En adventskalender!

Jag har alltid tyckt väldigt mycket om adventskalendrar, men i år har jag inte någon egen. Det beror nog mest på att jag bor på två ställen och adventskalendrar i papper sällan lämpar sig att ta med på resa. Och när jag inte kan öppna en ny lucka varje dag tycker jag inte att det är så stor idé. För två och tre år sedan följde jag några adventskalendrar på webben, men förra året minns jag inte att jag gjorde det. I år tänker jag försöka göra en egen adventskalender här på bloggen. Alltså – ett inlägg om dagen fram till juldagen. Min adventskalender har inget annat tema än det bloggen har, dvs att dela mina oväntade gläntor med er.

Nyförvärv

På Galleri Kroken i Magasin 36 i Höganäs gjorde jag detta nyförvärv förra lördagen. Det är en vas signerad den skånska keramikern och skulptören Åke Holm. Den runda formen är behaglig både för ögat och handen. På Höganäs museum finns landets största Åke Holm-samling, men där har jag inte varit ännu. Inte som jag minns, i alla fall. Galleri Kroken är f ö inrymt i den gamla fabrikslokalen för saltglaserad Höganäskeramik tillsammans med bl a Höganäs saluhall, där man både kan handla och äta god mat. Lite otippat, men det blir nog fler turer till Höganäs.

Vi lever på en stjärna

Bor du i Malmö eller kommer du hit på besök innan mars 2016 - gå då till Malmö Moderna och upplev Hannah Ryggens färgstarka och stora bildvävar. Det är fantastiska konstverk, som är minst lika aktuella idag som när de skapades under 1900-talets första hälft. Hannah Ryggen vävde Vi lever på en stjärna till Regeringsbyggnaden i Oslo. Hon ville att regeringsmedlemmarna skulle bli påminda om det som är viktigt i livet - kärlek och humanitet. Denna stora väv förstördes i samband med terrorattacken i Oslo och på Utöya 2011, men har nu reparerats fast med ett synligt ärr efter skadan. Hannah Ryggen berättar om sina konstverk i film som finns på utställningen. Hon var född i Malmö men levde under en stor del av sitt liv i Norge. Hennes dialekt är en fanatstisk blandning av malmöitiska och norska. Jag ska utställningen flera gånger, och se och lyssna igen.

En trevlig lunchkonstupplevelse

Just nu är det så ont om de oväntade gläntorna i mitt liv att det är en potentiell hälsorisk. Jag behöver inte enbart mat och en skyddad plats att sova på, utan också oväntade upplevelser och kulturell stimulans för att må bra.

Häromdagen hade jag tur. Då tog en arbetskamrat med mig på lunchpromenad till Tändsticksmuseet och den pågående utställningen där - Konst som vill ut. Det är Jönköpings kommun som visar delar av sin samling, bl a nyförvärv. Konstverken är tänkta att hitta till nya platser runt om i kommunen, så konstombud från kommunens verksamheter har möjlighet att önska vilka konstverk de vill ska placeras på just deras arbetsplats.

Många konstnärer, ofta med lokal anknytning, är representerade och de har använt sig av väldigt olika tekniker. Det som slår mig är att det är så tydligt att dessa konstverk köpts in för att visas offentligt. Det är en rolig och lättillgänglig konstutställning. Den är trevlig att titta på, men den väcker inga starkare känslor, ger inga aha-upplevelser och knappast några nya tankar heller. Det är konst att vila i, inte beröras eller uppröras av. Därmed inte sagt att det skulle vara tråkigt. Nej, snarare är det trevligt och glädjande att så mycket fin konst köps in av en kommun.

Harry är en individ

Det här är Harry Karlsson målad av konstnären Sven Ljungberg. Harry sitter på sin säng, bäddad med en rutig filt och bredvid ligger katten och trampar med tassarna. Telefonen på sängbordet får mig att undra om Harry väntar på att någon ska ringa. Där står också medicinburken. Jag vet inget om Harry och hans liv, men han framstår för mig som en tydlig människa. Här sitter jag och där står du och tittar på mig, tänker jag att han säger till konstnären som porträtterar honom och till den konstintresserade betraktaren. Han är en individ, en enskild och sammanhängande varelse. Ja, det är vi ju alla men hos Harry blir det extra tydligt.

En vacker dag i Västra hamnen

Tänk en sån vacker promenad sista dagen i oktober. Så varmt var det att vi kunde sitta på en av bryggorna i Västra hamnen och äta vår medhavda lunch. En mink såg vi också, den dök upp mellan de stora stenbumlingarna norr om Scaniabadet och kilade kvickt in och ut bland stenarna. Förresten är en del av stenbumlingarna söder om Scaniabadet polerade. Det är roligt att gå där och leta efter dem, som att leta efter stora pärlor. Diamonds are everywhere, heter konstverket.

Lunchplats.

Söderut - mot Limhamn och bron som försvann i soldiset.

Här såg vi minken!