Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk till att fira midsommar i stan. Men efter två dagars stadsfirande så känns det alldeles bra. Midsommaraftonskvällen tillbringade jag på lagom cykelavstånd från mitt hem, dvs på en berghäll vid Mälarens vatten nära Hägerstenshamnen. Vågorna kluckade och solen sken. Det lilla skogspartiet delades med Kalle som gärna ville fiska och var en rackare på att cykla i uppförsbackar, Kalles mamma och pappa som inte alls cyklade lika raskt, tre tonårstjejer som klätt sig fina och var ute för att se vad midsommarkvällen kunde erbjuda, en entusiastisk baderska med simfötter, hennes nästan lika entusiastiska sällskap och den lilla dottern som tyckte badandet tog alldels för lång tid. Jag var glad över att vara nära storstaden och tvingas dela min lilla plats i världen med några alldeles okända människor. Picknick-maten, som var inhandlad på Cajsa Warg, smakade underbart gott.
Idag gick turen till Vaxholm, en lagom lång båtresa på en timme från Strömkajen. Det var en fröjd att sitta på det solvarma akterdäcket och se staden försvinna länge och längre bort. Lika fint var det att stå i blåsten och se stadens silhuett komma närmare på vägen tillbaka. Mellan de båda båtresorna promenerades det i Vaxholm, i regn och solsken, på gator och skogsstigar, nära vattnet och lite längre ifrån. Husen och torgen var både småstadspittoreska och förortstrista. Nära hemma, men ändå långt bort.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar