Kvinnorna fanns!

Den internationella kvinnodagen var igår. Tre män diskuterade jämställdhet i Aktuellt *tar sig för pannan* Men det hände och händer även annat. Manifestationer, fester, politisk kamp och pussyhattar.

Och en kvinna med makt och ekonomisk position som använder den till att tala om för ungdomar att det är åt helvete att nazister har mer plats i historieläroböcker än kvinnor. Och att hon därför kommer att hålla utställningen Den dolda kvinnomakten öppen på Skarhults slott öppen tills ALLA historieläroböcker skrivits om så att kvinnor har hälften av allt utrymme.Och så finns ju de 6 kortfilmerna, som en början till en helt annan historieskrivning. Se och lär, oavsett om du går i skolan just nu eller gjorde det för länge sedan.

Fallna kvinnor

Det här är en viktig bok, skriven av Eva F Dahlgren, med undertiteln När samhällets bottensats skulle lära sig veta hut. En titel som provocerar. Hur är det ö h t möjligt att se på sina medmänniskor som "samhällets bottensats". Hur kan det ha varit så att fattiga och sjuka kvinnor, och kvinnor som tvingades till att prostituera sig, dömdes till tvångsarbete och internerades. Men så var det. Kvinnorna vägdes och mättes och kategoriserades också, som undermåliga, sinnesslöa, gatflickor, ligisterflickor, berglärkor ("djupt förfallna prostituterade"), bettlerskor, psykiskt höggradigt abnorma, höggradiga alkoholister, vanetjuvar, utpresserskor mm. Allt noga nedtecknat i arkiv som tillhört fängelset i Landskrona och rasbiologiska institutet i Uppsala. Författaren läser brev och anteckningar, hon tittar på fotografier och försöker förstå vilka dessa kvinnor var. Deras blickar lämnar henne inte, och hon lämnar inte dem. Hon skriver en viktig bok om kvinnor i en historisk tid som är knappt hundra år bort. Eller alldeles runt hörnet, här i vår egen tid. För även om dessa kvinnor inte finns längre, så finns det andra som lever under liknande förhållanden. Och hur ser vi på dem? Vad kallas de?

   De finns inte längre bland oss. Men jag väntar till skymningen, går ner till Rosenlund här i Göteborg. För nu samlas dagens berglärkor, vingklippta även de. Många går på tyngre droger och de får inte heller dansa.
   De talar rumänska.

En liten filmfestival

Ibland inträffar en väldigt liten filmfestival hemma hos oss, eller på en biograf nära där vi är. Den allra minsta filmfestivalen jag varit med om hade bara två deltagare och två filmer. Det som gör att det blir roligare att titta på film när det är festival är att de olika filmerna så självklart kan jämföras med och kontrasteras mot varandra. Och samtalas kring.

Så i fredags och lördags var det dags igen. Lika få deltagare, men dubbelt så många filmer. Vi såg dels Miss Jean Brodies bästa år från 1969, med en suverän Maggie Smith i huvudrollen och Den okända flickan, som jag skrev om igår. I båda dessa står en ensam kvinna och hennes arbete i centrum - en lärare och en läkare. Men där slutar kanske likheterna. Det Jean Brodie saknar av medmänsklighet har Jenny Davin i stora mått. De båda andra filmerna var Under vulkanen och Sådan far, sådan son. Här handlar det om manlig ensamhet, men i övrigt är det svårt att dra några paralleller eftersom det känns som det mexikanska 1930-talet och det japanska 2010-talet är som två vitt skilda universum. Se där vilken spännande resa några få filmer kan ge upphov till.

Den okända kvinnan, #006

 

Läkaren Jenny Davin arbetar på en distriktsläkarmottagning i utkanten av Liège i Belgien. En timme efter läkarpraktikens stängning ringer en ung kvinna på dörren, men Jenny hindrar sin praktikant från att öppna. Dagen efter visar det sig att den unga kvinnan har dött under oklara omständigheter, troligtvis mord. Ingen vet vem hon var. Hon har inget namn. Jenny beslutar sig för att ta reda på hennes namn - och det är hela filmen.

Luc och Jean-Pierre Dardenne berättar med tydligt bildspråk och enkel dialog. Ibland tykcs det som om det enda personerna säger till varandra är bonjour, non, merci och au revoir. Och så den frågan som bär genom hela filmen och som Jenny ställer till alla hon möter, samtidigt som hon visar fram ett fotografi på sin mobil: Känner ni igen den här kvinnan?

Jenny drivs av sin skuld. Varför öppnade hon inte dörren? Om hon hade öppnat dörren hade kvinnan fortfarande varit i livet. Samtidigt är det som hennes äldre kollega säger: Du öppnade inte dörren, men det var inte du som dödade henne. Vi följer Jennys sökande efter den okända kvinnans namn, och på vägen skildras hennes många möten, både med sina patienter och andra människor. Det är uppenbart att Jenny tar ansvar för sin skuld, men hon låter också dem hon möter ta sitt ansvar. På något sätt blir hon min hjältinna - en människa som inte frånsvär sig sin skuld men samtidigt vägrar ta på sig någon annans. Och en männsika som förstår vikten av att alla har sitt namn.

(Inlägget finns även på filmbloggen Junofilm.)

Här är kollage II, #005

William Kentridge, #004

Just nu finns en fantastiskt fin utställning med den sydafrikanske konstnären William Kentridge verk på Louisiana. Det är ett kreativt lekfullt skapande som vi får del av. Konsten finns överallt där konstnären är. Den berättar i bilder, symboler, rörelser och musik. T ex verket More Sweetly Play the Dance (2015), som är en 15 minuter lång installation där åtta video-kanaler och fyra megafoner fyller en stor sal med både rörlig bild och ljud. Det går inte att beskriva med ord, men upplevelsen av att stå mitt i det är både berörande och stärkande. Här projiceras silhuetter av människor och symboler, medan vinden "blåser" i de tecknade naturbakgrunderna och blåsorkestern trumpetar. Allting blir till en poetisk beskrivning av Sydafrikas historia. I filmen ovan ses Second-hand Reading, som nog är lättare att ta till sig via datorn, och flera verk av William Kentridge finns på Louisianas hemsida. Utställningen pågår till mitten av juni, så för min del blir det ytterligare ett besök i vår.

Kollage III, #003

Det kan verka märkligt att kollage nummer 3 kommer före nummer 2, men så är det. Kollagen har inga namn, därför blir de numrerade i den ordning som jag gjort dem. Det första finns här, och det andra har jag ännu inte hunnit fota av. Men det kommer, liksom ett antal till.