Tove Folkessons roman var med och tävlade om Romanpriset som SR:s lyssnarjury utsåg. Nu vann den inte, det gjorde Lotta Lundbergs Timme noll, men i samtalen om den väcktes åtminstone mitt intresse. Nu har jag kommit ungefär halvvägs in i boken, och trots en ganska seg startsträcka (vad är det här för en sorts text?!) kan jag nu bedyra att jag aldrig har läst något liknande. Det är nog inte en roman egentligen, utan mer ett lyriskt collage som beskriver en tid i livet som jag tror jag hade glömt. Läs t ex det här:
Bilen slingrade sig hem genom småstadsslummern. Tutade högt om någon stod i vägen. Tur att det var natt och inte så många ute. Bara polisbilarna och så vi då. Som hade ensamrätt på vågskvalp under huden. Som ännu kunde höra sanningen bulta och kränga.
Hur skulle det sluta? Vi lade på luren när framtiden ringde, behövde inte prata med den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Författaren är poet, hörde jag på radion. Jag vill läsa den! Har du den som riktig bok eller e-bok?
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJag har den som pocket. Du kan få den när vi ses.
SvaraRaderaLäst den o håller med dig, tyvärr tycker jag i inte hon kom vidare o den utvecklades inte.... Annette
RaderaJag har läst klart och tänker fortfarande på den som ett lyriskt collage. Den uppfyller inte mina förväntningar på en roman som berättar en historia från A till Ö, men är ändå intressant och välskriven och egensinnig, tycker jag.
Radera