Jag är en blå papperskorg på Långholmen

Rubriken är en travesti på en dikt av Kerstin Thorvall (1925-2010), inte en beskrivning av ett känslotillstånd. Bilden är dessutom inte aktuell nu när mycket av snön har smält i Stockholm. Men i lördags stod den där i snön, alldeles blåmålad, och väntade på att få ta hand om allehanda skräp och skrott. För att fortsätta travestin: Jag är en blå papperskorg på Långholmen. En blå papperskorg som ingen kastar skräp i. Men så kommer du, min älskade. Nej, ni kan ju själva se hur illa det blir. Bättre då att citera Kerstin Thorvalls dikt i dess helhet.

Jag är en grön bänk

i Paris.

En grön bänk

som ingen sitter på.

Men så kommer du,

min älskade.

Du går långsamt

för du har ledig torsdag

och du ser den gröna bänken

under de stora ormbunkarna

(nej, kastanjer är det förstås)

och du tänker:

Den där bänken ser skön ut.

Om man skulle ta och sätta sig

ett litet tag.

Någon timme, eller så?

Men jag talar inte om för dig

hur länge.

Jag är en grön bänk i Paris

som står och håller käften.

Ur Den lyckliga kärleken (1977)