring. Föräldrarna ser en möjlighet att rädda sin son och skickar honom till Sverige. Själva blir de kvar i Wien, och när de inte längre är kvar där är det inte till Sverige de kommer utan till ett av nazisternas koncentrationsläger. Hela tiden skriver de brev till sin son och försöker hålla hans och sitt eget mod uppe: Snart ska vi ses igen. Allt kommer att bli bra. Med historiens facit i hand är det en mycket tragisk läsning. Elisabeth Åsbrink har gjort ett gediget journalistiskt arbete och här finns mycket fakta från historiska dokument. Varför Ottos föräldrar aldrig fick återförenas med sin son är obegripligt i efterhand. (Läs också vad Elin skrivit om boken.)

Sedan läste jag Göran Rosenbergs bok om sin pappa som kom till Sverige efter vistelsen i ett av koncentrationslägern, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Inte heller för dem som faktiskt fick komma till Sverige tycks det svenska samhället ha varit särskilt välkomnande. De fasansfulla erfarenheter som alla människor som blivit utsatta för krig, förtryck och förintelse bär med sig var inget som fick plats i vårt land under efterkrigstiden. (Läs vad Maria skrivit om boken.) Ett citat från boken beskriver detta tydligt:

Jag tror att steget från överlevnad till fortlevnad kräver denna till synes paradoxala förening av individuell bortträngning och kollektiv erinring. Ni kan bara blicka framåt om världen blickar tillbaka och erinrar sig varifrån ni kommer och ser spåren som ni för vidare och förstår varför ni lever ändå.

Nyss har jag läst klart Annika Thors roman Om inte nu så när. Även här finns många historiskt fakta om Sveriges agerande under andra världskriget och vad de beslut som då fattades gör med personerna som romanen kretsar kring. Under läsningen tänker jag upprepade gånger på hur lite som behövs för att göra en medmänniskas liv mer mänskligt. Och hur makt kan utövas genom byråkratiskt krångel.

Alla tre böckerna är angelägen läsning. Vad lär vi av historien?