En artikel i DN häromdagen om de digitala spår vi lämnar efter oss får mig att tänka på mina spår i den digitala världen. Både dem jag lämnar nu när jag är i livet och de som kommer finnas sedan, när jag är död. I tanken inventerar jag mina konton på sociala medier och tänker att så länge mina inlägg och kommentarer är anständiga och inte allt för privata så får de gärna finnas där. Precis som spår efter mig finns kvar i form av brev, pappersfotografier, anteckningar, understrykningar i böcker, men också andra mer personliga ägodelar. Sådant som jag inte vill att andra ska sedet håller jag för mig själv.
Det är så jag kommer att tänka på den här bloggen, som jag inte har uppdaterat på väldigt många år. Jag öppnar den och tar mig tid att läsa lite här och där, och blir glatt överraskad. Här har jag en dagbok som är redigerad för att kunna läsas av andra. Det som står här är spår jag gärna lämnar. Och varför inte fortsätta med att trampa upp lite nya? Jag får se vart de leder mig.
