Det är inte många böcker som får mig att gråta - men när jag läser
Fortfarande Alice av Lisa Genova gråter jag flera gånger. Det
är en sorglig historia. Alice Howland är gift, har tre vuxna barn och är professor i lingvistik. Och hon drabbas av Alzheimers sjukdom när hon är bara 50 år. Vi får följa henne under den förtvivlade tiden innan diagnosen. Är det stress eller klimakteriet som får henne att glömma? Eller är hon deprimerad? Både Alice och hennes make hoppas förstås på en annan förklaring till hennes oförklarliga glömska. Hon kommer inte på vissa specifika ord, som hon vet att hon brukar använda, och en dag när hon är ute och joggar i närområdet vet hon plötsligt inte var hon befinner sig.
Men Alice förstår att något är helt fel. Hon förbannar sin sjukdom, men försöker samtidigt att anpassa sig till den. Hon drivs av en längtan att få träffa andra människor med samma problem och har kraft nog att starta en stödgrupp. Hon talar på en Alzheimer-konferens och säger att den som är hon är så mycket mer än hjärnans nervceller som sakta förtvinar. Hon berättar hur det känns att inte komma ihåg gårdagen, även om det var en fin dag med mycket glädje. Men, menar Alice, en god dag har sitt alldeles egna värde även om hon inte minns den nästa dag.
Gradvis blir Alice sämre. Hon känner hon inte igen sina döttrar och hon vet inte att de små barnen är hennes barnbarn. Men, tack vare de människor som finns runt omkring henne, är hennes dagar ändå fulla av glädje och aktivitet.
Fortfarande Alice är inte bara läsvärd för att den skildrar vår vanligaste demenssjukdom (Alzheimers sjukdom) från den sjukes perspektiv, den ger också läsaren perspektiv på sitt eget liv.
Minner om en dag i augusti.
