En liten filmfestival

Ibland inträffar en väldigt liten filmfestival hemma hos oss, eller på en biograf nära där vi är. Den allra minsta filmfestivalen jag varit med om hade bara två deltagare och två filmer. Det som gör att det blir roligare att titta på film när det är festival är att de olika filmerna så självklart kan jämföras med och kontrasteras mot varandra. Och samtalas kring.

Så i fredags och lördags var det dags igen. Lika få deltagare, men dubbelt så många filmer. Vi såg dels Miss Jean Brodies bästa år från 1969, med en suverän Maggie Smith i huvudrollen och Den okända flickan, som jag skrev om igår. I båda dessa står en ensam kvinna och hennes arbete i centrum - en lärare och en läkare. Men där slutar kanske likheterna. Det Jean Brodie saknar av medmänsklighet har Jenny Davin i stora mått. De båda andra filmerna var Under vulkanen och Sådan far, sådan son. Här handlar det om manlig ensamhet, men i övrigt är det svårt att dra några paralleller eftersom det känns som det mexikanska 1930-talet och det japanska 2010-talet är som två vitt skilda universum. Se där vilken spännande resa några få filmer kan ge upphov till.

Den okända kvinnan, #006

 

Läkaren Jenny Davin arbetar på en distriktsläkarmottagning i utkanten av Liège i Belgien. En timme efter läkarpraktikens stängning ringer en ung kvinna på dörren, men Jenny hindrar sin praktikant från att öppna. Dagen efter visar det sig att den unga kvinnan har dött under oklara omständigheter, troligtvis mord. Ingen vet vem hon var. Hon har inget namn. Jenny beslutar sig för att ta reda på hennes namn - och det är hela filmen.

Luc och Jean-Pierre Dardenne berättar med tydligt bildspråk och enkel dialog. Ibland tykcs det som om det enda personerna säger till varandra är bonjour, non, merci och au revoir. Och så den frågan som bär genom hela filmen och som Jenny ställer till alla hon möter, samtidigt som hon visar fram ett fotografi på sin mobil: Känner ni igen den här kvinnan?

Jenny drivs av sin skuld. Varför öppnade hon inte dörren? Om hon hade öppnat dörren hade kvinnan fortfarande varit i livet. Samtidigt är det som hennes äldre kollega säger: Du öppnade inte dörren, men det var inte du som dödade henne. Vi följer Jennys sökande efter den okända kvinnans namn, och på vägen skildras hennes många möten, både med sina patienter och andra människor. Det är uppenbart att Jenny tar ansvar för sin skuld, men hon låter också dem hon möter ta sitt ansvar. På något sätt blir hon min hjältinna - en människa som inte frånsvär sig sin skuld men samtidigt vägrar ta på sig någon annans. Och en männsika som förstår vikten av att alla har sitt namn.

(Inlägget finns även på filmbloggen Junofilm.)

Här är kollage II, #005

William Kentridge, #004

Just nu finns en fantastiskt fin utställning med den sydafrikanske konstnären William Kentridge verk på Louisiana. Det är ett kreativt lekfullt skapande som vi får del av. Konsten finns överallt där konstnären är. Den berättar i bilder, symboler, rörelser och musik. T ex verket More Sweetly Play the Dance (2015), som är en 15 minuter lång installation där åtta video-kanaler och fyra megafoner fyller en stor sal med både rörlig bild och ljud. Det går inte att beskriva med ord, men upplevelsen av att stå mitt i det är både berörande och stärkande. Här projiceras silhuetter av människor och symboler, medan vinden "blåser" i de tecknade naturbakgrunderna och blåsorkestern trumpetar. Allting blir till en poetisk beskrivning av Sydafrikas historia. I filmen ovan ses Second-hand Reading, som nog är lättare att ta till sig via datorn, och flera verk av William Kentridge finns på Louisianas hemsida. Utställningen pågår till mitten av juni, så för min del blir det ytterligare ett besök i vår.

Kollage III, #003

Det kan verka märkligt att kollage nummer 3 kommer före nummer 2, men så är det. Kollagen har inga namn, därför blir de numrerade i den ordning som jag gjort dem. Det första finns här, och det andra har jag ännu inte hunnit fota av. Men det kommer, liksom ett antal till.

Blogg 100 - dag 2 #002

När jag startade den här bloggen ville jag ha en plats att kunna skriva om mina ”oväntade gläntor” på. För mig är de oväntade gläntorna sådant som lyser upp tillvaron och ger glädje där jag minst anar. Eller kanske ger mer glädje än jag kunde ana. De finns i samtal och möten med människor, i möten med konst och litteratur, i möten med naturen och blommorna. Och i resorna och möjligheterna att få upptäcka nya platser. Det är alla de oväntade gläntor jag vill minnas och kunna glädjas åt i efterhand, när jag läser vad jag skrivit här för ett eller åtta år sedan. (Läs om bloggens namn här.)

Så även om jag är glad över att just du läser detta så är inte mitt främsta skäl till att blogga att jag ska bli läst, utan det är mer för att få möjligheten att skriva. Nu har jag inte skrivit så mycket under de senaste åren, men det finns ständigt en längtan efter det. Genom huvudet far olika tankar och idéer, men de samlas sällan och blir än mer sällan till en text.

Så just nu undrar jag vad det är som gör en text värd att visas upp, att skrivas på en blogg så att andra kan läsa den? Idag har jag inga idéer, men så kommer det inte att vara i hundra dagar. I själva skrivandet väcks idéerna (hoppas jag). I regelbundenheten och strukturen ryms kreativiteten (vill jag tro).

Värdighet, #001

Blogg100 startar idag - och jag vill vara med i år! Initiativtagaren Fredrik Wass skriver så här om Blogg100, som nu genomförs för sjätte året i rad:

Vi deltagare enas i entusiasmen och engagemanget, snarare än det beräknande, dömande och cyniska. Vi tar chansen att manifestera det fria ordet genom vårt bloggande, något som länge setts som självklart, men som i år är viktigare än någonsin. Vi respekterar andras åsikter, men accepterar inte kränkningar eller hot mot någon. 

Mitt första inlägg av hundra vill jag ägna den värdighet som är allas. Ofta pratar jag om vikten av människors lika värde, och jag menar inte att vi ska sluta kämpa för ett samhälle där allas lika värde är möjligt. Men tills dess kan vi i varje stund och i varje möte värna om allas värdighet. Både min och din.

Jag har länge haft Möt mig nu som den jag är som en kategori för några av mina blogginlägg. I det mötet står människans värdighet i centrum. Läs gärna några av de inläggen. Det som fått mig att fundera på värdighet just nu är en text på sidan Framtiden bor hos oss, ett storstadsteologiskt nätverk inom Svenska kyrkan. Sara Jacobsson Grip, kyrkoherde i Vantörs församling, skriver under rubriken Varför orkar vi inte tala om romerna längre?

Människors lika värde har egentligen fått en felaktig juridisk översättning från engelskans dignity – värdighet. Det är människors värdighet vi ska slå vakt om, inte att människor ska behandlas lika bra eller lika dåligt. Det finns tusen sätt att slå vakt om människors värdighet och vara en profetisk röst i en tid då sprickorna djupnar och fördomar växer mot den andre – den vi inte känner. 

För mig hänger dessa båda citat ihop. De beskriver det samhälle jag vill leva i. Ett samhälle som slår vakt om det fria ordet och människors värdighet.