Hur man tar det

Det finns en del uttryck som vi använder utan att tänka oss för, t ex det är inte hur man har det utan hur man tar det. Förfärligt, om ni frågar mig. Tänk bara om man har det väldigt, väldigt dåligt och så säger någon just så, det är inte hur man har det utan hur man tar det. Allt beror alltså bara på mig själv? Hur jag reagerar på det som har hänt mig. Ingenting kan alltså tillskrivas omständigheterna som gjort att jag hamnat i en allt igenom dålig situation? Så är det förstås inte. Kanske kan vi försöka säga så här istället: Det är både hur man har det och hur man tar det. Samtidigt.

Uuno Klami

Känner du till den finländske tonsättaren Uuno Klami? För några dagar sedan gjorde inte jag det, men i söndags var jag på en konsert och fick höra hans Kalevalasvit. Uuno Klami levde de 61 första åren på 1900-talet och är unik. Han deltog nämligen i fem krig, vilket säkert är mycket ovanligt för en kompositör. Men det berättar ju mer om Finlands historia än om Uuno Klami.

Sannolikt berättar Kalevalasviten också en hel del om både Finlands historia och folksjäl. Det kan jag dock inte redogöra för. Vad jag däremot med säkerhet vet är att jag tyckte mycket om musiken. Den var lätt att följa, även för ett otränat öra som mitt, och hela sviten var berättande på ett nästan filmiskt vis. Som om musiken skapade bilder och berättelser i min hjärna, och det har jag faktiskt aldrig varit med om på samma tydliga sätt. Åtminstone inte när det gäller s k klassisk musik.

Fågelmuseum

Fågelmuseet i stadsparken i Jönköping byggdes 1914 och är, som det står på skylten, "ett intressant exempel på en mindre museibyggnad avpassad efter ett speciellt ändamål". Tyvärr var det stängt för säsongen när jag passerade igår. Men till våren blir det säkert ett besök där. Då är förhoppningsvis bokarna i stadsparken skirt gröna och de alldeles levande fåglarna i träden på sitt bästa humör. Och Vättern, som var hotfullt mörkgrå med vita gäss, glittrar förföriskt blått i solskenet. Det kommer att vara en fin dag.

"Animera = göra livlig"

Om du har en halvtimme över innan 6/2 rekommenderar jag filmen Animera = göra livlig på svtplay. Det är en dokumentärfilm om hur Stanislaw Przybylsli, eldsjäl och animatör, startar ett projekt för att uppmärksamma äldre och ge dem möjlighet att stå i centrum. Tillsammans med några av seniorerna som bor på ett äldreboende i Eksjö gör han kortfilmen Dramat på Tuvan, som får galapremiär med röda mattan utrullad framför stadens biograf.

I filmen får vi följa den inte alltid lätta vägen från idé till färdig film. Animerad film kräver, förutom konstnärlig begåvning, också massor av tålamod. Det är en fin film som berättar om hur en animerad film blir till. Men än mer berättar den om vars och ens behov av att få vara i centrum i sitt eget liv, oavsett ålder.

Uppdatering 2013-01-25: Filmen finns inte längre på svtplay, men jag har istället länkat till en sida där du kan läsa mer om Dramat på Tuvan.

Vägen

Vägar som fortsätter bortom en krök eller ett backkrön gör mig alltid så nyfiken. Vad finns där, bortom det vi ser? Vem möter vi längs vägen? Hur ser det ut lite längre fram?

En blåsig dag i somras, på Hallandsåsen.

Uppbrott

Om några timmar lämnar jag Stockholm och åker till min andra stad, Jönköping. Det är alltid svårt att ge sig av, tycker jag. Tror att jag har skrivit om det förut. När uppbrottet eller själva resan är ett faktum känns det nästan alltid bra däremot. På väg mot nya mål. Varför är det då så svårt att vila i själva uppbrottskänslan? Jag kommer behöva öva mig i det under den här vårterminen.

Tyvärr har jag inte så många oväntade gläntor i mitt liv just nu. Jag borde kanske ha det eftersom jag ständigt byter miljö men det är som om de många uppbrotten gör det svårare att upptäcka sådant som gläntar till det oväntade. Fast så behöver det inte vara. Det skulle också kunna vara precis tvärtom.

Nu är det oxveckor

Det här är inte den tid på året jag tycker bäst om. Snarare tvärtom. Idag är det synnerligen otrevligt väder också. Gråkallt och blåsigt. Ja, det var det igår också i Stockholm. Jag tycker oxveckorna känns påtagliga, även en söndag som denna.

Men nu blir det iallafall en liten feststund tillsammans med maken och dottern. Kaffe och de sista lussebullarna från frysen