3. Långfilmer på Svtplay

Passa på att ha filmfestival hemma i TV-soffan imorgon.

Just nu och några dagar framöver finns tre alldeles utmärkta långfilmer att se på Svtplay. Jag såg just Ida (2013) - en fantastisk film från 1960-talets Polen (apropå efterkrigstiden). Tidigare har jag sett både A serious man (2009) av bröderna Coen, en film man kan se inte minst för musikens skull, och den mycket välgjorda Much ado about nothing (2012), lika svartvit som Ida och med Shakespeares ord i helt modern miljö.

2. Litteratur till Historieätarna - efterkrigstiden

Ja, det blir ju Kristina Sandbergs tre böcker om Maj, förstås. Särskilt den andra delen Sörja för de sina, för att den utspelar sig just under efterkrigstident. Och nu har ju även I köket hos Maj - en hemmafrus bästa recept utkommit, vilket skulle kunna vara ett gjutet val. Men eftersom jag hellre vill hitta skönlitteratur som passar så väljer jag hellre Karin Wahlbergs båda böcker om människorna runt småstadslasarettet i fiktiva Ekstad. Båda utspelar sig under den sista, alldeles verkliga, polioepedemin i Sverige 1953.

Än finns det hopp (2013) och Livet går vidare (2015) är kanske inte lika utmejslade litterära upplevelser som Kristina Sandbergs trilogi, men de ger en utmärkt tidsskildring (åtminstone för oss osm inte var med när det begav sig) och innehåller gott om mat och en del kalas-scener. Dessutom ett stycke sjukhuskulturhistoria och en hel del typiska efterkrigstidshändelser, som t ex de första "charterresorna" med buss ner i Europa.

1. Min pappa Toni Erdmann

Efter att ha sett trailern är det lätt att tro att det här är en burlesk komedi. Men det är i grunden en mycket allvarlig film om vad som är viktigt i livet, t ex relationen till våra närmaste. Pappa Winfried/Toni klär ut sig och wallraffar i dottern Ines konsulttillvaro i ett multinationellt oljebolag i Rumänien. Hennes lyxiga och på många sätt världsfrånvända liv kontrasteras mot fattigdomen i Bukarest på ett stillsamt och okommenterat sätt. Bl a när Ines tittar ut genom fönstret i det överdesignade konferensrummet och vi ser människor i kåkstaden nedanför. Och när Winfried/Toni träffar arbetare på ett oljefält, ett av hans i filmen många oväntade och oförglömliga möten med människor. 

Tonis taffliga försök att nå fram till sin dotter, som han är övertygad om inte mår riktigt bra, och Ines bakvända försök att hitta sig själv, bär genom hela filmen. Efter nästan tre timmar tillsammans är det till slut som att skiljas från två riktigt goda vänner. Hej Toni och Ines, jag hoppas allt är bra med er!

(Läs om fler filmer på Juno film.)

Karin Johannisson (1944-2016)

Karin Johannisson, idéhistoriker och författare, dog häromdagen. Det är ledsamt, för hon var en lärd person som hade förmågan att förmedla sin kunskap vidare till andra. Tur att hennes böcker lever kvar. T ex Den mörka kontinenten, Kroppens tunna skal och Melankoliska rum - om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid. Och inte minst hennes sista bok Den sårade divan, som utkom förra året. Läs den - du blir mer lärd och får perspektiv på hur psykiatrin och olika diagnoser speglar den tid vi lever i, både förr och nu.

Nu ska jag lyssna på söndagsintervjun från 3 april - "från första mensen till sista boken".

Tematrio - Farkoster

Som vanligt sent ute, men jag vill ändå delta i veckans tematrio som Lyran beskriver så här: "Berätta om tre texter som innehåller olika farkoster människan kan transportera sig med." Så här kommer mina tre, där fartyg spelar en avgörande roll. Läs och res!

Vindspejare (1987) av Agneta Pleijel. Jag läste den för länge sedan, men det är en oförglömlig läsupplevelse som förändrade min världsbild. Utan en lång resa med båt hade målaren Abel aldrig nått Java, och jag hade aldrig förstått hur långt borta och samtidigt nära både 1890-talet och Indonesien är.

Mästarens dröm (2005) av Carola Hansson. När tvillingsystrarna Agnes och Adina precis efter första världskriget beger sig från Uppsala till Kina för att missionera, sker den första delen av resan med båt över Östersjön. Sedan vidar en flera veckor lång tågresa... och framme i Kina väntar en ny värld som de förhåller sig till på två helt olika sätt. Detta är ytterligare en roman som förändrat min bild av världen.

Is och vatten, vatten och is (2008) av Majgull Axelsson är en läsvärd men kanske inte lika omvälvande roman. Isbrytaren Oden spelar en viktig roll, och likaså tvillingarna Elsie och Inez.

Är demenssjukdom verkligen "de anhörigas sjukdom"?

Under årens lopp har jag träffat många personer som drabbats av demenssjukdom och deras närstående. Det är en svår situation för den som drabbas - att själv märka de förändringar som påverkar tankeförmåga och minne, att tappa fotfästet i tillvaron, kanske inte hitta som förut i välkända områden, inte förstå samspelet mellan människor eller kunna tolka det som sägs eller det man ser på samma sätt som förut. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle påverka mitt liv. Jag kan bara inse att det måste vara förfärligt skrämmande.

Det är också en svår situation för den närstående - att märka att en välkänd person inte längre är sig lik, tänker och handlar annorlunda jämfört med tidigare, kanske inte förstår vad vi pratar om, trots noggranna förklaringar, eller glömmer det vi kommit överens om. Som närstående kan det vara lätt att tänka att personen som drabbats av demenssjukdom kanske inte lider av den, eftersom han eller hon inte kan resonera om sin sjukdom, och ibland inte ens vill erkänna att den finns.

Men inget kan vara mer fel. Vi människor är komplexa varelser, och även om vi tappar såväl minne och språk som insikt i vår situation, så finns vi fortfarande som personer med allt vad det innebär. Ett lidande kan vara stort trots att det saknar ord.

Så snälla - beskriv inte demenssjukdom som "de anhörigas sjukdom". Tänk alltid på personen som drabbats. Det är hans eller hennes sjukdom, och han eller hon lider i det tysta. Naturligtvis påverkar sjukdomen de närståendes liv. Att leva med en person som har drabbats av demenssjukdomen innebär också ett lidande. Men ställ inte dessa mot varandra, utan försök istället se dem som två sidor av samma mynt, dvs den förändring av relationen som en demenssjukdom innebär för både den som drabbats och de närstående eller anhöriga.

Tematrio - Titelkänslor

Veckans tematrio hos Lyrans noblesser:

Berätta om tre romaner som har ett känsloord med i titeln!

Här kommer mina tre:

Varför vara lycklig när du kan vara normal av Jeanette Winterson. 

Sorgesång av Siri Hustvedt. Det här är en riktigt bra roman! 

Om sorgen och den lilla glädjen av Barbro Lindgren. En till formatet liten bok, som rymmer allt det stora som är livet. Sorg och lite glädje. Det är fint att läsa Barbro Lindgren. Som att hålla en gammal och vis vän i handen. Det blir lättare att leva då.