Strändernas svall #069

Maken och jag har en minibokcirkel. Vi läser båda två Strändernas svall (1946) av Eyvind Johnson. Jag har läst den en gång förut, kanske var det sommaren 1980 eller 1981, och känner igen förvånansvärt mycket av texten. Omläsningen är ändå inspirerande, för visst läser man böcker på ett annat sätt med dryga femtio år i livet än med knappa tjugo...

Eftersom den gamla antikvariatsinköpta pocketutgåvan från 1960-talet hade gått upp i limningen (det tidstypiska omslaget på bilden ovan är det enda som återstår) införskaffade vi en ny. Denna utgåva är också inköpt på antikvariat och består av två inbundna linneband från 1950. Typsnittet är tydligt, raderna är korta och radavståndet relativt glest. Det bidrar naturligtvis till en god läsupplevelse. Men mest är det själva berättelsen och författarens gestaltning av den klassiska sagan om Odysseus som vi gläds åt, även om jag inte direkt skulle beskriva det som en roman fylld av spänning och humor så håller jag med om att den har poetisk skönhet.

Just nu tänker jag att det är en berättelse om tid på många olika plan. Inte minst den tid vi människor upplever via våra kroppar, dvs åldrandet. Detta är något som jag också läser om i Elisabeth Åsbrinks krönika i DN idag. Så här slutar den: Att allt beror på tiden, som både rusar genom kroppen och stannar där, samtidigt.