En sista hälsning. Så står det ofta på blomsterkransar och buketter som hedrar minnet av en den döde vid begravningen. Men vem skickar egentligen en sista hälsning till vem? I början av veckan dog en person i min närhet. Jag visste att hon var svårt sjuk och troligen inte skulle leva så länge till. Tidigt på morgonen, några timmar innan hon dog, vaknade jag av en röst som mycket tydligt sa mitt namn. Det var inget rop, men en mycket bestämd stämma som inte gick att negligera. Trots att jag sov djupt så var jag med ens klarvaken, och den första jag tänkte på var min närstående. Efter en stund kände jag mig säker på att det var just hon som hade sänt mig sin allra sista hälsning. Och det var uppenbart viktigt att jag vaknade och tog emot hennes hälsning. Nu bär jag den för alltid i mitt hjärta.
Undrar om någon av er som läser detta har varit med om något liknande?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det har funnits någon eller några liknade händelser i mitt liv, men de finns inte kvar längre; de försvann tillsammans med det jag så intensivt ville glömma.
SvaraRaderaJa, så kan det vara. Hoppas det finns annat i ditt liv som du vill bevara.
SvaraRaderaOj. Fint. Sådant som jag bara hört andra uppleva.
SvaraRaderaEn natt drömde jag om min styvfar som bodde utomlands och som jag inte ägnat en tanke på flera år. Jag hörde ett ljud, såg honom med stor ansträngning kämpa sig uppför trappan till övervåningen. Han såg hemsk ut, nästan som ett skelett. Jag kramade om honom och sa "Var inte rädd. Det är inte farligt" och kände att han blev lugn.
SvaraRaderaDet var en dröm. Men senare fick jag veta att han dött just då.
Vilken fantastisk berättelse. Tack för att du ville dela med dig av den här.
SvaraRadera