Huskvarna by night

Mörkret faller under den korta tågresan från Jönköping. När jag kliver av i Huskvarna är det alldeles mörkt, men stadens alla ljus glimrar. Efter att ha följt tågets väg mot Nässjö en kort sträcka, bär det av nerför den första backen. Staden ligger under mina fötter och en annan årstid skulle ha givit mig en vacker vy över Vättern. Nog har jag förstått att Huskvarna backigt, men de branta backar jag går nedom och uppom är mer än jag kunnat föreställa mig.

På en betydligt lägre nivå än jag nyss befann mig passerar jag plötslig Zinkensdamm. Det ser ut att vara en idrottsplats, men helt säker är jag inte. Den trivsamma bebyggelsen med små flerfamiljshus från 1940- och 50-talen har tagit slut och plötsligt befinner jag mig på en stadsgata från 1700-talet, med låga trähus. Aha, Smedbyn. Tur att det finns skyltar. De nu röda husen var från början bostäder för hantverkarna vid gevärsfaktoriet vid Huskvarnafallen, det som sedemera blev Husqvarna AB.

Vandringen fortsätter uppför igen. Och uppför. Och uppför. Märklig stad, tänker jag. Undrar hur det är på vintern, med snö och is. Hur håller sig bilar och bussar på vägen? Och går det att gå upp och ner för backarna? Men vackert är det. Med alla de glimrande ljusen på bergssluttningarna runt om staden och på Vätterns västra sida. Bankeryd? Jag kanske åker dit en annan dag och tittar på Huskvarna därifrån.

Röd boll i träd

Sedan vi träffades för 29 år sedan har maken och jag skrivit små meddelanden till varandra. Förr var det papperslappar i olika storlekar som låg på köksbordet när han eller jag kom hem. Jag vet att jag har sparat en del av den där korrespondensen, men jag vet inte var någonstans. Jag är inte säker på att jag kommer hitta de där små lapparna någon gång. Och om jag hittar dem är jag inte säker på att jag kommer att läsa dem. De var meddelanden i stunden, precis som våra dagars sms, men mer förankrade i rummet.

Nu för tiden skickar vi många sms till varandra istället för att skriva lappar. Och jag blir alltid lika glad när det kommer ett meddelande från maken. Han är bra på att uttrycka kärlek i vardagen. Läs bara de här orden, som följde med bilden ovan: Kärleken sitter inte i träden. Den rör sig mellan oss.

Delar blir helt

En fin kväll i källaren under Högalidskyrkan igår. Vi var omkring tjugo personer från olika sammanhang och med olika erfarenheter som samlades för att göra en gemensam bild. Delar blir helt var kvällens tema och några av Ateljé Inuti2:s konstnärer ledde oss i skapandet av collage. De bilder var och en av oss gjorde satte vi sedan samman till en gemensam bild. Det var spännande att se våra olika bilder komma tillsammans och skapa en ny bild av en välkänd. Delar blir helt.

Uppdatering 28/11: här kan man läsa mera - collage

Ur Inger Christensens Alfabet

hösten finns; eftersmaken och eftertanken
finns; och enrum finns; änglarna,
änkorna och älgen finns; enskildheterna
finns, erinran, erinrans ljus;
och efterljuset finns, ekträdet och almträdet
finns, och enbärsbusken, enheten, ensamheten
finns, och ejdern och etterspindeln finns,
och ättikan finns, och eftervärlden, eftervärlden

Det är bokstaven E, på danska börjar dikten "efteråret findes".

På Liljeholmsbron

En skylt eller ett tecken?

Första e-boken

Så, då har jag läst min första e-bok, Vägar i sorgen av Lars Björklund och Göran Gyllenswärd. En lånebok från Stockholms stadsbibliotek dessutom, som på ett litet kick laddades ner på min surf- och läsplatta. Det är en liten nätt bok på 78 sidor. Bra att börja med. Dessutom lätt att läsa men ändå innehållsrik och fint skriven, om möten med sorgen i livet.

Men för mig hänger ändå läsupplevelsen intimt samman med att det är första gången jag läser en hel bok digitalt. Inte på datorn utan på en läsplatta som är lätt och bekväm att hålla i knäet, precis som en bok.

Jag läser mycket på datorn - journaltexter, långa mejl, artiklar, blogginlägg... Men att läsa en hel bok på läsplatta, kan det verkligen fungera? Ja, det gör det. Riktigt bra dessutom. Det finns fördelar. Bra ljus och tydlig text gör att jag kan hålla boken på lite längre avstånd från ögonen än en vanlig bok och ändå se bra.

För någon vecka sedan träffade jag en kvinna vars man har drabbats av en demenssjukdom. Han hade fått en surfplatta av sin son i födelsedagspresent men det var mest hon, hustrun, som hade använde den. Att surfa på internet var för komplicerat för hennes make. Men så kom hon på att hon kunde låna e-böcker på biblioteket och laddade ner några biografier som hon visste skulle intressera honom. Och nu sitter han och läser. Hon tror att det är på samma sätt för honom som för mig, tydligheten och ljuset hjälper honom att hålla fokus.

Läslust

Biblioteket i P1 gör mig alltid så full av läslust. Idag handlar programmet om två romaner som utgår från Carl Jonas Love Almqvists författarskap och hans romanfigur Tintomara. Det är Anna-Karin Palms Snöängel och Eva-Marie Liffners Lacrimosa. Jag hoppas få möjlighet att läsa båda två inom kort (kanske när det är julledigt)för de verkar mycket spännande. Var och en på sitt sätt.